En Mann att minnas

Detta är en artikel av Övlt Stellan Bojerud.

Image

Allan Mann som finlandsfrivillig 1940.

Under natten mot den 19 augusti 1942 närmade sig stormbåtarna den franska hamnstaden Dieppe. Det var brittiska, men främst kanadensiska soldater, som stålsatte sina sinnen för att landstiga på en av tyskarna kraftigt försvarad strand. En av dessa soldater var 21-årige Allan Mann från Töreboda, som ingick i A-commandot Royal Marines.

Dieppe blev en katastrof för de allierade. Endast spillror av den drygt 6000 man starka attackstyrkan kunde rädda sig åter till Storbritannien. Den enhet Allan ingick i förlorade 76 döda av 370 man. En av de stupade var chefen, överstelöjtnant Picton Phillips.

För Allan Mann var detta inte den första erfarenheten av våldsam landstigning på av fienden försvarad kust. Han hade gjort det förut, närmare bestämt vid Narvik den 28 maj 1940. Han ingick i 2.bataljonen av Nord-Hålogaland Infanteriregiment (IR 15) under befäl av major Hyldmo, där han tillhörde 7.kompaniet under kapten Haerland. Uppgiften var att överskeppa från Öyord till Orneset och att driva ut tyskarna från Narvik.

Allan hade redan upplevt krigets realiteter, men han hade aldrig stridit i medvind och med artilleriunderstöd. Hans tidigare kamp hade med handeldvapen förts i underläge mot en fiende, som hade artilleri, granatkastare och pansarbilar.

Medan fartygsartilleriet dånade och tre kanonbatterier fick marken att skaka i Öyord visiterade chefen för norska 6.divisionen, generalmajor Fleischer, sina trupper. Han åtföljdes av major Hyldmo och dennes förbindelseofficer, översergeant Assar Tano från franska främlingslegionens 13.halvbrigad (13 DBLE).

Anfallsstyrkan bestod av två bataljoner ur främlingslegionen och den norska bataljonen. Överskeppningen gick utan förluster, men sedan blev det svårare. 7.kompaniet IR 15 anföll söderut över Taraldsvikfjell 457 mot Fagernesfjell 1270 och höll känning med 1.legionärbataljonens södra flank. Vid Taraldsvikfjell gjorde tyskarna omkring kl 0400 ett kraftigt motanfall och 7.kompaniet kom inte vidare, utan panik började sprida sig.

”Det var ikke langt fra panik. Ved myndighet og godt eksempel lyktes det likvel befalet – norsk og fransk – å få folkene stoppet og frem i stilling.”  Major Hyldmo, slog ut med armarna och ropade ”Gå på gutter! Det er landet det gjelder!”

7.kompaniet förlorade denna dag åtta stupade och 17 skadade, vilket var 25%  av den ursprunglig styrkan 101 man. På kvällen den 28 maj kunde kompaniet tåga in i Narvik med norska flaggan i täten.

En nittonåring får hederslegionen

Efter att ha vilat ut i Narvik blev Allan Mann tilldelad 1.bataljonen ur 13 DBLE såsom spejare. Uppgiften var att utspana de tyska ställningarna längs malmbanan fram till svenska Riksgränsen.

I närheten av Hundalen station (1951 namnbyte till Katterat) träffades Allan den 5 juni av granatsplitter i magen och hans franske chef, en underlöjtnant ur legionen, sårades i en fot. Allan lyckades göra en skidkälke och dra fransmannen mot svenska gränsen. Det har senare beräknats att det tog nitton timmar för Allan att nå fram till gränsen med den skadade. Långt senare berättade han:

Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag vet bara att det var jobbigt, mycket jobbigt. Kanske var det nio kilometer. Jag vet inte. Det var mycket snö den våren. Jag gick nog inte rakt och jag blödde ur mina sår. Fransmannen kunde inte gå. Han bara skrek ”avancer, avancer”. En svensk patrull fann oss i gränsgatan fyra kilometer söder om Riksgränsen. Vi klarade oss. Jag kommer inte ihåg men de har berättat att de behandlade mig i Vassijaure innan de transporterade mig söderut.

För denna insats utnämndes Allan Mann till riddare av Hederslegionen och han erhöll för sina tjänster för fransmännen även Croix de Guèrre.

Ola Blytt-Olsen

Den 1 oktober 1941 engagerades 20-årige Ola Blytt-Olsen för att vara kurir för brittiska Special Operations Executive (SOE). Hans uppgift var att föra meddelanden från major Malcolm Munthe i Stockholm till norska motståndsrörelsen Milorg i Oslo. Det major Munthe visste, men få andra kände till, var att Ola Blytt-Olsen var född i Eriksberg utanför Borås den 5 maj 1921 och egentligen hette Allan Gustav Bertil Mann.

Image

Falskt ID-kort använt av Allan Mann i Norge.

En månad senare försvann Ola Blytt-Olsen och istället dök Allan Mann upp som volontär vid Livregementets grenadjärer (I 3) i Örebro. Allan klarade inte av påfrestningarna och den 8 maj 1942 frikallades han från militärtjänst under åberopande av krigsskadorna från Narvik.

Det kan tyckas att sex månaders militärtjänst inte är så mycket, men Allan Mann var redan en erfaren veteran med fyra krigsdekorationer. Då Finlands vinterkrig bröt ut hösten 1939 anmälde sig 18-åringe elektrikerlärlingen Allan såsom som krigsfrivillig. Han hade ingen militärutbildning, men var en vältränad idrottsman med flera mästerskapstitlar i brottning. Efter en tid som civilarbetare enrollerades han den 8 januari 1940 vid Svenska Frivilligkårens (SFK) 2.depåkompani som nr 8038 och avancerade en tid senare till ordonnans åt kapten Malcolm Murray.

Den 13 mars upphörde striderna i Finland, men det tog tid att avveckla SFK och först den 6 april kunde Allan ta tåget hem till Töreboda. När tyskarna den 9 april 1940 angrep Danmark och Norge beslöt sig Allan att engagera sig och den 11 april anmälde han sig till tjänst i Kongsvinger. Han placerades i ett kompani, som leddes av löjtnant Einar Gamst.

Med detta kompani stred Allan vid Skarnes den 14 april och Överström den 15 april. Sedan följde 50 mil av besvärliga återtågsstrider till Röros. Den 2 maj deltog han i den relativt omfattande striden vid Os, som pågick nio timmar och slutade med en odiskutabel norsk seger. Vid detta tillfälle räddade Allan den norske soldaten Holm Berger, som fått ett skott genom en lunga.

Redan den 3 maj upphörde emellertid striderna i södra Norge eftersom de brittiska hjälpstyrkorna drogs tillbaka. Allan och hans kamrater gick över gränsen till Sverige för att ta sig vidare till Nordnorge. Det skedde på Allans 19-årsdag den 5 maj 1940.

Det var 22 ”turister” som åkte med inlandsbanan till Gällivare, varefter de fortsatte med tåg till Rovaniemi. Sedan blev det en lång färd på lastbilsflak till norska Finmark, varefter färden fortsatte med båt till Gratangen, där Allan efter en resa på 14 dygn enrollerade sig i 2.bataljonen IR 15. Hans deltagande i striderna vid Narvik har redan skildrats ovan och det är dags att knyta an berättelsen till den tidpunkt då Allan just frikallats från svensk militärtjänst.

Till Shetlandsöarna

Allan blev nu på nytt Ole och återupptog sin verksamhet som SOE-kurir varvid han verkade inom Milorg distrikt D 11 i Oslo-området. Redan den 9 juni 1942 blev han med en fiskeskuta överförd till Shetlandsöarna för vidare befordran till Storbritannien. Som reskamrat under färden med ”Shetlandsbussen” hade Allan den sedermera legendariske översten Andrew Croft.

I Storbritannien tilldelades han A-commandot Royal Marines tillsammans med norrmannen Ruben Langmoe och deltog som nämnts i den katastrofala raiden mot Dieppe. Härefter verkade han fram till den 8 mars 1943 som SOE-agent i Norge.

Den 27 april 1943 inkallades Allan till Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla, men hans tjänstgöring där upphörde redan efter några dagar den 3 maj. Återigen tog han sig som Ole in i Norge och vidare till Skottland där han anmälde sig vid basen STS 26 Glenmore Lodge och No 1 Norwegian Independant Company (NORIC), mer känt som Kompani Linge. Sedan följde fyra veckors fallskärmsutbildning vid basen STS 51 utanför Ringway i Cheshire.

Fram till den 9 september 1944 följde uppdrag i Norge varvat med vidareutbildning och Allan avancerade till sergeant. Sammanlagt genomförde han 52 SOE-uppdrag i Norge.

SOE-agent i Finmark

Den 10 mars 1945 kom Allan till Sverige. Hans uppdrag var att såsom fänrik i norska armén anmäla sig för den norskfödde översten i US Airforce Bernt Balchen. Denne hade med de svenska myndigheternas goda minne organiserat en styrka som opererade från Kallax flygbas utanför Luleå och skulle sättas in i norska Finmark.

Vilken uppgift Allan hade i Finmark har inte gått att klarlägga annat än att han bedrev underrättelsetjänst och distribuerade vapen, men det uppges att han under tiden i detta område gjort två fallskärmshopp under stridsförhållanden. En kort tid i slutet av april var Allan instruktör vid den bataljon av svenska krigsfrivilliga – ”Norgebataljonen” – som sammandragits på Trossnäs i Värmland, men som aldrig behövdes sättas in till följd av Tysklands snabba sammanbrott. Sedan Tyskland kapitulerat tjänstgjorde Allan i Oslo-området fram till den 15 augusti 1945.

Allan genomgick 1945-1947 norska gymnastik- och idrottsskolan med sådan framgång att han omgående blev lärare vid skolan. Han befordrades 1949 till löjtnant. 1951 vann han norska militärmästerskapen i brottning. Samma år genomgick han utbildning vid 40 Commando Royal Marines i Storbritannien.

Image

Allan Mann (th) med Knut Haukelid, som sprängde tungvattenanläggningen i Rjukan.

Krigsskolan Karlberg

1952 anställdes Allan Mann på initiativ av sedermera ÖB Stig Synnergen som idrottslärare och närstridsinstruktör vid Karlberg varvid han delade sin tjänst mellan Krigsskolan (KS) och Gymnastik- och Idrottsskolan (GIS). I samband med detta förordnades Allan till värnpliktig kapten vid Älvsborgs regemente (I 15) i Borås.

Allan var emellertid fortfarande officer i norska arméns reserv och blev 1955 kapten vid Signalregementet i Lillehammer.

Allan kom att verka vid KS fram till sin pensionering 1984 och blev en legend för generationer av kadetter. Mindre känt är att han 1966 genomgick utbildning till attackdykare. 1967 utnämndes han till kapten i Södermanlands regementes (P 10) reserv.

Rörande privatlivet hade Allan gift sig med Mary Moen från Sarpsborg och de hade dottern Benedikte. Kuriöst nog hade Allan och Mary träffats i Töreboda och inte i Norge.

Image

Allan som lärare på Karlberg.

En solid personlighet

Allan mätte endast 170 centimeter, men hans kompakta kroppsbyggnad och hans personliga utstrålning gjorde att han uppfattades som större än så. En officer skrev i samband med Allans bortgång den 5 december 2005:

Jag minns Allan Mann som extremt fåordig och begränsad endast till sin nisch, där han i och för sig var överlägset kunnig. Döm om min förvåning när han vid en ledarskapsdiskussion för 20 år sedan kom med ett inlägg som röjde både god vidsynthet, reflexionsförmåga och formuleringskonst. Hans inlägg kom i slutet av diskussionen där han förut setat tyst och det kom mig att ändra uppfattning om honom; han ingav mig nu ännu större respekt än jag hade på grund av hans specialkunnande.

Allan Mann var sannolikt Sveriges högst dekorerade officer från andra världskriget. Av princip bar han endast de åtta utmärkelser han fått under krigsförhållanden och dessa var i den ordning han bar dem norska S:t Olavsmedaljen med ekgren (där ekgrenen betyder personlig stridsinsats), franska Légion d´Honneur, franska Croix de Guèrre med eklöv (vilket betydde att hans insatser omnämnts i arméorder), brittiska Military Medal, norska Deltagarmedaljen med diamant (vilket betydde tjänst såväl vid fronten 1940 som inom motståndsrörelsen eller utlandsstyrkorna), finska Vinterkrigsmedaljen med svärd (vilket betydde aktiv fronttjänst), brittiska 1939-45 Star och finska Lapplandskorset.

Image

Det kan kanske vara lämpligt att sluta denna berättelse med ett citat av Allan själv:

Har man varit med om kriget blir man ganska ödmjuk. Man glömmer inte att man bara var en av många som genomförde jobbet. Och att man hade tur som kom tillbaka.