Militära minnen-Två wienerkorvar

 Image

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud.

Våren 1965 stiger jag ombord snälltåget 93 destinerat till Boden – Narvik. Tåget går som snälltåg till Boden och därifrån som persontåg – och stannar vid alla hållplatser – till Narvik.

Som sergeant reser jag i tjänsten 1:aklass, men nu är det en privat resa och därför 2:a klass. Jag äntrar vagnen och kommer in i entréutrymmet. Det doftar gummi från den refflade golvbeläggningen. Till vänster ingången till toaletten med dess komplicerade dörrlås. Därinne två tjocka dasslock av trä med uppmaningen att lyfta upp båda och vid behov fälla ner det undre.

Ett trekantigt handfat och en fjädrande kran, som strilar vatten när den viks fram. Släpper man den så återfjädrar den till stängt läge. En hållare för engångshanddukar och en gallerkorg att slänga förbrukade sådana i.

I entrén: Rakt fram ovan huvudhöjd tre stora kontakter i vitmetall. En för elektricitet, en för vapor (ångvärme) och en för – vet inte vad. Därunder en brun stålratt – handbromsen. Till höger en vattencister samt en inramad karta över Sveriges järnvägar.

Vidare i korridoren till höger en inramad tavla med Rit-Olas humoristiska teckningar avsedda att skapa trygghet i resandet.

Ett beteende som han häcklar mot är “bred ut dig och låtsas sova”. Det är just var jag gör. Persedelpåsen som huvudkudde och kappan som täcke. Många spekulanter tittar in i kupén, men ingen vill sitta och titta på en sovande knekt, så längre det finns bättre alternativ.

Jag är en ringräv och leker “björnen sover” tills dess Uppsala passerats. Efter Uppsala balanseras nämligen nypåstigna av avstigna.

Jag går till restaurangvagnen. Med höger hand öppnar jag mellandörren och stiger ut på den dragiga gångbron mellan vagnarna. Så ett ryck med vänster hand och jag är inne i en ny vagnsvestibul.

Tränga sig förbi folk i korridorer för att nå målet. Restaurangvagnen har 12 bord och kan ta emot 48 gäster. Det är glest besatt men alla bord är upptagna. En svensk sätter sig inte vid ett bord där det sitter någon annan, så jag förblir stående.

Hovmästaren kommer fram och fattar mig lätt i vänster armbåge och för mig fram till ett bord, där det sitter en ensam herre. Han frågar vänligt om han får placera en ny gäst vid bordet och får ett jakande svar. Jag sätter mig och sträcker på svenskt sätt fram handen och säger:
– Stellan Bojerud
– Fredrik Åkerström

Hovmästraren undrar vad jag vill beställa. Jag ser Fredrik Åkerströms starköl och önskar en likadan. Men jag skulle gärna ta två wienerkorvar med potatissallad.

– Det har vi tyvärr inte i restaurangvagnen. Det finns i nästa vagn, kafévagnen. Men om ni vill, så kan jag hämta därifrån.
– En portion till mig också sade Åkerström och väste till mig att du kan kalla mig Fred.

Det blev några öl innan Fred lämnade tåget i Bollnäs. Han skulle tydligen göra något tillsammans med Lill-Babs.

Restaurangvagnen stängde 20 minuter före ankomst till Ånge. Klockan åtta på morgonen väcktes jag av en varsam hand och en vänlig röst. Tågmästaren:
– Dags att vakna, sergeanten. Kissa och raka sig. Vi ligger på tidtabell. Boden om en timme.

Klockan 09.14 steg jag av tåget på centralstationen i Boden. Där väntade vidtalad soldat med bil. Rask färd till kasernen. Givetvis på min privata bekostnad.

Korruption var dåförtiden ett begrepp, som inte avsåg Sverige.