Sverige och Atlantpakten, del 1

Innan jag ger mig in i den här infekterade diskussionen så vill jag klargöra att det jag skriver här är min egen ståndpunkt. Jag gör inte anspråk på att tala för någon annan i detta, även om jag i och för sig tror att det jag kommer att skriva inte blir särskilt kontroversiellt.

Sverige har alltid haft ett schizofrent förhållande till Atlantpakten. Det är möjligt att det finns en och annan som har missat det (t.ex. de vanliga partimedlemmar och sympatisörer som besöker den här bloggen – jag är övertygad om att försvarsvännerna redan känner till det!), men trots många år av offentliga försäkringar om neutralitet och alliansfrihet så borde det vid det här laget stå klart för alla som överhuvudtaget försökt sätta sig in i saken att Sverige i praktiken hade ett nära samarbete med Atlantpakten under hela efterkrigstiden. Jag tror inte att det heller kommer som någon överraskning för någon som har gjort lumpen – fienden kom alltid från öster och bröt på slaviska tungomål (”Bakom nästa kulle hör ni nu vodkavrål och balalajkaskrammel” som vissa unga löjtnanter kunde säga för att förbereda oss på ett nära förestående anfall under manövrarna).

Under hela efterkrigstiden förekom kontakter mellan militärledningen och deras motsvarigheter utomlands. Försvaret av Sverige var i allra högsta grad samordnat med våra grannländers, eftersom det inte var realistiskt med några andra krigsfall än det där östblocket var angriparen. Detta förhållande förefaller ha fortsatt i stort sett ända fram till murens fall och efter det har kontakterna blivit alltmer öppna, även om jag ibland undrar om de egentligen har ändrats särskilt mycket i art.

Numer framhålls det allt oftare i försvarsdebatten att vi borde ta steget fullt ut och gå med i Atlantpakten som en fullvärdig medlem. I dag har vi ju istället ett ”låggradigt medlemskap” i form av Partnerskap För Fred (PFF) som innebär att vi samarbetar med Atlantpakten utan att vara med. Framför allt, brukar alliansvännerna framhålla, så innebär det att det inte finns någon skyldighet för alliansen att försvara oss i händelse av ofred. Vidare hävdar alliansvännerna att Sveriges försvar i dagsläget är i stort sett helt nedmonterat och det enda sättet att klara sig på är därför att gå med i alliansen och därmed få de säkerhetsgarantier som vi annars inte skulle kunna räkna med. En typisk argumentation av den typen står Claes Arvidsson för i dagens Svenska Dagbladet.

Jag instämmer dock inte, även om det inte är en lätt slutsats att komma fram till. Jag ska utveckla den ståndpunkten i ett par kommande blogginlägg.