Min väg till Kungliga Krigsflygskolan F5 Ljungbyhed

Image

Den 15 september i år är det på dagen 30 år sedan jag och mina kamrater i omgång 822 erhöll flygförarmärket m/36 – mer känt som vingarna – av dåvarande Flygvapenchefen generallöjtnant Sven-Olof Olson. Det är fortfarande det stoltaste ögonblicket i mitt liv – utan konkurrens. Kommer ihåg den dagen och hur jag tänkte på hur allt hade börjat, hur mitt intresse för detta fantastiska yrke hade väckts. Och jag fick gå långt tillbaka i tiden, ända till min barndom…

Jag föddes kring jul 1962 och är uppvuxen i Karlskrona. Några månader tidigare, i oktober, stod världen på tå och höll andan under det som skulle kallas Kubakrisen. Det kalla kriget gjorde sig påmint med eftertryck. Naturligtvis har jag inga minnen av detta men det var i denna tidsanda jag växte upp. Hotet om ett 3dje världskrig var en realitet, det fanns där hela tiden och vi förhöll oss till det. Sverige hade lärt sig läxan efter andra världskriget att inte stå utan en välfungerande krigsmakt och rustat upp vårt försvar. I örlogsstaden Karlskrona var det militära inslaget påtagligt och vi som bodde där var stolta över det. Varje lördag spelade Flottans marinkår och paraderade genom staden och unga som gamla följde gärna med i tåget eller stannade upp längs trottoarerna. Marinens fartyg var en naturlig del i skärgården, flyget från F17 Kallinge mullrade i himlen varje dag. Alla hade direkt eller indirekt med vårt försvar att göra. Under skoltiden blev det många studiebesök, på örlogsfartyg, ubåtar, kaserner, marinmuseet, varvet (de som jobbade där kallades för pillimasare) och mycket annat. Jag började spela handboll i Flottans IF och hade en Kapten som tränare, vi barn/unga simmade i Flottans simhall och tjänade en extra slant på lördagskvällarna när vi städade efter Flottans bingokväll. Jag älskade havet och tanken att bli officer kändes som ett mycket tänkbart scenario. Att jag inte blev sjöofficer kan ju med denna beskrivning låta märkligt och det är nog min morfars förtjänst. Han hade sedan kriget arbetat på den tekniska enheten på F 12 Kalmar. Jag minns särskilt den gången jag som 5 åring fick följa med honom till flyget och sitta i en Draken. Hemma hade morfar en bok om Astronomi och jag tyckte särskilt om att titta på bilderna om rymdraketer och astronauter. Helt ärligt, jag ville bli astronaut….kanske inte så konstigt för även rymdkapplöpningen var ju en del av tidsandan. Dessa pojkdrömmar delade jag med många andra men för min del började en annan tanke att gro när jag insåg det omöjliga att bli astronaut – man kanske skulle bli flygare? Kommer ihåg när jag någon gång i årskurs 8 fick nys om en vinterkurs – flygpojkarna –  på F 17. En gång i veckan kom en liten militärbuss och hämtade oss för att åka till Kallinge. Där träffade vi Kapten Gullbrandsson som varje vecka visade oss något nytt. Och kronan på verket var förstås när han som avslutning på kursen tog oss med på en flygtur med SK 50. Tänk om man då visste att jag själv skulle flyga med flygvapenungdom på F 16 senare i livet…och få rubriker i Dagens Nyheter och Upsala tidning och uppkallad till Flygchefen, men det är en annan historia….

Nu kommer min mor in i bilden, hon visste hur mycket jag hade tyckt om vinterkursen varpå hon ansökte åt mig en sommarkurs till F 21 Luleå/Kallax. Men hon sa inget till mig för till skillnad från vinterkursen så kunde inte alla få vara med på sommarkursen. Men jag hade turen och då berättade hon. Så på sommarlovet efter åttan fick jag åka tåg från Karlskrona till Luleå vilket fortfarande är den längsta tågresan jag har gjort. Tre veckor i soligt Luleå med massor av aktiviteter. Det var där uppe som jag visste vad jag ville bli och jag skulle göra mitt bästa för att nå dit. I årskurs 2 på gymnasiet, läste Naturvetenskaplig linje, sökte jag som fältflygare och fick åka till Stockholm för tester. Jag fick göra alla teoretiska och praktiska simultantester men sedan tog det stopp. Jag var förkrossad. De förklarade att de ansåg det vore bättre för mig att läsa klart gymnasiet och söka igen. Jag kunde inte riktigt ta in det, kände bara en enorm besvikelse att ha blivit kuggad. Två år senare skulle det visa sig vara fel.

Efter gymnasiet hade jag kommit över min sorg att inte bli flygare. Visste inte vad jag skulle bli men 10 månader som spaningsgruppbefäl direkt efter skolan gjorde att jag inte kände någon panik. Hade tankar på att läsa till civilingenjör. Trivdes med min värnplikt och började återigen fundera på att bli officer. Mina befäl uppmuntrade mig och ville jag skulle söka till armén. Men armén lockade mig inte så mycket, hellre då Flottan. Av någon outgrundlig anledning så började jag återigen fundera på vad som hade hänt när jag testade till flyget. De hade ju sagt att jag kunde söka igen… det var tidig vår och vi skulle ut på en längre övning. Det var kort om tid men jag fick ihop en ansökan – denna gång som regementsofficerare i flygtjänst –  och minns att jag la den på brevlådan vid vakten när vi körde ut. Anmälningsdatumet skulle ha passerat vid övningens slut. Ganska kort därpå fick jag besked att jag var välkommen för sluttest. Sluttest undrade jag? Jag behövde alltså inte göra om de tester jag hade gjort? Nej, mina testresultat två år tidigare var riktigt bra, jag hade inte kuggat. Gick till min kompanichef och bad om permission. Döm om min förvåning när han sa nej – han tyckte det var onödigt för det var så svårt att komma in och han såg hellre att jag skulle bli arméofficer. Men det fann jag mig inte i utan gick till hans chef som beviljade mig ledighet på stående fot. Som ni förstår gick testerna bra men jag fick vänta till efter muck på det positiva beskedet. Jag han vara civil i drygt en månad för en julidag 1982 passerade jag vakten på F 5 Ljungbyhed för första gången. Den stoltheten jag kände skulle inte överträffas förrän 14 månader senare.

Image

Micael Foghagen fd flygförare FV