Ubåtsjakt i svenska vatten – förutsättningar, implikationer och återblick

ubatsjakt

 

Nedanstående inlägg är skrivet av Kommendörkapten Bertil Malmberg. Klicka på bilderna för att göra de större. 

Vi ska här ta oss an en del av sjöförsvaret som är av större strategisk och i förlängningen säkerhetspolitisk betydelse än de flesta föreställer sig. Det är en verksamhet som är komplex samt kräver att utövarna har djup insikt om förutsättningarna och gedigen praktisk erfarenhet för att nå framgång. Jag skall här försöka ge en bild av ett antal viktiga faktorer som måste beaktas och dikutera några aspekter som bör uppmärksammas i ett säkerhetspolitiskt sammanhang.

Ubåtsjakt i svenska vatten påverkas och är starkt beroende av ett antal geografiska och fysiska faktorer vilka till del är typiska för grunda farvatten i allmänhet, till del är närmast unika. Bottendjupet är jämfört med oceanerna mycket begränsat. Medeldjupet är inte mer än cirka 50 meter medan det i Atlanten är flera tusen meter.

3r

Bilden försöker illustrera den enorma skillnaden mellan två helt olika militärgeografiska scenarier. Notera att hela bottendjupet i den vänstra delen inte får plats i den valda skalan. Det röda åskådliggör rimliga praktiska räckvidder med aktiv sonar.

I ”Blue water”-scenariot besväras man i stort sett aldrig av bottenekon eftersom avståndet till botten överstiger praktisk räckvidd. Dessa förutsättningar präglade under hela kalla kriget och i stor utsträckning fortfarande utformning av materiel och taktik inom de flesta mariner. Uppgiften är här att detektera och anfalla ett mål i en stor vattenvolym.

I det andra scenariot, som är mest aktuellt för svenska förhållanden är botten ständigt närvarande i form av mängder av ”falska” ekon. Detta gäller för såväl sonarer för spaning som torpeder med aktiv målsökare. Uppgiften är här att diskriminera mellan ”falska” ekon och ekon från en ubåt så att den kan anfallas. Bottentopografin i våra farvatten gör inte saken lättare. Jag tror att följande bild talar för sig själv.

3f

Uppgiften kompliceras av de varierande hydroakustiska förhållandena i särskilt våra farvatten.

3rt

De mörkare streckade fälten avser utbredningen från en sonar på några meters djup buren av ett fartyg, medan de ljusare fälten avser utbredningen för en helikopterburen sonar där ”svangaren” kan placeras på mera optimalt djup. I samtliga fall sänds ljudstrålen horisontellt. Beakta nu samtidigt räckvidd och bottentopografi så tror jag att problematiken framstår klart. Som framgår av bilderna påverkas hydrografin starkt av årstiden. Därutöver påverkar väder, vind och strömmar den aktuella situationen. Det bör påpekas att ubåtar rutinmässigt kartlägger aktuell hydrografi för att kunna uppträda på mest gynnsamma djup. Ubåtar kan dessutom som regel detektera ubåtsjaktenheters aktiva sonarer på betydligt större avstånd än dessa får kontakt med ubåten.

de

Sammantaget innebär detta att ubåtsjakt i farvatten som våra är en av de allra svåraste marina uppgifterna. De viktigaste förutsättningarna för framgång är lämplig materiel anpassad för miljön och välutbildad personal som regelbundet ges möjlighet att öva i dessa varierande miljöer. Som framgått av ett tidigare inlägg, ”En prekär situation för flottan”, saknas flera av dessa förutsättningar idag.

De vapen som användes under andra världskriget var inte effektiva och ersattes i början av kalla kriget alltmer av målsökande torpeder. I ”Blue water”-scenariot kunde man tidigt använda såväl passiva som aktiva målsökare eftersom kravet på signalbehandling där var begränsad. På grunda vatten var det inte en framkomlig väg med den teknik som då stod till buds. Sverige använde därför länge passivt målsökande torpeder för helikoptrar och ubåtar.

I början av 80-talet hade teknikutvecklingen inom elektronik gått så långt att erforderlig signalbehandling kunde inrymmas i det begränsade utrymmet i en torped. Inom FOA hade ett lovande koncept tagits fram under ledning av den skicklige hydroakustikern Claes Runborg. Förprototyper hade testats med gott resultat vilket gjorde att konceptet skulle kunna ingå i en ny målsökande torped.

Vintern 1983/84 omplanerades medel så att ett projekt för en ny målsökande torped kunde startas. FMV lade ut en beställning hos FFV Ordnance av en första utvecklingsfas. Utvecklingen pågick sedan under ett antal år och de fösta prototyperna kunde levereras 1991 för utvärdering vid förband. År 1993 inleddes serieleverans av Torped 45 parallellt med intensiv utbildning av berörd personal.

Efter ett antal år ansåg marinen att en uppgradering av Torped 45 borde göras varför medel planerades in. Vid två tillfällen, efter valet 2006 och efter valet 2010 stoppades vidareutvecklinge av finansminister Borg Denne har flera gånger hävdat att försvarsmateriel i allt stårre utsträckning skall ”köpas från hyllan”. Denne vapenvägrande finansminister har inte insett att ”hyllan” för de torpeder som kan användas för ubåtsjakt i svenka vatten finns i Sverige och ingen annan stans. Dessa ansvarslösa beslut har bidragit till att det aktuella företaget till stor del nedmonterats.

För marinens del har dessa beslut medverkat till att berättigad materielförnyelse inte skett. Sammantaget kan konstateras att svensk ubåtsjakthar ett antal allvarliga brister: brist på utbildad personal, avsaknad av övning i erforderlig grad, brist på uppdaterad materiel och sist men inte minst avsaknad av helikoptrar för ubåtsjakt.

Nu är det så att ubåtsjakt alls inte är ett marint ”särintresse” trots att statsministern kanske anser det. Ubåtsjakt är i högsta grad av säkerhetspolitiskt intresse för hela nationen. Enligt internationella konventioner är det inte bara en rättighet utan faktiskt en skyldighet att ”upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet” (jämför ”En prekär situation för flottan”). Observera att detta gäller även under vattnet. Då Sverige inte har adekvata resurser för ubåtsjakt medför det att i vi inte kan uppfylla internationella förpliktelser.

Under en kris eller konflikt i vårt näromräde kan någon av parterna tänkas utnyttja svenska vatten för sina syften. Kan vi inte beivra detta kan det medföra att vi bakvägen dras in i konflikten. Förmåga att ”upptäcka och avvisa kränkningar” är således en primär säkerhetspolitisk uppgift.

Presumtiva angripar håller sig naturligtvis enligt Sun Tzus råd väl informerade om våra styrkor och svagheter. Det är knappast någon slump att antalet rapporterade ubåtskränkningar ökade kraftigt i början av 1980-talet juust när svensk ubåtsjaktförmåga nått en riktigt låg nivå. Sovjet gjorde dessa kränkningar i syfte att träna sina ubåtsbesättningar och att rekognosera inför att kunna svenska vatten under en eventuell konflikt med NATO. Man bör hålla i minnet att Sovjet under stor del av Kalla kriget hade ett antal dieselelektriska ubåtar av Golf-klass försedda med ballistiska missiler med en räckvidd på cirka 600 km. En enkel kartstudie visar att det från sovjetisk synpunkt skulle vara färdelaktigt att utnyttja Blekingeskärgården för att avfyra dessa missiler mot mål inom NATO-kontrollerat område.

Det är rimligt att liknande scenarier kan bli aktuella i en inte alltför avlägsen framtid. Det är av här anförda skäl hög tid att börja återupprätta svensk ubåtsjaktförmåga.

// Kommendörkapten Bertil Malmberg