EU hotar den svenska försvarsindustrin

Efter det att EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker kommit med visioner om EU:s framtida säkerhet så har nu kommissionen lagt ett konkret förslag till att militarisera EU. Det gäller såväl i operativ mening genom ett EU-försvar som det gäller en strategi att ta kontroll över medlemsstaternas försvarsindustrier.

Naturligtvis motsätter vi oss ett EU-försvar ur flera perspektiv: säkerhetspolitiskt såväl som för det nationella självbestämmandets skull. I denna artikel vill vi dock främst belysa de konkreta följderna för svensk försvarsindustri om EU-kommissionens förslag skulle bli verklighet.

Vi har hela tiden poängterat att den svenska försvarsindustrin är en säkerhetspolitisk tillgång. Vår försvarsindustri grundar sig på tidigare decenniers statliga stöd och stora egna beställningar. Våra duktiga ingenjörer och tillgången till svenskt privatkapital var också förutsättningar till att vi idag har vår fantastiska försvarsindustri.

Efter murens fall när det svenska försvaret tog sin omtalade ”strategiska time-out” så fick försvarsindustrin helt fokusera om till export. Det har gått bra. Svensk försvarsindustri satsar idag betydligt mer än Chalmers och KTH tillsammans på forskning.

Försvarsmaterielproduktionen är högteknologisk och andelen FoU står för mer än en fjärdedel av kostnaderna samtidigt som majoriteten anställda är ingenjörer. Självklart uppstår det mycket positiv spillover-effekter från en sådan produktionsmiljö. Man kan göra en lista med civila företag som är avknoppade från försvarsindustrin.

Försvarsupphandlingsdirektivet medger att medlemsländerna direktupphandlar försvarsmateriel från egen industri med hjälp av undantaget i §346 i EU-fördraget.

Undantagsprodukter ska vara av särskild säkerhetspolitisk betydelse och kräva särskild tillverkningskompetens.

Undantaget förutsätter också att en försvarsindustristrategi upprättas.

Försvarsminister Sten Tolgfors åstadkom aldrig detta. Först under försvarsminister Karin Enströms sista år så fick vi våra första väsentliga säkerhetsintressen i form av stridsflygs- och ubåtsförmågan.

Samtidigt som regeringarna Reinfeldt I och II demonstrerade en absolut tilltro till att fri konkurrens skulle stärka försvarsindustrin så hördes hela tiden från andra medlemsländer att försvarsmaterielmarknaden aldrig skulle bli helt öppen och lika.

Storbritannien och Frankrike har till och med en försvarsmaterielunion där de riktar 85% av beställningarna. Till saken hör att de flesta försvarsmateriel som konkurrerar framgångsrikt på marknaden har statliga stöd i grunden.

EU-kommissionen har hotat med att inte godkänna artikel 346undantag genom nya strängare bedömningar. Samtidigt så har det i EDA:s dokument kunnat skönjas en vilja att upprätta en EU-försvarsindustristrategi. Och nu är alltså detta ett faktum genom

Kommissionens förslag om att upprätta ”Programmet för utveckling av försvarsindustrin”. För ändamålet planeras ”European Defence Fund”. Plötsligt är den fria marknaden inte längre målet.

EDA tar fasta på att det i USA produceras 30 st försvarsmaterielsystem från 11 produktionsenheter samtidigt som det i Europa produceras 178 st försvarsmaterielsystem från 36 produktionsenheter. Med detta skulle det vara bevisat att försvarsindustrin i Europa är för splittrad. Problemet med jämförelsen är att den är endimensionell. Ja, USA tillverkar bara en modell av stridsvagn (Abraham) men den är dyr jämfört med Leoparden som vi använder. 3 500 tillverkade Leopard 2 kostar 57 miljoner SEK/st, medan 10 000 Abraham kostar 90 miljoner SEK/st. Ja USA tillverkar bara fem modeller av stridsflyg men deras bästa exportmodell, F-35, är enormt dyr i inköp och drift. USA pumpar in enorma mängder i sin försvarsindustri, men de klarar inte av att bygga en modern stridsbåt utan får köpa från ett familjeföretag i norrländska Örnsköldsvik. Svensk filosofi är den raka motsatta mot USA, under stor konkurrens med begränsad budget och hårda krav får vi slimmade och smarta lösningar.

Kan man köpa förstklassiga försvarsmaterielsystem från inhemsk industri så är det ekonomiskt mycket gynnsamt. USA gör det med vetskapen att pengarna går in i den amerikanska ekonomin och dessutom skapar massa spillover-effekter. Därtill gynnas exporten. Sverige borde göra samma sak, dvs öka beställningar på inhemsk försvarsmateriel som Gripen, stridsfordon 90 och Ubåt A26 med flera.

Det var tur för Sverige att riksdagen år 1982 med rösterna 176 mot 167 röstade för regeringen Fälldins förslag om ett svenskt stridsflygplan. Hade Sverige köpt amerikanska F16 eller F18 så hade vi stått med en ren kostnad. Istället fick vi JAS 39 Gripen som blivit en vinst för samhällsekonomin.

Gunnar Eliasson, professor emeritus, på KTH har beräknat att skattebetalarnas 132 miljarder till Gripen fram till och med år 2007 hade gett tillbaka 350 miljarder i ökad tillväxt. Dessutom har Saab lyckats bryta kostnadskurvan, det blir i deras produktion med tiden inte längre exponentiellt mycket dyrare att tillverka stridsflyg. När vi beställer inhemsk försvarsmateriel kan vi alltså skadefritt korrigera försvarsanslaget uppåt.

Internationella materielsamarbeten är en nyckel när det gäller att lyckas för försvarsindustrin. Svenska försvarsindustrier är kompetenta på detta fält. Samarbetena med Tyskland, USA, England, Schweiz, Brasilien och Indien har en särställning. Väl att märka är att fyra, snart fem, av dessa länder inte är EU-medlemmar.

Att bunta samman framgångsrika och inte framgångsrika försvarsindustrier och sätta EU som koncernledning är en katastrof. Den lägsta effektiva nivån för försvarsmaterielsamarbetena är medlemsländerna. Riksdagen bör besluta om att EU:s förslag strider mot subsidiaritetsprincipen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har kämpat hårt i ministerrådet för att klargöra att försvarsmaterielfrågorna är mellanstatliga. Nu är det läge för regeringen att ryta i ordentligt. EU-byråkraterna har inte kunskap eller geni att besluta över materielsamarbetena.

Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson (SD)
Roger Richtoff, försvarsutskottet (SD)