Ubåtsjakt i svenska vatten – förutsättningar, implikationer och återblick

ubatsjakt

 

Nedanstående inlägg är skrivet av Kommendörkapten Bertil Malmberg. Klicka på bilderna för att göra de större. 

Vi ska här ta oss an en del av sjöförsvaret som är av större strategisk och i förlängningen säkerhetspolitisk betydelse än de flesta föreställer sig. Det är en verksamhet som är komplex samt kräver att utövarna har djup insikt om förutsättningarna och gedigen praktisk erfarenhet för att nå framgång. Jag skall här försöka ge en bild av ett antal viktiga faktorer som måste beaktas och dikutera några aspekter som bör uppmärksammas i ett säkerhetspolitiskt sammanhang.

Ubåtsjakt i svenska vatten påverkas och är starkt beroende av ett antal geografiska och fysiska faktorer vilka till del är typiska för grunda farvatten i allmänhet, till del är närmast unika. Bottendjupet är jämfört med oceanerna mycket begränsat. Medeldjupet är inte mer än cirka 50 meter medan det i Atlanten är flera tusen meter.

3r

Bilden försöker illustrera den enorma skillnaden mellan två helt olika militärgeografiska scenarier. Notera att hela bottendjupet i den vänstra delen inte får plats i den valda skalan. Det röda åskådliggör rimliga praktiska räckvidder med aktiv sonar.

I ”Blue water”-scenariot besväras man i stort sett aldrig av bottenekon eftersom avståndet till botten överstiger praktisk räckvidd. Dessa förutsättningar präglade under hela kalla kriget och i stor utsträckning fortfarande utformning av materiel och taktik inom de flesta mariner. Uppgiften är här att detektera och anfalla ett mål i en stor vattenvolym.

I det andra scenariot, som är mest aktuellt för svenska förhållanden är botten ständigt närvarande i form av mängder av ”falska” ekon. Detta gäller för såväl sonarer för spaning som torpeder med aktiv målsökare. Uppgiften är här att diskriminera mellan ”falska” ekon och ekon från en ubåt så att den kan anfallas. Bottentopografin i våra farvatten gör inte saken lättare. Jag tror att följande bild talar för sig själv.

3f

Uppgiften kompliceras av de varierande hydroakustiska förhållandena i särskilt våra farvatten.

3rt

De mörkare streckade fälten avser utbredningen från en sonar på några meters djup buren av ett fartyg, medan de ljusare fälten avser utbredningen för en helikopterburen sonar där ”svangaren” kan placeras på mera optimalt djup. I samtliga fall sänds ljudstrålen horisontellt. Beakta nu samtidigt räckvidd och bottentopografi så tror jag att problematiken framstår klart. Som framgår av bilderna påverkas hydrografin starkt av årstiden. Därutöver påverkar väder, vind och strömmar den aktuella situationen. Det bör påpekas att ubåtar rutinmässigt kartlägger aktuell hydrografi för att kunna uppträda på mest gynnsamma djup. Ubåtar kan dessutom som regel detektera ubåtsjaktenheters aktiva sonarer på betydligt större avstånd än dessa får kontakt med ubåten.

de

Sammantaget innebär detta att ubåtsjakt i farvatten som våra är en av de allra svåraste marina uppgifterna. De viktigaste förutsättningarna för framgång är lämplig materiel anpassad för miljön och välutbildad personal som regelbundet ges möjlighet att öva i dessa varierande miljöer. Som framgått av ett tidigare inlägg, ”En prekär situation för flottan”, saknas flera av dessa förutsättningar idag.

De vapen som användes under andra världskriget var inte effektiva och ersattes i början av kalla kriget alltmer av målsökande torpeder. I ”Blue water”-scenariot kunde man tidigt använda såväl passiva som aktiva målsökare eftersom kravet på signalbehandling där var begränsad. På grunda vatten var det inte en framkomlig väg med den teknik som då stod till buds. Sverige använde därför länge passivt målsökande torpeder för helikoptrar och ubåtar.

I början av 80-talet hade teknikutvecklingen inom elektronik gått så långt att erforderlig signalbehandling kunde inrymmas i det begränsade utrymmet i en torped. Inom FOA hade ett lovande koncept tagits fram under ledning av den skicklige hydroakustikern Claes Runborg. Förprototyper hade testats med gott resultat vilket gjorde att konceptet skulle kunna ingå i en ny målsökande torped.

Vintern 1983/84 omplanerades medel så att ett projekt för en ny målsökande torped kunde startas. FMV lade ut en beställning hos FFV Ordnance av en första utvecklingsfas. Utvecklingen pågick sedan under ett antal år och de fösta prototyperna kunde levereras 1991 för utvärdering vid förband. År 1993 inleddes serieleverans av Torped 45 parallellt med intensiv utbildning av berörd personal.

Efter ett antal år ansåg marinen att en uppgradering av Torped 45 borde göras varför medel planerades in. Vid två tillfällen, efter valet 2006 och efter valet 2010 stoppades vidareutvecklinge av finansminister Borg Denne har flera gånger hävdat att försvarsmateriel i allt stårre utsträckning skall ”köpas från hyllan”. Denne vapenvägrande finansminister har inte insett att ”hyllan” för de torpeder som kan användas för ubåtsjakt i svenka vatten finns i Sverige och ingen annan stans. Dessa ansvarslösa beslut har bidragit till att det aktuella företaget till stor del nedmonterats.

För marinens del har dessa beslut medverkat till att berättigad materielförnyelse inte skett. Sammantaget kan konstateras att svensk ubåtsjakthar ett antal allvarliga brister: brist på utbildad personal, avsaknad av övning i erforderlig grad, brist på uppdaterad materiel och sist men inte minst avsaknad av helikoptrar för ubåtsjakt.

Nu är det så att ubåtsjakt alls inte är ett marint ”särintresse” trots att statsministern kanske anser det. Ubåtsjakt är i högsta grad av säkerhetspolitiskt intresse för hela nationen. Enligt internationella konventioner är det inte bara en rättighet utan faktiskt en skyldighet att ”upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet” (jämför ”En prekär situation för flottan”). Observera att detta gäller även under vattnet. Då Sverige inte har adekvata resurser för ubåtsjakt medför det att i vi inte kan uppfylla internationella förpliktelser.

Under en kris eller konflikt i vårt näromräde kan någon av parterna tänkas utnyttja svenska vatten för sina syften. Kan vi inte beivra detta kan det medföra att vi bakvägen dras in i konflikten. Förmåga att ”upptäcka och avvisa kränkningar” är således en primär säkerhetspolitisk uppgift.

Presumtiva angripar håller sig naturligtvis enligt Sun Tzus råd väl informerade om våra styrkor och svagheter. Det är knappast någon slump att antalet rapporterade ubåtskränkningar ökade kraftigt i början av 1980-talet juust när svensk ubåtsjaktförmåga nått en riktigt låg nivå. Sovjet gjorde dessa kränkningar i syfte att träna sina ubåtsbesättningar och att rekognosera inför att kunna svenska vatten under en eventuell konflikt med NATO. Man bör hålla i minnet att Sovjet under stor del av Kalla kriget hade ett antal dieselelektriska ubåtar av Golf-klass försedda med ballistiska missiler med en räckvidd på cirka 600 km. En enkel kartstudie visar att det från sovjetisk synpunkt skulle vara färdelaktigt att utnyttja Blekingeskärgården för att avfyra dessa missiler mot mål inom NATO-kontrollerat område.

Det är rimligt att liknande scenarier kan bli aktuella i en inte alltför avlägsen framtid. Det är av här anförda skäl hög tid att börja återupprätta svensk ubåtsjaktförmåga.

// Kommendörkapten Bertil Malmberg

 

 

 

En prekär situation för flottan

Det följande är ett inlägg av vår nye skribent Bertil Malmberg:

———————————–

Tidskrift i Sjöväsendet hade i förra årets första nummer (TiS 1/2013) särskilt två tänkvärda och insikts fulla inlägg författade av f.d. kommendören Christer Hägg respektive mariningejören och kommendörkaptenen Evorn Mårtensson. Inläggen kan läsas här. Båda inläggen pekar, från delvis olika utgångspunkter, på den minst sagt prekära situation flottan befinner sig i som följd av ett antal olyckliga politiska beslut allt från  Proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret och framåt.

Om det är något som präglar dessa beslut är det brist på insikt och operativ kompetens. Det är betecknande att just Proposition 1999/2000:30 på sammanlagt mer än 170 sidor nämner ”militärgeografi” endast en (1) gång och då i samband med den territoriella  ledningsorganisationen. Detta visar närmast övertydligt att de överväganden, som låg till grund för detta försvarsbeslut, utgick från allt annat än att tillförsäkra landet ett rimligt försvar. Hur kan jag då påstå detta? Jo, eftersom Sverige har en i många avseenden unik militärgeografi och att militärgeografin är en av de styrande faktorer varje seriöst militärt övervägande bör beakta.

I proposition 2008/09:140 inför det nu gällande Försvarsbeslut 2009 nämns överhuvud taget inte begreppet ”militärgeografi” en enda gång! Kan det sägas tydligare? Jo, för att understryka vad som är styrande sägs följande under rubriken Insatsorganisationens utformning: ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger. … I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.” Det låter närmast som en trollformel.

Det framgår här med all önskad tydlighet att det är viktigare att hålla den snäva budgetramen än att försvaret får resurser och förmåga att lösa rimligt ställda uppgifter. Det framstår som uppenbart att försvaret fjärrstyrs från finansdepartementet av en vapenvägrande finansminister, vars insikter om försvarsplanering inskränker sig till leka med nyckeltal i Du Pont-modellen, vilken som bekant inte har något som helst att göra med försvarsfrågor.

Hägg konstaterar tidigt i sin artikel, med utgångspunkt i ett uppmärksammat föredrag av Wilhelm Agrell att vi delvis bör bortse från det konventionella hotbildstänkandet och i stället vaska fram den grundläggande försvarsförmåga som vi behöver ”oberoende av hur vi tror att världen skall se ut”.  Jag anser att det är en rimlig utgångspunkt.

Regeringens proposition inför gällande försvarsbeslut anger följande uppgifter:

− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,

− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta och

− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

Den uppgiftsställningen är egentligen helt rimlig. Den andra strecksatsen är i själva verket vad vi minst måste kunna klara av i olika konfliktnivåer enligt gällande internationella konventioner och finns formulerat i IKFN-förordningen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820756.HTM ). Detta ”ställer krav på marinförband som har förmåga att möta och hantera en kvalificerad motståndare och kan verka i samtliga konfliktnivåer.”, som Mårtensson uttrycker det.

Båda författarna bryter ner de övergripande uppgifterna till konkreta sjöoperativa uppgifter respektive marina operationstyper. Efter en sådan analys kan man definiera den marina grundnivå som krävs.

Hägg för ett insiktsfullt resonemang rörande kritiskt nödvändig nivå för fartyg, helikoptrar och personal och kommer med rätta fram till att flottan för de viktigaste förbandstyperna redan ligger under ”kritisk massa”. Vad gäller ubåtsjakthelikoptrar är det värre än så – de saknas helt under ett antal år. Mårtensson konstaterar helt riktigt att marinen är kraftigt underfinansierad redan för att klara av den otillräckliga insatsorganisation som anges i FB 09.

Det är här problemet ligger. Marinen har tilldelats helt otillräckliga resurser för att lösa rimligt ställda uppgifter. Jag vill något komplettera bilden som ges i ovan relaterade artiklar. Kontakt med förbanden ger vid handen att de fåtaliga fartygen inte är fullt bemannade, vilket delvis beror på orealistiska personalramar. Viss utbildning och övningar genomförs i alltför begränsad utsträckning även när det gäller respektive förbandstyps huvuduppgifter. Som exempel kan nämnas att ytstridsförbanden övar ubåtsjakt endast sporadiskt. Ubåtarna skjuter torpeder i så ringa utsträckning att en nödvändig kompetens svårligen kan upprätthållas.

Ett annat förhållande som ingen av författarna tar upp är att det nominella antalet fartyg eller helikoptrar alls inte är detsamma som antalet operativt tillgängliga enheter. Erfarenheter visar att av en fartygsserie om sex enheter är 1-2 inte tillgängliga p.g.a. underhållsåtgärder eller grundläggande utbildning. Detta måste beaktas vid planering av det antal fartyg (motsv.) som behövs för att lösa ställda uppgifter.

En annan faktor som försummats under senare års försvarsplanering är militärgeografin. Mårtensson nämner att Sverige ”är den nation inom EU som har längst kust”. Detta är ett faktum som rimligen borde tillmätas större vikt vid tilldelning av resurser.

Jag bedömer med min långa erfarenhet av förbandsverksamhet, försvarsplanering och materielframtagning att flottan nu befinner sig i en minst sagt prekär situation. Att höra försvarsministern tala om att ”det är balans i försvarets ekonomi” visar på en förfärande inkompetens och låter närmast som ett hån mot dem inom försvaret som försöker göra det bästa av situationen. Regeringen har ett tungt ansvar för det bedrövliga tillståndet inom försvaret.