Dags att utkräva ansvar för röjda register

De röjda registren från Transportsstyrelsen måste erkännas för vad det är – en nationell katastrof. Flera för rikets säkerhet känsliga register troligen i händerna på utländska makter och kriminella organisationer som har intresse av dessa. Ansvarsfrågan är viktig och de ansvariga bör ställas till svars. Parallellt måste vi också en gång för alla förstå varför denna katastrof kunnat äga rum, anledningen är en kombination av naivitet, inkompetens och ideologisk lekstuga.
Ansvaret faller till syvende och sist på de ministrar som vetat om att någon form av oegentligheter begåtts, men valt att agera passivt. Svenska ministrar får inte styra myndigheter direkt, men de har rätten att avskeda inkompetenta myndighetschefer och ersätta dessa med nya. Det är varje ministers plikt att följa upp myndigheterna och agera om myndigheten fallerar. Konstitutionsutskottet kommer nu att utreda om och vilka ministrar som i så fall är ytterst ansvariga för det inträffade.

Det är fullkomligt orimligt att den ansvariga generaldirektören undkommit med ett strafföreläggande (det vill säga böter). Omfattningen av den skada hon har åsamkat Sverige borde rimligen renderat i ett kännbart fängelsestraff. Vad vi behöver är ett återtagande av lagen om ämbetsmannaansvar som lyfter fram personligt ansvar och kvalifikationer samt möjliggör kännbara straff för de som missköter sig. Eventuellt behövs en större översyn av domstolsväsendet.

Vi måste också fråga oss hur det kan vara tillåtet att utlokalisera/”outsourca” och privatisera känslig eller samhällsviktig verksamhet. Det har möjliggjorts till följd av den ohämmade privatiseringsiver som följer i spåren av globalismens ideologiska fantasier, för att spara några enstaka kronor riskeras svenskarnas säkerhet och samhällets robusthet. Detta ansvarar såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar för sedan en lång tid tillbaka. Utländska företag ska till exempel aldrig tillåtas handha känslig verksamhet!

Vidare har avveckling av totalförsvaret som genomförts i samförstånd mellan alla etablissemangspartierna inneburit ett svart hål avseende Sveriges förmåga till skydd mot utländsk makt eller andra organisationer som utgör ett hot. Totalförsvaret syftar till mer än att bara skydda riket vid krig, det syftar också till god krishanteringsförmåga samt skydd av känslig information och infrastruktur oavsett krigs- eller fredstillstånd.

Avslutningsvis, det dräller av chefer i vårt land men det finns få ledare. Ingen vågar ta ansvar och ”processer” ersätter hierarkiska strukturer med tydlig ansvarsfördelning. Där ingen behöver ta ansvar kommer också ansvarslöshet sprida sig som ett virus. En god chef kan delegera, men kontrollerar och följer upp verksamheten. Detta görs nu allt mer sällan, hellre slippa ta ansvar och skylla ifrån sig på ”processer”.

De ovan beskrivna fenomenen i kombination med varandra och en hel del andra som av utrymmesskäl inte kan diskuteras här gör att vi har långt gångna problem i vårt land. Ingen av vare sig de borgerliga eller socialistiska partierna kan svära sig fria från ansvar. Denna kris är tyvärr bara en i raden av många, det är tags för skärpning och att någon tar tag i statsrodret och styr skeppet Sverige i rätt riktning. Jimmie Åkesson är den ledare Sverige behöver nu.

Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson, SD

Roger Richtoff, försvarsutskottet, SD

Jeff Ahl, ersättare försvarsutskottet, SD

Socialdemokraterna gör troligen helt om med sin försvarsindustripolitik

Tidigare har EU varit luddiga med sin gemensamma försvars- och säkerhetspolicy. Försvarsminister Hultqvist har däremot varit tydlig på ministermötena med att försvar är en mellanstatlig fråga. Nu har EU-kommissionen formulerat konkreta förslag för ett EU-försvar likväl som en strategi för att styra och stödja försvarsindustrierna i medlemsländerna. Det märkliga med försvarsministerns hållning är att när nu EU blivit konkret i frågeställningen, så väljer ministern att bli otydlig. Riksdagen har ett antal EU-dokument på sitt bord och en subsidiaritetsprövning ska göras angående EU:s rätt att överstatligt kontrollera försvarsindustrin. I den artikel som försvarsministern och utrikesministern har i DN den 20 juni, är det omöjligt att läsa ut regeringens ställningstagande till EU-dokumenten.

För den som vill bedriva en trovärdig och ansvarsfull säkerhets- och försvarspolitik är det viktigt med tydlighet. Vill Socialdemokraterna att EU ska styra över svensk försvarsindustri?

Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson (SD)

EU hotar den svenska försvarsindustrin

Efter det att EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker kommit med visioner om EU:s framtida säkerhet så har nu kommissionen lagt ett konkret förslag till att militarisera EU. Det gäller såväl i operativ mening genom ett EU-försvar som det gäller en strategi att ta kontroll över medlemsstaternas försvarsindustrier.

Naturligtvis motsätter vi oss ett EU-försvar ur flera perspektiv: säkerhetspolitiskt såväl som för det nationella självbestämmandets skull. I denna artikel vill vi dock främst belysa de konkreta följderna för svensk försvarsindustri om EU-kommissionens förslag skulle bli verklighet.

Vi har hela tiden poängterat att den svenska försvarsindustrin är en säkerhetspolitisk tillgång. Vår försvarsindustri grundar sig på tidigare decenniers statliga stöd och stora egna beställningar. Våra duktiga ingenjörer och tillgången till svenskt privatkapital var också förutsättningar till att vi idag har vår fantastiska försvarsindustri.

Efter murens fall när det svenska försvaret tog sin omtalade ”strategiska time-out” så fick försvarsindustrin helt fokusera om till export. Det har gått bra. Svensk försvarsindustri satsar idag betydligt mer än Chalmers och KTH tillsammans på forskning.

Försvarsmaterielproduktionen är högteknologisk och andelen FoU står för mer än en fjärdedel av kostnaderna samtidigt som majoriteten anställda är ingenjörer. Självklart uppstår det mycket positiv spillover-effekter från en sådan produktionsmiljö. Man kan göra en lista med civila företag som är avknoppade från försvarsindustrin.

Försvarsupphandlingsdirektivet medger att medlemsländerna direktupphandlar försvarsmateriel från egen industri med hjälp av undantaget i §346 i EU-fördraget.

Undantagsprodukter ska vara av särskild säkerhetspolitisk betydelse och kräva särskild tillverkningskompetens.

Undantaget förutsätter också att en försvarsindustristrategi upprättas.

Försvarsminister Sten Tolgfors åstadkom aldrig detta. Först under försvarsminister Karin Enströms sista år så fick vi våra första väsentliga säkerhetsintressen i form av stridsflygs- och ubåtsförmågan.

Samtidigt som regeringarna Reinfeldt I och II demonstrerade en absolut tilltro till att fri konkurrens skulle stärka försvarsindustrin så hördes hela tiden från andra medlemsländer att försvarsmaterielmarknaden aldrig skulle bli helt öppen och lika.

Storbritannien och Frankrike har till och med en försvarsmaterielunion där de riktar 85% av beställningarna. Till saken hör att de flesta försvarsmateriel som konkurrerar framgångsrikt på marknaden har statliga stöd i grunden.

EU-kommissionen har hotat med att inte godkänna artikel 346undantag genom nya strängare bedömningar. Samtidigt så har det i EDA:s dokument kunnat skönjas en vilja att upprätta en EU-försvarsindustristrategi. Och nu är alltså detta ett faktum genom

Kommissionens förslag om att upprätta ”Programmet för utveckling av försvarsindustrin”. För ändamålet planeras ”European Defence Fund”. Plötsligt är den fria marknaden inte längre målet.

EDA tar fasta på att det i USA produceras 30 st försvarsmaterielsystem från 11 produktionsenheter samtidigt som det i Europa produceras 178 st försvarsmaterielsystem från 36 produktionsenheter. Med detta skulle det vara bevisat att försvarsindustrin i Europa är för splittrad. Problemet med jämförelsen är att den är endimensionell. Ja, USA tillverkar bara en modell av stridsvagn (Abraham) men den är dyr jämfört med Leoparden som vi använder. 3 500 tillverkade Leopard 2 kostar 57 miljoner SEK/st, medan 10 000 Abraham kostar 90 miljoner SEK/st. Ja USA tillverkar bara fem modeller av stridsflyg men deras bästa exportmodell, F-35, är enormt dyr i inköp och drift. USA pumpar in enorma mängder i sin försvarsindustri, men de klarar inte av att bygga en modern stridsbåt utan får köpa från ett familjeföretag i norrländska Örnsköldsvik. Svensk filosofi är den raka motsatta mot USA, under stor konkurrens med begränsad budget och hårda krav får vi slimmade och smarta lösningar.

Kan man köpa förstklassiga försvarsmaterielsystem från inhemsk industri så är det ekonomiskt mycket gynnsamt. USA gör det med vetskapen att pengarna går in i den amerikanska ekonomin och dessutom skapar massa spillover-effekter. Därtill gynnas exporten. Sverige borde göra samma sak, dvs öka beställningar på inhemsk försvarsmateriel som Gripen, stridsfordon 90 och Ubåt A26 med flera.

Det var tur för Sverige att riksdagen år 1982 med rösterna 176 mot 167 röstade för regeringen Fälldins förslag om ett svenskt stridsflygplan. Hade Sverige köpt amerikanska F16 eller F18 så hade vi stått med en ren kostnad. Istället fick vi JAS 39 Gripen som blivit en vinst för samhällsekonomin.

Gunnar Eliasson, professor emeritus, på KTH har beräknat att skattebetalarnas 132 miljarder till Gripen fram till och med år 2007 hade gett tillbaka 350 miljarder i ökad tillväxt. Dessutom har Saab lyckats bryta kostnadskurvan, det blir i deras produktion med tiden inte längre exponentiellt mycket dyrare att tillverka stridsflyg. När vi beställer inhemsk försvarsmateriel kan vi alltså skadefritt korrigera försvarsanslaget uppåt.

Internationella materielsamarbeten är en nyckel när det gäller att lyckas för försvarsindustrin. Svenska försvarsindustrier är kompetenta på detta fält. Samarbetena med Tyskland, USA, England, Schweiz, Brasilien och Indien har en särställning. Väl att märka är att fyra, snart fem, av dessa länder inte är EU-medlemmar.

Att bunta samman framgångsrika och inte framgångsrika försvarsindustrier och sätta EU som koncernledning är en katastrof. Den lägsta effektiva nivån för försvarsmaterielsamarbetena är medlemsländerna. Riksdagen bör besluta om att EU:s förslag strider mot subsidiaritetsprincipen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har kämpat hårt i ministerrådet för att klargöra att försvarsmaterielfrågorna är mellanstatliga. Nu är det läge för regeringen att ryta i ordentligt. EU-byråkraterna har inte kunskap eller geni att besluta över materielsamarbetena.

Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson (SD)
Roger Richtoff, försvarsutskottet (SD)

Vårändringsbudgeten 2017

Högkvarteret (HKV) har förklarat att på grund av felaktiga prisindex (årsuppskrivningar) från finansdepartementet så saknar försvaret 6,5 miljarder kr 2017 tom. 2020 för att verkställa Försvarsbeslut 2015 (FB2015). Försvaret har därför som åtgärd

• a) sugit ur de sista reserverna i myndigheten för att verka för att det som än viktigast i FB2015 ska prioriteras,

• b) skjutit investeringar på framtiden och

• c) vädjat till regeringen om mer pengar.

Regeringen ger försvaret 485 miljoner kr mer i vårändringsbudgeten. Det är för sent att påverka senarelagda investeringar, men pengarna gör nytta och går att planera direkt. Vi stödjer denna mindre kompensationsåtgärd.

Om regeringen hade föreslagit ytterligare extra pengar under budgetåret hade dessa enligt Försvarsmakten kunnat användas till att köpa ammunition och till att öka volymen på redan lagda eller pågående beställningar.

Det senare hade varit en bra tempohöjande åtgärd i upprustningen. SD hade varit öppna för att diskutera en sådan lösning.

Mikael Jansson , Försvarspolitisk talesperson

Svar till Hans Wallmark

Svar på Hans Wallmark i Västervikstidningen 2 februari.

Det är glädjande att Hans Wallmark vill satsa mer pengar på försvarsbudgeten och jag vågar lova att Sverigedemokraterna kommer att satsa ytterligare resurser på det svenska försvaret i vår budget, precis som vi har gjort varje år sedan vi kom in i riksdagen. Även om vi naturligtvis gläds åt Wallmarks och moderaternas löfte om ytterligare resurser så måste vi ändå ställa oss frågan: hur kommer det sig att man minskade resurserna till det svenska försvaret under sin tid i regeringsställning så att andelen av BNP sjönk från 1,3% till 1,0%? Redan i den föregående försvarsberedningen kritiserade vi majoriteten för att inte vara villiga att skjuta till tillräckliga medel för att kunna genomföra försvarsreformen.
Oavsett vad man tror om värdet av utländska vänner så finns det inget som slår egen förmåga. Det är naturligtvis trevligt att ha fått löften om hjälp från andra, men oavsett hur man vänder sig så kommer det ändå att vara vi själva som får ta den första stöten, helt enkelt därför att det i en verklig konfliktsituation kommer att vara svårt för en aldrig så mäktig internationell vän att fördela sina resurser till alla behov som finns. Även om Förenta Staterna och de övriga länderna i Atlantpakten har påbörjat en viss återuppbyggnad av styrkor så är det fortfarande så att behoven kommer att vara långt större än de befintliga resurserna vid en större konflikt mellan stormakterna.
Wallmark och Moderaterna bortser konsekvent i sina inlägg från den negativa aspekten av att associera sig med en allians: man måste räkna med risken för att man dras in i en konflikt som man annars hade kunnat undvika, helt enkelt eftersom också vi har förpliktelser mot övriga alliansmedlemmar. Dessutom: om man ställer sig på den ena stormaktens sida så gör man sig själv till ett legitimt mål för den andra. Därtill är det olämpligt att öka spänning mellan Ryssland och NATO i Östersjöområdet.
Vår målsättning är att bygga upp ett svenskt försvar som är så starkt att en presumtiv angripare inte anser det vara värt priset att angripa oss. Detta vill vi i första hand göra i form av en försvarsallians/-förbund med Finland. Om Wallmark och moderaterna är beredda att efter åtta års moderatledd misskötsel återuppbygga försvaret så välkomnar vi detta.

Björn Söder (SD)

SD: Serviceavtalet med General Electric

image

Under 2019 börjar Gripen E levereras till Försvarsmakten.  År 2018 ska serviceavtalet vara klart. SD vill inte störa parterna i detta tidiga skede genom att delta i att sätta nya villkor för serviceavtalet.

I och med att beställningen av Gripen E bara gäller 60 individer måste utvecklingen av motorn samordnas med andra användare av samma motor. Främre tekniskt stöd måste dock ske i Sverige och vi måste ha flygverkstäder vid alla flottiljer och gott om reservdelar och servicepersonal. Svenska totalförsvaret ska klara krig och verka för frihet och fred.

Hade SD fått igenom sin linje om 200 st Gripen E färdiglevererade 2030 så hade vi kunnat ha en svensk motor med utvecklingsavtal.

Nu är det viktigt att alla svenska affärspartner får ett avtal som de är nöjda med. Det finns inget annat parti som värnar om försvarsindustrin som SD gör.

Mikael Jansson , försvarspolitisk talesman (SD)

Pausen med värnpliktsutbildning, dyrt experiment

image

På kort tid har säkerhetsläget försämrats markant i vårt närområde. Det svenska försvaret är i stort behov av att tillföras materiel och manskap. Lösningen är inte att söka medlemskap i Atlantpakten.
När den svenska värnpliktsutbildningen avskaffades var Sverigedemokraterna en tydlig röst mot detta. Det var dessutom tydligt redan i underlagen till personförsörjningsreformen att det frivilliga försvaret inte skulle kunna få fram tillräckligt med soldater och att det skulle bli svårt att upprätthålla ett funktionellt försvar. Hela reformen måste ses som ett misslyckande och det faktum att pendel nu är på väg att svänga tillbaka till ett försvar som i hög grad är baserat på värnplikt är ett bevis för att värnpliktens avskaffande var ett dyrt misstag. Tyvärr står försvaret nu inför nya problem eftersom man under mellantiden har hunnit avveckla så många utbildningsplatser och officerare att det kommer att bli svårt att utbilda tillräckligt många värnpliktiga.

Samtidigt finns det stora materielbrister. Det svenska luftvärnet, i synnerhet, är underdimensionerat och långräckviddigt luftvärn saknas i princip helt. Det krävs stora investeringar för att införskaffa ett system som klarar av att förse Sverige med någon sorts försvarsförmåga mot långräckviddiga angrepp. Detta är något som har blivit alltmer aktuellt i takt med att nya ryska robotsystem har tillförts Östersjöområdet.

Av dessa skäl så är talet om ett medlemskap i Atlantpakten en dimridå som drar fokus från det verkliga problemet: avsaknaden av resurser till ett svenskt försvar. På den punkten har vare sig moderater eller socialdemokrater klarat av att leverera. Det svenska försvarsanslaget är det lägsta i Östersjöregionen mätt i andel av BNP och inget budgetförslag från dessa partier har hittills gett uttryck för någon seriös vilja att ändra på detta. Det är dags att vi inser att hela Europa är på väg in i en situation med ett nytt kallt krig. I det läget bör vi återgå till en nivå på försvarsanslagen som Sverige hade i början på 1990-talet – 2.5% av BNP. Det finns ingen anledning till att dagens Sverige inte skulle klara av detta, när sjuttiotalets Sverige klarade av det.

Det enda parti som har gett uttryck för en sådan ambition är Sverigedemokraterna. Långt innan vi valdes in i den svenska riksdagen och i samtliga våra budgetförslag därefter har vi förespråkat förstärkta försvarsanslag. Under den nu aktuella budgetperioden fram till 2020 vill vi tillföra totalt 26,5 miljarder mer än regeringen till utgiftsområdet och planerar för att fortsätta utvecklingen med målsättningen att bygga upp ett slagkraftigt svenskt försvar. Detta gör inget annat parti.

Något som vi också gör är att satsa på det civila försvaret och driftvärnet. Det kommer på sikt kosta cirka 4-5 miljarder kr per år. Inga andra partier budgeterar för det civila försvaret. Det är konstigt, för alla partier är överens om att det militära försvaret inte fungerar utan det civila försvaret. Ett invasionsförsvar måste alltså vara uppbyggt som ett totalförsvar. Precis som med det militära försvaret tar det civila försvaret lång tid att bygga upp. Upprustningen av vårt försvar kräver större engagemang från regeringen. Med den takt som regeringen upprustar så har vi inte invasionsförsvaret tillbaka förrän på 60-talet, 2060-talet!

Mikael Jansson, försvarspolitisk talesman (SD)
Roger Richtoff, försvarsutskottet (SD)
Joakim Larsson, pol sek riksdagen (SD)

En Triumf för Indien

image

Den 15/10-2016 skrev Indien under ett avtal  med Ryssland gällande anskaffning av det långräckviddiga luftvärnsystemet av typ S-400 Triumf även känd som SA-21 Growler . Hela 5-15 bataljoner ska anskaffas. Indien har med detta verkligen påbörjat en reform av sitt luftvärn och i förlängningen sitt luftförsvar.

Systemet är vida känt  som ett utav världenst modernaste system inom sin kategori med räckvidd på över 400km, detta kan jämföras med västerländska system som når 120-160km  som ex franska Aster-30/ SAMP/T.

Ryssland har detta system placerat i både Kaliningrad enklaven men även i St: Petersburg där dessa system täcker stora delar av Östersjön . Vid en konflikt i Östersjöområdet är det sannolikt att NATO  att Polska och Tyska luftstridskrafter får stora problem vilket kartan nedan visar.

image

 

Systemet återfinns även i Syrien på begäran och i samråden Assadregimen för skydda syriska, iranska och ryska styrkor och infrastruktur från angrepp eller underrättelse inhämtning med drönare från NATO samt Israeliskt flygstridskrafter .

image

Indiens  anskaffning av dessa system är ett viktig led i att skaffa sig fullgott skydd mot ballistiska robotar inklusive kärnvapen . Systemet kan skydds emot olika typer av angrepp inklusive kryssningsrobotar.  Första batteriet förväntas levereras redan nästa år och Indien verkar ha planer på att modifiera systemet , särskilt angående sensorerna . Här spelar Sverige och Saab in då Saab nyligen erbjudit Indien GaN teknik , en ny typ av sensorer som är världsledande och ligger före de flesta nationer . Skulle Indien kombinera svenska sensorer ihop med S-400 systemet , allt tillverkat i Indien skulle den indiska industrin vara med att tillverka och utveckla troligen ett utav världens främsta luftvärnssystem och sensorerna . Detta gör köpet av S-400 en verklig triumf för Indien .

 

Mikael Jansson :Gotlands försvarsbehov

image

 

Principen om det mobila försvaret som lätt kan flyttas, även om vi är utsatta för ett avancerat angrepp är på väg ut. Det visade ÖB när han valde att permanent förlägga ett pansarskyttekompani på Gotland. Tanken om det mobila försvaret är nära relaterat till insatsförsvaret, då det handlade om manöverbataljoner. Nu ska vi återta invasionsförsvaret och då behöver vi återigen fler förband och klokt utgångsgrupperade.
Gotland ska åter kunna försvaras och då som alla förstår räcker det inte med två kompanier, det kommer krävas brigadstridsförmåga, modernt långräckviddigt luftvärn liksom utökad luft- och sjöstridsförmåga för att skapa en tröskel. Det är alltså bara en tidsfråga innan P18:s kaserner kommer behövas. Det rimliga är att flytta in på en gång, det kommer på sikt bli det billigaste.

På sjösidan byggs nu korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö om till patrullbåtar och förmågan att skjuta sjömålsrobot 15 samt ubåtsjaktförmågan avlägsnas. Antalet ytstridsfartyg minskar alltså istället för att öka. Det enda rimliga nu är en beställning av minst 5 nya Visbykorvetter och luftvärnsrobotar till alla korvetterna, exempelvis Aster -15. Det ryms inte i försvarsminister Hultqvists ekonomiska ram, men så är det – upprustning kräver pengar.

Mikael Jansson , Försvarspolitisk talesperson (SD)

Den finländska Natoutredningen

 

 

image

 

Den finländska Natoutredningen klargör ingenting som inte redan var känt.

Direktiv till utredningen avgränsar frågeställningen till att gälla vad som händer vid ett Natomedlemskap. Alternativen Ja och Nej till Natomedlemskap ställs inte emot varandra, man ger därför ingen rekommendation till beslutsfattarna.
Utredningen beskriver den finska säkerhetspolitiska historien väl. Däremot är utredningen tydlig med att erkänna att framtiden bara kan beskrivas i grader av visshet. Naturligtvis är det så, icke desto mindre så är det framtiden som ska bedömas, alltså vilka beslut som ger önskad utveckling i framtiden.

Det ägnas en del text åt att klargöra att de finska stridskrafterna är kapabla att fungera under Natokommando. Det har väl ingen å andra sidan tvekat över. Den springande punkten, om ett Natomedlemskap i sig ökar eller minskar säkerheten för Finland får inte mycket text, och den text som ges är motsägelsefull. Å ena sidan sägs det att Ryssland inte kommer agera militärt på ett finskt Natomedlemskap, men å andra sidan nämns Georgien och Ukraina som exempel på att ryssarna börjat gå från ord till handling. Å ena sidan sägs det att med Finland i Nato så ökar gränsen i längd mellan Nato och Ryssland i Östersjöområdet till det dubbla och spänningen kommer att öka, men å andra sidan verkar det inte ha någon betydelse.

Det är svåra och betydelsefulla beslut som ligger framtider. Alla underlag är välkomna, men det utredningen egentligen visar är att det till syvende och sist krävs politisk klokhet och beslutsamhet för att komma vidare.

Detta är värt att komma ihåg också för svensk del: utredningar av ett svenskt medlemskap i Atlantpakten skulle inte och kan inte ge några slutgiltiga svar på frågan om vad Sverige ska göra. Det skulle bli en uppräkning av kända data och till slut skulle det luta åt det håll utredarna redan från början lutade åt. Det som saknas är debatt om varför det uppstått ett säkerhetspolitisk vakuum i delar av Östersjöområdet. Partierna bör ta tydlig ställning för att stärka debatten.

Mikael Jansson, SD försvarspolitisk talesperson

Roger Richtoff, SD försvarsutskottet