Norges sak var svår

Image

Varför ingrep inte Sverige till Norges hjälp i april 1940?

Ett återkommande fenomen är att skribenter upptäcker att Sverige inte gick till väpnad kamp för Norges frihet den 9 april 1940. Den vanliga tendensen är så att framhäva detta såsom utslag av svensk feghet och egoism. Medan Norge utkämpade en ödeskamp stod svenskarna passivt och tittade på. Men var det verkligen så?

Den 9 april 1940 fanns det ingen svensk militär bevakning längs gränsen mot Norge. Detta faktum har av en del skribenter tolkats som slapphet och försummelser från den svenska militärledningens sida. Ett sådant betraktelsesätt förutsätter emellertid att man bortser från två grundläggande förutsättningar. För det första var Norge ett fredligt sinnat land. Varför skulle Sverige hålla en militär beredskap mot Norge? För det andra var Värmlandsgränsen sedan unionsupplösningen 1905 en demilitariserad zon och Sverige fick inte stationera trupper där.

Med anledning av Sovjetunionens angrepp mot Finland ökades den svenska beredskapen i Norrbotten genom inkallelse av VI.fördelningen i december 1939. En fördelning – numera benämnd division – omfattade ca 20 000 man. I januari 1940 ökades beredskapen genom inkallelse även av V.fördelningen.

Sedan Finland i mars 1940 slutit fred med Sovjetunionen började avvecklingen av den svenska beredskapen i Norrbotten. Den 1 april 1940 började hemtransporterna av VI.fördelningen, vilka skulle vara avslutade den 15 april.

Sedan skulle V.fördelningen hemtransporteras före 15 maj 1940. För att transportera en fördelning och alla dess förnödenheter behövdes det ca 110 järnvägståg. Bilar var 1940 en bristvara i Sverige och trupptransporter genomfördes huvudsakligen med järnväg.

Ett trupptåg behövde tre dygn för en resa från Norrbotten till Skåne och lika lång tid för att återvända och hämta nästa transportomgång. Inräknat den tid som gick åt för översyn av lok och vagnar kunde alltså ett tågsätt transportera en truppstyrka per vecka.

En militär järnvägstransport var en komplicerad insats. Låt oss ta ett exempel. Trupptåget ilastas i Haparanda. Det består av en kombinerad 2- och 3.klass boggievagn (för officerare och underofficerare, respektive furirer), ett antal godsvagnar inredda för transport av trupp eller hästar samt öppna vagnar lastade med fordon.

Tåget dras av ett kraftigt ånglok litt B, som betjänas av förare och eldare. Vidare finns en tågbefälhavare (”konduktör”), samtliga med hemmastation Boden. Så börjar tåget sin resa och första uppehåll blir Karungi, där tågmöte sker. Nästa stopp blir Avafors, där vattentagning sker. Ångloket konsumerar mycket kol, men ännu mer vatten.

Så anländer tåget till Boden. Här sker personalbyte. Tåget framgår till den militära hållplatsen Boden Södra, där truppen får mat och kan göra toalettbesök. Så går tåget vidare till Jörn eller Vännäs. Byte av lok och personal.

I Långsele händer det något stort. Dit har elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland nått 1939, Ångloket ersätts av ett elektrolok litt Dg (se foto ovan). Detta har dubbel dragkraft jämfört med ångloket. Därför blir vårt trupptransporttåg stående i avvaktan på nästa tåg, så att de som s k kopplade militärtåg kan dras av ett elektrolok. På så sätt kan SJ spara in en tågbemanning, driftkilometer och tågunderhåll.

Så rullar det vidare. Uppehåll vid måltidsstationer och på ångsträckor vatten- och koltagning. På varje bemannad station eller hållplats, står en tågklarerare eller platsvakt och ser tåget rulla förbi. Syftet är att lyssna och se tecken på lossnande hjulringar eller s k tjuvbroms (som gör hjulringarna rödglödande). Vidare att ta stafetter.

Ombord på tåget kan tågbefälhavaren kasta ut en stafettstav när bemannad station eller hållplats passeras. Han skriver ett meddelande, som stoppas i den ihåliga stafetten, som kastas av tåget där personal, som kan läsa meddelandet är på plats.

Den som läst meddelandet skyndar sig in på expeditionen och ringer per bantelefon nästa hållplats i färdriktningen, där signalen läggs för stopp. Tågbefälhavare, lokförare och stationspersonal kan därefter muntligen överlägga om vad som bör göras.

Den trånga sektorn var inte lok och vagnar, utan lokpersonal. Antalet lokförare och eldare var naturligtvis anpassat efter de fredstida trafikbehoven. SJ löste frågan genom att återkalla fem årgångar pensionerade lokförare. Dessa fick ta över lokaltrafik och bangårdsväxling samt erhöll nybörjare som skulle läras upp till eldare. Därigenom frigjordes erfaren lokpersonal för linjetjänst.

Den 9 april 1940 började en omfattande mobilisering av det svenska försvaret, vilken av politiska skäl emellertid kallades ”krigsorganisering”. Av politiska skäl var det inte möjligt att göra en öppen mobilisering genom radioinkallelser och klockringning, utan inkallelserna måste ske med brev. Det blev bråda dagar för landets brevbärare.

Längs Värmlandsgränsen fanns det ingen och fick det inte finnas någon militär bevakning. Det blev därför polisens uppgift att bevaka och spärra vägarna, vilket arbete började bli klart den 11 april. Det påminde om posses i Vilda Västern. Landsfiskaler och fjärdingsmän uppbådade pålitligt manfolk på bygden. Dessa fick polismärke, pistol och batong, men var i övrigt civilklädda. Till fots, per cykel eller medelst droskbil sökte de sig till gränsövergångarna.

Påföljande dag började svensk militär trupp anlända till området samtidigt som norsk trupp började strömma in över gränsen. Fram till den 20 april flydde huvuddelen av norska 1.divisionen in till Sverige. Norrmännen medförde omkring 200 bilar, 400 hästar, 6 500 gevär, ett dussintal kanoner och 10 ton artilleriammunition.

Den 9 april 1940 hade demobiliseringen av VI.fördelningen, som 1 april omdöpts till II.fördelningen, i Norrbotten fortskridit så långt att en tredjedel av trupperna hade avrustats och hemsänts, en tredjedel höll på med att avrusta i kasernerna och en tredjedel befann sig under järnvägstransport. V.fördelningen befann sig öster om Boden och bedrev i väntan på tåglägenhet vinterövningar.

Danmark hade kapitulerat redan den 9 april, men norska försvaret kämpade vidare. Överbefälhavaren bedömde att det största hotet mot Sverige kom från de tyska trupperna i Danmark. Till försvar av Skåne insattes 1.armékåren, som bestod av I., IV och V.fördelningarna. I.fördelningen, som mobiliserade i Skåne, nådde med sina första förband fram till kusten redan den 11 april, men det dröjde till den 16 april innan hela fördelningen kommit på plats. Härefter började IV.fördelningen transporteras från Mälardalen till Skåne, vilket skedde under tiden 21 – 25 april. Slutligen tilltransporterades V.fördelningen under dagarna 26 – 30 april. Den 1 maj 1940 var svenska arméns uppmarsch i Skåne fullbordad.

Längs gränsen mot Norge hade under tiden försvar av gränsövergångarna improviserats alltifrån Riksgränsen och ner till Bohuslän. Kraftsamlingen låg i Bohuslän och Värmland där 2.armékåren bestående av II och III.fördelningarna sattes in. Det fanns inga svenska planer för ett försvar mot Norge, varför uppmarschen måste improviseras. Det blev bråda dagar för Statens Järnvägar. Under tiden den 14 – 18 april hade huvuddelen av III.fördelningen kommit på plats medan det dröjde till den 27 april innan uppmarschen var avslutad för II.fördelningen.

Från den 18 april 1940 fanns det en teoretisk möjlighet att låta III.fördelningen, som skyddade Bohuslän och Dalsland, ingripa i Norge. Men till vilken nytta? Den norska 1.divisionen, som skulle skydda Osloområdet hade ju då redan tagit sin tillflykt till Sverige och lagt ner sina vapen. Kongsvinger hade redan den 16 april erövrats av tyskarna. Det fanns alltså inga norska trupper att hjälpa.

När II.fördelningen, som skulle skydda Värmland, kommit på plats den 27 april var läget där likadant, för samma dag beslöt de allierade att avbryta striderna i södra Norge. Den 5 maj hade samtliga norska trupper söder om Trondheim kapitulerat.

Under tiden hade överbefälhavaren beslutat att förstärka försvaret mot Norge genom att omgruppera IV.fördelningen från Skåne, vilket skedde 10 – 17 maj. På Norges nationaldag förelåg det alltså förutsättningar för ett meningsfullt svenskt ingripande i södra Norge, som alltså redan givit upp kampen.

Vilja – kunna – våga. Nog fanns det en vilja att hjälpa Norge, men kunde svenska försvaret göra detta? Som ovan påvisats tog det avsevärd tid att mobilisera och uppmarschera mot gränserna. Detta berodde inte på slöhet eller bristande vilja, utan var helt enkelt en fråga om transportkapacitet. Den svenska armén var 1940 inte motoriserad, utan kanonerna drogs av hästar och truppen marscherade till fots med en hastighet av fyra kilometer i timmen sedan de urlastats från järnvägsstationerna.

Kunna? Med undantag för de förband som vintern 1939-40 legat i beredskap i Tornedalen, var resten av svenska armén nyligen mobiliserad och dåligt övad. I Norge stod tyska trupper, som under krigets förlopp blivit samtränade och segervissa. Att med sådana odds ta strid i onödan förefaller föga förnuftigt.

Våga? Vid den tidpunkten det svenska försvaret hade möjlighet att ingripa i Norge, hade striderna söder om Trondheim upphört. Den 6 juni började de allierade att utrymma även Nordnorge och den 9 juni 1940 kapitulerade de kvarvarande norska trupperna.

De norska regeringarna Mowinckel och Nygaardsvold hade försummat Norges försvar. Att hjälpa någon förutsätter att denne är villig att söka hjälpa sig själv. Genom att försumma sin militära beredskap svek inte bara den norska statsledningen sitt eget land utan satte även Sverige i ett ytterst riskfullt läge. När det svenska försvaret hade möjlighet att ingripa i Norge var det redan för sent och i det läget hade ett svenskt ingripande varit liktydigt med nationellt självmord.

Till vad nytta? Norges sak var helt enkelt för svår.

//Stellan Bojerud 

Integritetsskydd vid signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet

Herr Talman!

Jag yrkar bifall till reservationen.

Signalspaning är Sveriges första försvarslinje.

I en värld med nya hotbilder som global terrorism, informationsteknologiska hot och icke konventionell krigföring är signalspaning något vi inte kan avstå.

Samtidigt innebär det att den personliga integriteten hotas på ett nytt sätt.

När Internet skapar frihet att söka och finna skapar också Internet och annan ny teknik en bakdörr där individen inte vet om han är privat eller iakttagen.

Försvarets signalspaning som söker i information som inte går från en svensk adress till en annan svensk adress är inte största källan till otrygghet i och för sig.

Det finns mycket missförstånd angående svenska försvarets signalspaning.

Större risk för svenska medborgares integritet är andra nationers signalspaning.

Internettrafiken mellan svenska adresser passerar ju regelmässigt andra länder, när ip-paketen inte känner några gränser.

Det är viktigt emellertid att även svenska försvarets signalspaning granskas på ett sätt som skapar medborgarnas förtroende.

Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet (Siun) vakar över att signalspaningen följer lagens intentioner.

Det är en viktig parlamentarisk kontroll.

Tyvärr är bara tre partier representerade i inspektionen.

Detta bör ändras så att varje parti får minst en ledamot.

Först på så vis kan förtroendet byggas så vi inte får en ny missvisande debatt som den förra FRA-debatten.

Det är viktigt att våra duktiga medarbetare vid FRA får känna vår tacksamhet för deras förnämliga arbete.

Försvarets signalspaning räddar liv.

Tack herr talman!

//Mikael Jansson

”Fosterlandet tackar Dig”-Minsprängningen av HMS Ulven

Image

Idag den 15 april 2013 är det exakt 70 år sedan ubåten av Drakenklassen HMS Ulven gick på en mina på västkusten och gick under med hela sin besättning. 33 man omkom. Det var och är fortfarande en av de värsta förlusterna för den svenska marinen under 1900-talet.

HMS Ulven ingick, tillsammans med sina systerfartyg HMS Gripen och HMS Draken, i Göteborgseskadern vars uppgift var att skydda västkusten. HMS Ulven byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 1930.

HMS Ulven kom att stationeras vid Marstrand, och deltog våren 1943 i en större övning. Redan på förmiddagen hade man förlorat kontakten med ubåten och man inledde snabbt ett sökande som kom att ta tre intensiva veckor och involvera mer än 1500 personer – en av de största räddningsinsatserna det dåtida Sverige hade skådat. Marinen fick stor hjälp av lokalbefolkningen och dess fiskebåtar i sökandet efter ubåten. Den 5 maj påträffades hon i Göteborgs norra skärgård på 52 meters djup, 100 meter innanför den svenska territorialvattengränsen. HMS Ulven var sprängd i förskeppet av en förankrad tysk mina och hade gått till botten med sådan kraft att den hade tryckt in hela förstäven i bergbotten.

Bärgningen inleddes omedelbart men det kom att dröja ända till den 2 augusti 1943 innan ubåten var helt bärgad och torrlagd och kvarlevorna efter de 33 omkomna sjömännen kunde tas om hand.  Vid bogseringen genom skärgården som gick mycket långsamt hälsade och hedrade öborna de omkomna genom en lång rad av flaggor på halv stång.

Image

HMS Ulven efter bärgning i torrdocka vid Eriksbergsvarvet

Riksmedia och det svenska folket följde räddningsoperationen och bärgningen med stort intresse och nyheten om förlisningen bidrog till en ytterligare påminnelse om krigets allvar och dess pris.

Av ubåtens 34 man starka besättning överlevde blott en person, ubåtskocken, som satt i arresten och ej var med ombord vid minsprängningen.

Den 4 augusti 1943 jordfästes de omkomna i en ceremoni ledd av marinpastor Uno Eklund på Nya varvet i Göteborg.  ”Fosterlandet tackar Dig” lydde inskriften på marinens kransar.

Image

Idag, 70 år senare, hölls en mycket värdig ceremoni ombord på ubåtsräddningsfartyget HMS Belos i Göteborg. Anhöriga och representanter för marinen m.fl. var inbjudna.

Minnet av HMS Ulven

Fiskerimuseet på Hönö har en permanent utställning som belyser denna händelse. Här finns flera fotografier samt en del bärgade föremål från HMS Ulven, även sjöhistoriska museumet har en mindre utställning med bl.a en metalldörr från ubåten, kraftigt skadad av trycket från explosionen.

Vila i frid, fosterlandet tackar er:

  • Kapten Eskil Gustav Hedelius,
  • löjtnant Lennart Westerlund,
  • flaggubåtsstyrman Vilhelm Jansson,
  • ubåtsstyrman Tage Malm,
  • flaggubåtsmaskinist Erik Lindgren,
  • fänrik Stig Liljegren,
  • ubåtsmaskinist John Olsson,
  • ubåtsmaskinist Nils Amboldt,
  • ubåtsmaskinist Gustav Roslund,
  • ubåtsmaskinist Arne Jönsson,
  • torpedmästare Sven Andersson,
  • furir Gösta Pettersson,
  • furir Stig Greko,
  • furir Bror Björkqvist,
  • furir Bengt Nicklasson,
  • furir Hjalmar Ekström,
  • furir Nils Hallberg,
  • furir Oskar Lindsjö,
  • furir Karl Nilsson,
  • furir Karl Bolander,
  • furir Sten Jansson,
  • sjöman Helge Larsson,
  • sjöman Karl Strömberg,
  • sjöman Ove Strömberg,
  • sjöman Erik Flodin,
  • sjöman Karl Löwenborg,
  • sjöman Karl Rydberg,
  • sjöman Ove Persson,
  • sjöman Karl Holm,
  • värnpliktig Alf Utbult,
  • värnpliktig Johan Andersson,
  • värnpliktig Karl Andersson och
  • värnpliktig Lars-Erik Tornberg.

Besök vid HMS Södermanland och HMS Belos

Image

I helgen ligger HMS Belos  och Ubåten HMS Södermanland förtöjda i Göteborg och även Försvarsmaktens medicinska centrum från Göteborg garnison var representerade. Mikael Jansson och lokala företrädare för SD Göteborg samtalade med sjömän och befäl om behoven, framtiden och övningar.  HMS Belos är ett fartyg i mycket fint skick och nog ett utav de fartyg som kommer tjänstgöra många år till i Kungl flottan.

HMS Södermanland är en ubåt som trots sin ålder efter remo är en modern och kapabel ubåt.  Denna och dess systerfartyg, HMS Östergötland skall ersättas av de två nya A 26 Ubåtarna.

Sverigedemokraterna fick givande  och bra samtal med FM personal och ett positivt bemötande. SD kommer göra studiebesök på både första ubåtsflottiljen och på Göteborgs garnison i år.

För Sverigedemokraterna är försvaret ett riksintresse, och marinen är en avgörande del i försvaret av Sverige. Vi skall ha en slagkraftig effektiv flotta varav vi budgeterar för anskaffning av både fler fartyg,ubåtar, vapensystem samt ökad personal och fredsbaser. SD org för marinen är slagkraftig då den även inkl återtagande av kustartilleriet i rörlig form och vi anser att tre KA brigader skall sättas upp.

Vi skall även värna svensk teknik och Sverige är ledande i ubåtsteknik och övrig undervattens teknik.

Kommer komma fler djupare inlägg av Kommendörkapten Bertil Malmberg om HMS Belos och våra svenska ubåtar.

Riksrevisionens rapport om bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att, i syftet att öka uthålligheten vid komplexa och parallella förlopp, låta utreda behovet av redundans för personal inom marinen och flygvapnet med kritiska kompetenser.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den öppna redovisningen av bemanningen inom marinen och flygvapnet tydligare ska rapporteras riksdagen inkluderande vilken redundans som finns i bemanningen.

Motivering

Marinens fartyg och stridflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten. Marinens fartyg som exempel har bara en besättning och blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför idag endast 20-30 % av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 %. Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras.

För den politiska bedömningen i riksdagen allmänt och i budgetarbetet särskilt är riktiga underlag viktiga. Bemanning och personaluthållighet för marinen och flygvapnet är viktiga nyckeldata för bedömning av försvarsmaktens verkliga förmåga. För att inte riksdagen ska fatta dåligt underbyggda beslut är det avgörande att bemanningsdata tydligt, relevant och kontinuerligt tillhandahålls av försvarsmakten och departementet. Den information som ges idag ger inte hela bilden.

Stockholm den 10 april 2013

//Mikael Jansson

Gästinlägg: FN-TJÄNST I SINAI-DEL 2

Nedan följer del 2 av gästinlägget av Riksdagsman Thoralf Alfsson (SD), ledamot i  Skatteutskottet om sin FN tjänst  under 1970-talet i Sinai. 

 Image

Camp Tre Kronor

Camp Tre Kronor var vår huvudcamp för bataljonen och eftersom den låg inom 1:a kompaniets bevakningsområde fick vi även tillbringa ca 3 veckor där. Det var både positiv och negativt att ligga på campen.

Närheten till markan och en stor matsal och andra serviceinrättningar var givetvis bra men samtidigt var det mycket trafik och besök till bataljonsledningen vilket innebar mycket jobb. Det var inte samma frihet som att ligga ute på en position och leva sitt eget liv.

Image

 

Notera vårt lilla husdjur som sitter på mitt ben. En liten kameleont som vi hade flera av inne i tälten eller barackerna. De fungerade som utmärkta flugfångare!

Sedan fanns det givetvis också flera mindre trevliga husdjur. Skorpioner var mycket vanliga och det kunde man alltid hittas om man gick på ”upptäcktsfärd”. Om jag inte minns fel var det några som blev stuckna av dessa otrevliga kryp.

Image

 

Skorpionspindel som såg mer otäck ut än den var farlig.

Vi hade också några vattenposter som vi bevakade där beduinerna som bodde i området kunde hämta vatten under dagtid. Oftast var det unga flickor som fick utföra dessa sysslor. 

Image

Beduinflicka med min hjälm och batong vid vattenposten.

Redan som relativt små fick de följa med sina större systrar och hämta vatten i dunkar. 10-12 åriga flickor bar 25 liters dunkar på huvudet vilket inte kan ha varit särskilt nyttigt för deras hals och nacke. Männen satt givetvis och rökte vattenpipa och spelade någon typ av brädspel mest hela dagarna medan kvinnorna och barnen skötte om vardagssysslorna.

Image

 

Svenskar, Indonesier och en Israel vid en position i södra Sinai.

Utbytet med övriga länders FN-styrkor var mycket begränsat. Vid ett tillfälle åkte vi ner till Röda havet och kom då till det område som Indonesien övervakade.

I öknen fanns det också en hel del spår från krigen mellan Israel och Egypten. Flera av de positioner vi bodde på hade också varit befästningar under krigen och det fanns dagboks liknande anteckningar från krigen vilka var mycket intressanta att läsa.

Image

 

Image

Givetvis hade vi ganska mycket ledig tid och så fort det fanns möjlighet åkte vi upp till Medelhavet för ett dopp.

Image

Här några av mina kamrater i min grupp vid en öde strand.

Från vänster är det Mattsson från Vingåker, Björklund från Limmared, Larsson från Johanneshov och Ohlsson från Södertälje. Ett roligt minne av Ohlsson är när han knäckte vår gruppchef fallskärmsjägaren Svensson från Ystad på ett fyspass vid utbildningen i Strängnäs. Svensson repade sig inte efter det nederlaget på hela FN-tiden utan hamnade så småningom på sjukhus i Israel med ”psykiska problem” 😉

Nu var vår grupp så lyckligt lottade så att vi fick även skötta bevakningen vid Position 550 under ett antal veckor. När man ser utsikten från bevakningstornet kan nog var och en förstå att det var eftertraktat att ligga på position 550.

Image

Position 550, även kallad badpositionen.

En sak som också var lika vackert varje dag var soluppgången och solnedgången. Jag tror att detta är en soluppgång vid position 553, om jag inte minns alldeles fel.

Image

 

 

// Thoralf Alfsson

Gästinlägg: FN-TJÄNST I SINAI-DEL 1

Nedan följer ett gästinlägg av Riksdagsman Thoralf Alfsson (SD), ledamot i  Skatteutskottet om sin FN tjänst  under 1970-talet i Sinai. 

Det var en del som tyckte att jag var tokig som ryckte in till FN-tjänstgöring direkt efter lumpen, 10 månader på I12 i Eksjö. Muck på fredagen och inryckning på måndagen i Strängnäs men jag ångrade aldrig en enda gång att jag tog chansen att göra FN-tjänst. Jag hade redan när jag började min värnplikt en FN-tjänstgöring som mål och därmed så kämpade jag också för att få tillräckligt bra betyg för att bli antagen, vilket jag också blev. Jag tjänstgjorde i bataljon 70M i Sinaiöknen från juni till december 1978.

Image

Här är kartan över Swedbatts område som gränsade till Egypten i väster och Medelhavet i norr. Jag tillhörde 1:a kompaniet och vår grupp roterade mellan olika camper och positioner/checkpoints.

Image

Camp Sinai.                                                                             Foto Thoralf Alfsson

När vi anlände till Sinai strax före midsommar placerades min grupp på Camp Sinai och det blev några ganska behagliga veckor. Fördelen med att ligga på campen var att det fanns matsal och en mäss. Vi gjorde våra bevakningspass och andra sysslor men sedan kunde man koppla av i mässen med en pilsner och diverse spel eller bara läsa en bok.

Image

 

 Jag läser av dagens temperatur, 43 grader i skuggan. 

Hettan var förstår ganska jobbig men ändå inte så farlig som man skulle kunna tro när man tittade på termometern. Luften var relativt torr vilket gjorde att värmen ändå inte var så pressande men man vistades inte i solen i onödan mitt på dagen. Kvällarna var däremot väldigt behagliga och nätterna var riktigt sköna då vi på campen hade stora tält som bostäder. Vi hade endast moskitnäten nerfällda på våra tält och vinden som drog genom tälten var bara varm och behaglig.

Image

Luftigt logement.                                             Foto Thoralf Alfsson

Livet uti på positionerna skiljde sig väldigt mycket ifrån livet på campen. Då fick vi ordna även med maten helt själva. Men i vår grupp erbjöd sig Larsson ganska tidigt att göra frukost och middag på kvällen i utbyte mot att slippa all bevakningstjänst vilket vi i gruppen köpte utan diskussioner. Larsson blev därmed lite som en mamma för oss. De positioner vår grupp var placerad vid var 550, 552, 553 och 555. 

Image

Position 553.                                                                            Foto Thoralf Alfsson

Position 553 var lite speciell då den även var en checkpoint för trafik in och ur FN-zonen. Därför var vi alltid två grupper på den positionen, då alltid minst 3st var i tjänst.

Image

Beduinkvinnor i sina typiska kläder.                  Foto Thoralf Alfsson

Under dagtid var det tillåtet för befolkningen som bodde inne i FN-zonen att passera genom checkpointen och det hände alltid saker och ting. Där lärde jag mig att det inte gick att lita på en enda människa, lögner var något man fick höra under varje pass när vi kontrollerade fordonen och vilka varor de transporterade in i FN-zonen.

Image

Egyptiska checkpointen.                            Foto Thoralf Alfsson

På den egyptiska sidan vid position 553 fanns också en egyptisk checkpoint och vi hade lite utbyte med dem ibland. Vi spelade fotboll mot dem vid några tillfällen på vägen mellan våra checkpoints. Det gällde bara arr vara lite försiktig så att fotbollen inte hamnade uti i minfälten som låg på andra sidan taggtrådsstängslen.

Image

Egypten – Sverige                                             Foto Thoralf Alfsson

Image

Jag själv i bevakningstornet på position 553.

// Thoralf Alfsson

 

 

 

Försvarskonferensen i Skövde

Image

Mellan den 20-21 mars i år genomfördes en konferens i Skövde där alla  politiska ungdomsförbund var inbjudna. Från Sverigedemokratisk ungdom deltog Joakim Isheden, förbundsekreterare och försvarspolitisk talesman för SDU.

Vad som sades och debatterades kan ni se här, bläddra bara ned till  stycket ”Ungdomspolitisk debatt”

Sammanfattningsvis kan vi säga att vi från SD välkomnar dessa debatter och det bör diskuteras vitt och brett om en utav rikets absolut viktigaste uppgifter, försvaret av Sverige.

Dock tenderar det att bli rätt ytligt delvis pga att de skarpa frågorna sällan ställs och dels pga den sekretess som finns om man fördjupar sig inom vissa detaljer. Att försvarsdebatter dock har kommit upp på agendan , även för våra ungdomspolitiker är glädjande. Då de som växer upp nu är uppvuxna utan det hot som fanns från Sovjet och Warsawa pakten och kan få känslan att vi lever i en evig fred måste man vara tydlig och upplysa om de hot som finns idag och som kan komma att uppstå.

Lär av historien, för beslut som fattas i nuet är den förmåga vi har i framtiden!

Vindkraft i Hanöbukten

Image

Mikael Jansson deltog nyligen i en interpellation mot Anna-Karin Hatt (C) om vindkraftsverk påverkan  på flygvapnet där följande sades: 

anf.110 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Vindkraft är i Sverige en mycket tvivelaktig form för storskalig elproduktion, som min kollega Josef Fransson har framfört. När fördelar med att investera i vindkraft saknas är det desto mer viktigt att se kritiskt på nackdelarna. För vårt luftförsvar kan vindkraften sätta en käpp i hjulet. Jag har själv sett på flygspaningsradar hur vindkraft felaktigt kan tas för en flygande farkost. Särskilt allvarligt är det med Gripenplanens dopplerradar. Även dopplerradarn kan nämligen ta fel på ett vindkraftverk och tolka det som en fientlig helikopter. Ännu värre blir det om dopplerradarn för ett stridflygsplan i kolonn tolkar vindkraftverket som framförvarande plan i kolonnen. Försvarsmakten vill därför inte ha vindkraft närmare än fyra mil från sina tio militära flygplatser. Det låga antalet militära flygplatser vi har i dag beror på den kraftiga nedrustning som gjordes i seklets början när territorialförsvaret avskaffades. Det välfungerande Bas 90-systemet med ett större antal skyddade militära flygplatser och alternativa kortbanor i det reguljära vägnätet avskaffades då. Riksdagen har återtagit målet att svenskt territorium ska kunna försvaras med viss totalförmåga. Detta sammantaget med den enorma ryska upprustningen gör att det är troligt att vi åter måste börja skydda och sprida våra militära flygplatser för att ge vårt luftförsvar trovärdighet. Kan statsrådet se en utveckling där Försvarsmakten får peka ut fler områden i landet där vindkraft helt förbjuds i syfte att möjliggöra en uppbyggnad av flera militära flygplatser?

anf.111 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! När det gäller riksintresset försvaret och riksintresset vindkraften har regeringen tydliggjort i budgetpropositionen att båda dessa intressen är viktiga. Det är viktigt att försvaret och vindkraften kan samsas och agera sida vid sida. Just därför har Försvarsmakten fått i uppdrag av regeringen att återkomma i vår och tydligt redogöra för vad man har gjort för att bli bättre på att informera om var det föreligger problem att ha vindkraft och försvar sida vid sida och var det inte föreligger problem och hur man kan bli bättre på att samverka med andra myndigheter. Försvarsmakten har också i uppdrag att komma in tidigare i processen. Som vindkraftsexploatör är det bra att tidigt få veta att hindren är så stora att man inte kan gå vidare med en etablering. Då kan man vända blicken någon annanstans. Ur svenskt intresse är det viktigt att vi ser till att vi kan komma i åtnjutande av de bästa vindlägen vi har så att vi steg för steg kan bygga ut detta starka förnybara ben i elproduktionen. Det är bra för konkurrenskraften, för försörjningstryggheten, för klimatet, för miljön och för elpriset, både för svenska konsumenter och för den svenska energiintensiva industrin.

//Mikael Jansson, ledamot i försvarsutskottet.

Nytt skolflygplan-ett akut behov

Image

I skuggan av den senaste välbehövliga försvarsdebatten finner man det snart akuta och helt avgörande beslutet om vilket skolflygplan som ska ersätta den gamla trotjänaren SK60 ( SAAB 105 ).  Det är fantastiskt hur länge detta skolflygplan har kunnat verka som en grundbult i Flygvapnets grundläggande flygutbildning. Den har uppgraderats och modifierats ett otal gånger men till slut står man vid vägs ende – och där står vi nu. Kring 2020 måste vi ha en värdig och kompetent uppföljare färdig att tas i aktiv tjänst. Att detta är så viktigt och inte längre kan bortses ifrån är mycket enkelt, Sverige behöver en ordentlig upprustning både personellt och materiellt för att uppfattas som trovärdigt i sin ambition att värna rikets suveränitet i orostider och olika grader av konflikter. Centralt för detta är ett modernt och stridsdugligt Flygvapen och för det krävs naturligtvis skolflygplan som kan användas i utbildning för våra blivande stridspiloter inför den kommande vidareutbildningen och tjänstgöringen på Gripen-förband.

Den första frågan som behöver besvaras är om Sverige ska satsa på ett eget alternativ ,ett fpl utvecklat av SAAB tillsammans med andra kompetenta företagsgrupper  inom landet ungefär som ”industrigrupp JAS” var upplagt. Men att ta fram ett helt nytt fpl i en så pass liten serie som behövs är inte problemfritt.  Kostnaden per individ blir förmodligen väldigt högt men det bör i alla fall utredas. Fler länder kommer i framtiden behöva förnya sin flotta av skolflygplan vilket inte utesluter att ett eget utvecklat skfpl kan gå på export. En annan väg att gå är att flera länder och Flygvapen går samman i en gemensam beställning och även här kan SAAB tillsammans med andra internationella flygplansutvecklare gå samman i någon form av konsortier. Ett ytterligare alternativ är att man utgår från ett befintligt lämpligt plan och modifierar det efter våra krav och behov och licenstillverkar i Sverige. Fördelen med att tillverka ett skfpl inom landet är givetvis ett större oberoende både i freds- och konflikttider. Att det dessutom är arbetsmarknadspolitiskt gynnsamt och säkerligen ger spin-off effekter i samhället är ytterligare ett mervärde.

Om vi däremot avstår från att egentillverka, antingen helt på egenhand eller i någon form av samarbete, återstår då att upphandla ett befintligt skolflygplan på den övriga internationella marknaden. Oavsett vilken väg Sverige så småningom väljer är det av yttersta vikt att ta del av vad försvarsmakten i allmänhet och Flygvapnet i synnerhet anses behöva för att långsiktigt kunna tillgodose behovet av ett skolflygplan för den militära flygutbildningen. Viktigt borde även vara att detta skfpl även besitter en multi-roll funktion, dvs inte enbart är tänkt att användas i utbildningssyfte. Önskvärt är därför att planet bör kunna beväpnas med exempelvis både robot, raketer och akan mm. SK 60 har under sin era kunnat användas för både spaning, sambandsflyg, väderflygning och lätt attack. Det har även använts i incidentberedskapen vid snabbt läge vilket jag själv har varit med om. Nästa generation av skfpl bör även detta således ha dessa egenskaper.

Sverigedemokraterna är ett parti som i allra högsta grad tar försvaret av Sverige på största allvar och lägger därför en ansvarsfull budget som ger försvaret rimliga medel för att vi framgent ska kunna hävda vårt oberoende och suveränitet. Med detta för ögonen kommer vi lyssna på samtliga berörda parter inom försvaret men även på vad SAAB har att tillföra. Vi kommer även nyttja riksdagens utredningstjänst ( RUT ) för att få de svar som behövs. Att här och nu fastslå vilken ersättare till SK 60 det ska bli är oseriöst. Att däremot aktivt ta del i denna fråga och arbeta fram ett trovärdigt förslag både ur militär synpunkt som ekonomisk är att ta ansvar för Sverige och dess försvarsförmåga. Det är ett löfte.

En artikel som denna där behovet av skolflygplan tas upp kan inte frångå det faktum att även Gripen next-generation borde tillverkas i en 2-sits version. Bättre flygutbildning och betydligt större möjligheter att exportera Gripen är två självklara skäl till detta.

//Micael Foghagen