Gästinlägg: FN-TJÄNST I SINAI-DEL 2

Nedan följer del 2 av gästinlägget av Riksdagsman Thoralf Alfsson (SD), ledamot i  Skatteutskottet om sin FN tjänst  under 1970-talet i Sinai. 

 Image

Camp Tre Kronor

Camp Tre Kronor var vår huvudcamp för bataljonen och eftersom den låg inom 1:a kompaniets bevakningsområde fick vi även tillbringa ca 3 veckor där. Det var både positiv och negativt att ligga på campen.

Närheten till markan och en stor matsal och andra serviceinrättningar var givetvis bra men samtidigt var det mycket trafik och besök till bataljonsledningen vilket innebar mycket jobb. Det var inte samma frihet som att ligga ute på en position och leva sitt eget liv.

Image

 

Notera vårt lilla husdjur som sitter på mitt ben. En liten kameleont som vi hade flera av inne i tälten eller barackerna. De fungerade som utmärkta flugfångare!

Sedan fanns det givetvis också flera mindre trevliga husdjur. Skorpioner var mycket vanliga och det kunde man alltid hittas om man gick på ”upptäcktsfärd”. Om jag inte minns fel var det några som blev stuckna av dessa otrevliga kryp.

Image

 

Skorpionspindel som såg mer otäck ut än den var farlig.

Vi hade också några vattenposter som vi bevakade där beduinerna som bodde i området kunde hämta vatten under dagtid. Oftast var det unga flickor som fick utföra dessa sysslor. 

Image

Beduinflicka med min hjälm och batong vid vattenposten.

Redan som relativt små fick de följa med sina större systrar och hämta vatten i dunkar. 10-12 åriga flickor bar 25 liters dunkar på huvudet vilket inte kan ha varit särskilt nyttigt för deras hals och nacke. Männen satt givetvis och rökte vattenpipa och spelade någon typ av brädspel mest hela dagarna medan kvinnorna och barnen skötte om vardagssysslorna.

Image

 

Svenskar, Indonesier och en Israel vid en position i södra Sinai.

Utbytet med övriga länders FN-styrkor var mycket begränsat. Vid ett tillfälle åkte vi ner till Röda havet och kom då till det område som Indonesien övervakade.

I öknen fanns det också en hel del spår från krigen mellan Israel och Egypten. Flera av de positioner vi bodde på hade också varit befästningar under krigen och det fanns dagboks liknande anteckningar från krigen vilka var mycket intressanta att läsa.

Image

 

Image

Givetvis hade vi ganska mycket ledig tid och så fort det fanns möjlighet åkte vi upp till Medelhavet för ett dopp.

Image

Här några av mina kamrater i min grupp vid en öde strand.

Från vänster är det Mattsson från Vingåker, Björklund från Limmared, Larsson från Johanneshov och Ohlsson från Södertälje. Ett roligt minne av Ohlsson är när han knäckte vår gruppchef fallskärmsjägaren Svensson från Ystad på ett fyspass vid utbildningen i Strängnäs. Svensson repade sig inte efter det nederlaget på hela FN-tiden utan hamnade så småningom på sjukhus i Israel med ”psykiska problem” 😉

Nu var vår grupp så lyckligt lottade så att vi fick även skötta bevakningen vid Position 550 under ett antal veckor. När man ser utsikten från bevakningstornet kan nog var och en förstå att det var eftertraktat att ligga på position 550.

Image

Position 550, även kallad badpositionen.

En sak som också var lika vackert varje dag var soluppgången och solnedgången. Jag tror att detta är en soluppgång vid position 553, om jag inte minns alldeles fel.

Image

 

 

// Thoralf Alfsson

Gästinlägg: FN-TJÄNST I SINAI-DEL 1

Nedan följer ett gästinlägg av Riksdagsman Thoralf Alfsson (SD), ledamot i  Skatteutskottet om sin FN tjänst  under 1970-talet i Sinai. 

Det var en del som tyckte att jag var tokig som ryckte in till FN-tjänstgöring direkt efter lumpen, 10 månader på I12 i Eksjö. Muck på fredagen och inryckning på måndagen i Strängnäs men jag ångrade aldrig en enda gång att jag tog chansen att göra FN-tjänst. Jag hade redan när jag började min värnplikt en FN-tjänstgöring som mål och därmed så kämpade jag också för att få tillräckligt bra betyg för att bli antagen, vilket jag också blev. Jag tjänstgjorde i bataljon 70M i Sinaiöknen från juni till december 1978.

Image

Här är kartan över Swedbatts område som gränsade till Egypten i väster och Medelhavet i norr. Jag tillhörde 1:a kompaniet och vår grupp roterade mellan olika camper och positioner/checkpoints.

Image

Camp Sinai.                                                                             Foto Thoralf Alfsson

När vi anlände till Sinai strax före midsommar placerades min grupp på Camp Sinai och det blev några ganska behagliga veckor. Fördelen med att ligga på campen var att det fanns matsal och en mäss. Vi gjorde våra bevakningspass och andra sysslor men sedan kunde man koppla av i mässen med en pilsner och diverse spel eller bara läsa en bok.

Image

 

 Jag läser av dagens temperatur, 43 grader i skuggan. 

Hettan var förstår ganska jobbig men ändå inte så farlig som man skulle kunna tro när man tittade på termometern. Luften var relativt torr vilket gjorde att värmen ändå inte var så pressande men man vistades inte i solen i onödan mitt på dagen. Kvällarna var däremot väldigt behagliga och nätterna var riktigt sköna då vi på campen hade stora tält som bostäder. Vi hade endast moskitnäten nerfällda på våra tält och vinden som drog genom tälten var bara varm och behaglig.

Image

Luftigt logement.                                             Foto Thoralf Alfsson

Livet uti på positionerna skiljde sig väldigt mycket ifrån livet på campen. Då fick vi ordna även med maten helt själva. Men i vår grupp erbjöd sig Larsson ganska tidigt att göra frukost och middag på kvällen i utbyte mot att slippa all bevakningstjänst vilket vi i gruppen köpte utan diskussioner. Larsson blev därmed lite som en mamma för oss. De positioner vår grupp var placerad vid var 550, 552, 553 och 555. 

Image

Position 553.                                                                            Foto Thoralf Alfsson

Position 553 var lite speciell då den även var en checkpoint för trafik in och ur FN-zonen. Därför var vi alltid två grupper på den positionen, då alltid minst 3st var i tjänst.

Image

Beduinkvinnor i sina typiska kläder.                  Foto Thoralf Alfsson

Under dagtid var det tillåtet för befolkningen som bodde inne i FN-zonen att passera genom checkpointen och det hände alltid saker och ting. Där lärde jag mig att det inte gick att lita på en enda människa, lögner var något man fick höra under varje pass när vi kontrollerade fordonen och vilka varor de transporterade in i FN-zonen.

Image

Egyptiska checkpointen.                            Foto Thoralf Alfsson

På den egyptiska sidan vid position 553 fanns också en egyptisk checkpoint och vi hade lite utbyte med dem ibland. Vi spelade fotboll mot dem vid några tillfällen på vägen mellan våra checkpoints. Det gällde bara arr vara lite försiktig så att fotbollen inte hamnade uti i minfälten som låg på andra sidan taggtrådsstängslen.

Image

Egypten – Sverige                                             Foto Thoralf Alfsson

Image

Jag själv i bevakningstornet på position 553.

// Thoralf Alfsson

 

 

 

Försvarskonferensen i Skövde

Image

Mellan den 20-21 mars i år genomfördes en konferens i Skövde där alla  politiska ungdomsförbund var inbjudna. Från Sverigedemokratisk ungdom deltog Joakim Isheden, förbundsekreterare och försvarspolitisk talesman för SDU.

Vad som sades och debatterades kan ni se här, bläddra bara ned till  stycket ”Ungdomspolitisk debatt”

Sammanfattningsvis kan vi säga att vi från SD välkomnar dessa debatter och det bör diskuteras vitt och brett om en utav rikets absolut viktigaste uppgifter, försvaret av Sverige.

Dock tenderar det att bli rätt ytligt delvis pga att de skarpa frågorna sällan ställs och dels pga den sekretess som finns om man fördjupar sig inom vissa detaljer. Att försvarsdebatter dock har kommit upp på agendan , även för våra ungdomspolitiker är glädjande. Då de som växer upp nu är uppvuxna utan det hot som fanns från Sovjet och Warsawa pakten och kan få känslan att vi lever i en evig fred måste man vara tydlig och upplysa om de hot som finns idag och som kan komma att uppstå.

Lär av historien, för beslut som fattas i nuet är den förmåga vi har i framtiden!

Vindkraft i Hanöbukten

Image

Mikael Jansson deltog nyligen i en interpellation mot Anna-Karin Hatt (C) om vindkraftsverk påverkan  på flygvapnet där följande sades: 

anf.110 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Vindkraft är i Sverige en mycket tvivelaktig form för storskalig elproduktion, som min kollega Josef Fransson har framfört. När fördelar med att investera i vindkraft saknas är det desto mer viktigt att se kritiskt på nackdelarna. För vårt luftförsvar kan vindkraften sätta en käpp i hjulet. Jag har själv sett på flygspaningsradar hur vindkraft felaktigt kan tas för en flygande farkost. Särskilt allvarligt är det med Gripenplanens dopplerradar. Även dopplerradarn kan nämligen ta fel på ett vindkraftverk och tolka det som en fientlig helikopter. Ännu värre blir det om dopplerradarn för ett stridflygsplan i kolonn tolkar vindkraftverket som framförvarande plan i kolonnen. Försvarsmakten vill därför inte ha vindkraft närmare än fyra mil från sina tio militära flygplatser. Det låga antalet militära flygplatser vi har i dag beror på den kraftiga nedrustning som gjordes i seklets början när territorialförsvaret avskaffades. Det välfungerande Bas 90-systemet med ett större antal skyddade militära flygplatser och alternativa kortbanor i det reguljära vägnätet avskaffades då. Riksdagen har återtagit målet att svenskt territorium ska kunna försvaras med viss totalförmåga. Detta sammantaget med den enorma ryska upprustningen gör att det är troligt att vi åter måste börja skydda och sprida våra militära flygplatser för att ge vårt luftförsvar trovärdighet. Kan statsrådet se en utveckling där Försvarsmakten får peka ut fler områden i landet där vindkraft helt förbjuds i syfte att möjliggöra en uppbyggnad av flera militära flygplatser?

anf.111 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! När det gäller riksintresset försvaret och riksintresset vindkraften har regeringen tydliggjort i budgetpropositionen att båda dessa intressen är viktiga. Det är viktigt att försvaret och vindkraften kan samsas och agera sida vid sida. Just därför har Försvarsmakten fått i uppdrag av regeringen att återkomma i vår och tydligt redogöra för vad man har gjort för att bli bättre på att informera om var det föreligger problem att ha vindkraft och försvar sida vid sida och var det inte föreligger problem och hur man kan bli bättre på att samverka med andra myndigheter. Försvarsmakten har också i uppdrag att komma in tidigare i processen. Som vindkraftsexploatör är det bra att tidigt få veta att hindren är så stora att man inte kan gå vidare med en etablering. Då kan man vända blicken någon annanstans. Ur svenskt intresse är det viktigt att vi ser till att vi kan komma i åtnjutande av de bästa vindlägen vi har så att vi steg för steg kan bygga ut detta starka förnybara ben i elproduktionen. Det är bra för konkurrenskraften, för försörjningstryggheten, för klimatet, för miljön och för elpriset, både för svenska konsumenter och för den svenska energiintensiva industrin.

//Mikael Jansson, ledamot i försvarsutskottet.

Nytt skolflygplan-ett akut behov

Image

I skuggan av den senaste välbehövliga försvarsdebatten finner man det snart akuta och helt avgörande beslutet om vilket skolflygplan som ska ersätta den gamla trotjänaren SK60 ( SAAB 105 ).  Det är fantastiskt hur länge detta skolflygplan har kunnat verka som en grundbult i Flygvapnets grundläggande flygutbildning. Den har uppgraderats och modifierats ett otal gånger men till slut står man vid vägs ende – och där står vi nu. Kring 2020 måste vi ha en värdig och kompetent uppföljare färdig att tas i aktiv tjänst. Att detta är så viktigt och inte längre kan bortses ifrån är mycket enkelt, Sverige behöver en ordentlig upprustning både personellt och materiellt för att uppfattas som trovärdigt i sin ambition att värna rikets suveränitet i orostider och olika grader av konflikter. Centralt för detta är ett modernt och stridsdugligt Flygvapen och för det krävs naturligtvis skolflygplan som kan användas i utbildning för våra blivande stridspiloter inför den kommande vidareutbildningen och tjänstgöringen på Gripen-förband.

Den första frågan som behöver besvaras är om Sverige ska satsa på ett eget alternativ ,ett fpl utvecklat av SAAB tillsammans med andra kompetenta företagsgrupper  inom landet ungefär som ”industrigrupp JAS” var upplagt. Men att ta fram ett helt nytt fpl i en så pass liten serie som behövs är inte problemfritt.  Kostnaden per individ blir förmodligen väldigt högt men det bör i alla fall utredas. Fler länder kommer i framtiden behöva förnya sin flotta av skolflygplan vilket inte utesluter att ett eget utvecklat skfpl kan gå på export. En annan väg att gå är att flera länder och Flygvapen går samman i en gemensam beställning och även här kan SAAB tillsammans med andra internationella flygplansutvecklare gå samman i någon form av konsortier. Ett ytterligare alternativ är att man utgår från ett befintligt lämpligt plan och modifierar det efter våra krav och behov och licenstillverkar i Sverige. Fördelen med att tillverka ett skfpl inom landet är givetvis ett större oberoende både i freds- och konflikttider. Att det dessutom är arbetsmarknadspolitiskt gynnsamt och säkerligen ger spin-off effekter i samhället är ytterligare ett mervärde.

Om vi däremot avstår från att egentillverka, antingen helt på egenhand eller i någon form av samarbete, återstår då att upphandla ett befintligt skolflygplan på den övriga internationella marknaden. Oavsett vilken väg Sverige så småningom väljer är det av yttersta vikt att ta del av vad försvarsmakten i allmänhet och Flygvapnet i synnerhet anses behöva för att långsiktigt kunna tillgodose behovet av ett skolflygplan för den militära flygutbildningen. Viktigt borde även vara att detta skfpl även besitter en multi-roll funktion, dvs inte enbart är tänkt att användas i utbildningssyfte. Önskvärt är därför att planet bör kunna beväpnas med exempelvis både robot, raketer och akan mm. SK 60 har under sin era kunnat användas för både spaning, sambandsflyg, väderflygning och lätt attack. Det har även använts i incidentberedskapen vid snabbt läge vilket jag själv har varit med om. Nästa generation av skfpl bör även detta således ha dessa egenskaper.

Sverigedemokraterna är ett parti som i allra högsta grad tar försvaret av Sverige på största allvar och lägger därför en ansvarsfull budget som ger försvaret rimliga medel för att vi framgent ska kunna hävda vårt oberoende och suveränitet. Med detta för ögonen kommer vi lyssna på samtliga berörda parter inom försvaret men även på vad SAAB har att tillföra. Vi kommer även nyttja riksdagens utredningstjänst ( RUT ) för att få de svar som behövs. Att här och nu fastslå vilken ersättare till SK 60 det ska bli är oseriöst. Att däremot aktivt ta del i denna fråga och arbeta fram ett trovärdigt förslag både ur militär synpunkt som ekonomisk är att ta ansvar för Sverige och dess försvarsförmåga. Det är ett löfte.

En artikel som denna där behovet av skolflygplan tas upp kan inte frångå det faktum att även Gripen next-generation borde tillverkas i en 2-sits version. Bättre flygutbildning och betydligt större möjligheter att exportera Gripen är två självklara skäl till detta.

//Micael Foghagen 

Gästinlägg: Why India is the largest importer of weapons from Sweden?

Image

Mrutyuanjai Mishra har en europeisk magister i mänskliga rättigheter och demokrati och är styrelsemedlem i danska Trykkefrihedsselskabet. Han är flitig krönikör i dansk media, bl a Jyllandsposten samt även i ”Den Korte Avis”. Han är kommentator i dansk TV där han kommenterar internationella frågor rörande Asien. 

Why India is the largest importer of weapons from Sweden?

During the period from 2001 till 2010, United States of America and Russia remained the two largest weapons exporting countries. During the same period that is from 2001 till 2010, China and India were the two largest importers of conventional weapons. China is in fact, slowing emerging as a weapon producing country while India still primarily imports its conventional weapons from other countries. India´s biggest import is from Russia but India purchases significant amount of weapons from Sweden as well. During the period from 2007 till 2011, India purchased 80% of sophisticated weapons from Russia. During the same period from 2007 till 2011, China imported nearly just half of what India purchased but again most its exports came as well from Russia.

Swedish weapon export fell by 30% in 2012, compared with 2011. A slight decline, but India emerged as the biggest purchaser of weapons from Sweden while Saudi Arabien turned out to be on second place. India is increasingly in fact replacing China now as the largest purchaser of weapons, accounting for almost a tenth of weapons purchased in entire world. Therefore the big question is why India going around buying so many weapons?

The answer to the above question lies in the geo-political reality that India finds itself. Up in the northern front, India has China an emerging economic and military power as its neighbour, that imports less weapons simply because it is able to produce more weapons. China is getting increasingly belligerent and making demands on terrotories from Japan, Korea, India and almost all of its neighbours. In the specific case of India, China regards Tibet and Arunachal pradesh as parts of larger China. In several maps drawn in China, Arunachal Pradesh does not feature as one of the states of India, even though Arunachal Pradesh has been an intrinsic part of India since India´s birth as a nation.

On the western front, India is confronted by the presence of Pakistan which is getting increasingly militarised. Pakistan is the in fact the fastest growing nuclear weapons state. Pakistan may be poor but it has still not stopped producing nuclear weapons and in fact seems to possess more nuclear warheads then India despite the fact that it is smaller in size and population compared to India. Pakistan relatively also uses much more amount of its annual budget on defence then India.

But the worst cause of distress and anxiety on defence front comes from the fact that Pakistan is on the verge of a civil war. Civil war, between the dominant sunnis and shias resulting in one of the worst sectarian violence, since Pakistans inception as a nation, could easily spill over into India. India shares a approximately 2,900 km border with Pakistan, making it a daunting task to guard its borders from infiltrations and attempts at terrorism. In case of civil war, India might also experience a huge refugee influx.

India has in its recent past experienced that a large number of islamic terrorists trained and groomed in Pakistan are sent either by boat, road or foot into Indian territory to inflict maximum damage to property and life. Therefore there is a political consensus to prioritize defence very high in india. Since India has not been able to develop its indigeneous market and production of weapons domestically, i.e, within India, it has no other option then to purchase weapons from abroad.

Co-operation between India and Sweden are at its best at the moment, and if there are no corruption scandals involved, India will keep buying more weapons from Sweden. And as long as the whole region remains destabilized and with the pull out of american troops from Afghanistan in 2014, one can easily forecast that India´s defence budget will not decrease in the near future.

// Mrutyuanjai Mishra

Operation Atalanta

Image

Den 6 mars 2013 sade jag detta i Sveriges Riksdag:

anf.11 Stellan Bojerud (SD):

Herr talman! Operation Atalanta började den 8 december 2008 och grundas på FN-resolutionerna 1816 med flera. Senaste förlängningen av uppdraget har beslutats enligt resolution 2015. Den här operationen är välkomnad av Somalias övergångsregering. 

23 av EU:s 27 nationer deltar liksom fyra icke-EU-stater, nämligen Norge, Ukraina, Kroatien och Montenegro. För närvarande finns sex fregatter på plats, två från Frankrike, en från Storbritannien, en från Nederländerna, en från Tyskland och en från Spanien. Sjöstyrkechefen på plats är en spansk amiral. I övrigt leds operationen från Storbritannien. 

Det finns också i närområdet en annan operation som Nato igångsatte den 17 augusti 2009, nämligen Operation Ocean Shield. Där ingår, kuriöst nog, ett antal icke-Nato-stater såsom Ryssland och Kina samt, kuriöst nog, Nordkorea och Sydkorea på samma sida. 

I Operation Atalanta har Sverige, som nämnts tidigare, deltagit två gånger. Första gången var det med två korvetter och ett stödfartyg. Det var sommaren 2009. Andra gången var det med HMS Carlskrona, som medförde två helikoptrar varav en växelvis var stationerad på den franska flygbasen i Djibouti. Styrkechef då var konteramiralen Jan Thörnqvist. 

Denna operation pågick sommaren 2010. Under 2010 lyckades Operation Atalanta på olika sätt stoppa 72 procent av piraternas aktioner. 

Jag går över till frågan om insatser på land. Insatserna på land är begränsade till två kilometer från kusten. Insatserna sker med helikopter i syfte att förstöra piraternas båtar, så kallade skiffs. Det är gummibåtar med kraftiga utombordsmotorer. Det är säkrare för alla parter att förstöra båtarna i land än att bekämpa dem till sjöss där människor kan drunkna eller skjutas ihjäl. 

Sedan kommer frågan om oron för behandlingen av infångade pirater. Ja, det finns skäl att vara lite fundersam. Enligt avtalet för Operation Atalanta får man föra tillfångatagna pirater till Kenya. Nu anses provinserna Puntland och Somaliland, delar av Somalia, så stabila att Kenya avser att överföra fångarna dit. 

Det finns dock ett behov av att på något sätt reglera hur dessa pirater ska hanteras. Där kommer Operation Ocean Shield in i bilden. Den har ett helt annat mandat. Det finns en mycket stor spridning på hur piraterna har rättsförts i olika länder. I maj 2010 dömdes sex pirater till döden i Jemen. I USA har livstid och 33 års fängelse utdömts. I Italien varierar domarna mellan 16 och 19 år. I Frankrike är domarna fyra till åtta år, och i Nederländerna fem år. 

Frigivande av pirater har uppmärksammats, men det var alltså under Operation Ocean Shield som man från den ryska fregatten Marshala Shasposhnikov i maj 2010 frisläppte elva pirater eftersom man inte kunde fastställa vilken nationalitet de hade. 

När piratbåtarna riskerar att bordas slänger piraterna vapen och annan komprometterande materiel över bord, och då uppstår ett svårt bevisläge. De påstår sig alltså att vara ute och fiska. 

Det här för oss till frågan om havens frihet. Skyddet av förnödenhetstransporter med hjälp av bland annat World Food Programme till Somalia liksom sjöförbindelserna längs Somalias kust och i Adenviken är av internationell betydelse. 

Sverige förfogar över ett mycket lämpligt fartyg för dessa ändamål, nämligen HMS Carlskrona. Vidare finns det välutbildad personal och erfarenheter från tidigare insatser. 

Sverigedemokraterna anser att det är angeläget att stödja Somalia och värna om havens frihet och stöder därför helhjärtat denna insats. Jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Till det ovan skrivna kan tillfogas att där finns fyra havsövervakningsflygplan, nämligen två typ Orion, varav  ett från Spanien och ett från Tyskland samt två lätta flygplan från Luxemburg.

//Stellan Bojerud

Vi värnar Sveriges alliansfrihet och säger nej till NATO!

Image

Socialdemokraterna som också bär ett ansvar till den utveckling som varit till dit vi står i dag vad gäller svensk försvarsförmåga, hävdar att de vill värna vår alliansfrihet och ställer sig kritiska till medlemskap i NATO. Socialdemokraternas motivering till detta är att de litar på EU:s diplomatiska förmåga och Lissabonfördragets solidaritetsförklaring.

Solidaritetsförklaringen i EU innebär att vi är skyldiga att ge stöd om ett annat EU-land skulle bli angripet och att vi förväntar oss detsamma om Sverige skulle bli angripet.

Vi anser det motsägelsefullt att tala om vikten av alliansfrihet om man inte samtidigt talar om riskerna med vad en implementering av solidaritetsförklaringen kan innebära för Sverige, och dess alliansfrihet.

Givetvis ska vi visa solidaritet med vårt närområde på olika sätt om det skulle bli drabbat av en kris eller ett angrepp men det måste vara upp till Sverige att göra en bedömning från fall till fall. Som det är nu är det väldigt oklart vad solidaritetsförklaringen i praktiken innebär.

Om Turkiet blir medlemmar i EU är det då Sveriges skyldighet att ingripa om Turkiet hamnar i konflikt med exempelvis Iran eller Irak? I motsatt förhållande är det också mycket oklart vilken garant till säkerhet för Sverige som denna solidaritetsförklaring innebär, men det är till den som Socialdemokraterna sätter sin tilltro vad gäller Sveriges försvarsförmåga.

I sammanhanget är det värt att påminna om att utrikesutskottets övriga partier har uttalat att Sveriges närområde numera utgörs av EU:s yttre gränser inbegripet grannskapsområdena, vilket gör oss ansvariga för stäppområden i Centralasien och öknar i Sahara.

Sverigedemokraterna som är positivt inställda till ett nordiskt försvarssamarbete anser att vårt viktigaste närområde fortfarande består av våra grannländer främst i Norden och Baltikum. Mellan de nordiska länderna anser vi att den solidaritetsförklaring som finns snarare behöver stärkas och konkretiseras.

Vi är det enda parti som på allvar vill värna Sveriges försvar och också skjuter till resurser för det. SD lägger 20 miljarder mer på försvaret än regeringen i fyraårsbudgeten.

Vi vill också värna Sveriges alliansfrihet, motsätter oss både medlemskap i NATO och en utveckling inom EU som skulle innebära en gemensam krigsmakt.

Svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar är en av statens kärnuppgifter och det duger helt enkelt inte att den högste representanten för Sveriges regering kallar försvaret för ett särintresse. Det faktum att enskilda regeringsföreträdare gör ofinansierade utspel ändrar inte på detta.

Julia Kronlid (SD) ledamot av Utrikesutskottet

ÖB har givetvis rätt

Image

Den 31 januari 2013 ställde jag följande frågor till försvarsminister Karin Enström, som har en bakgrund som kapten i Amfibiekåren (f d Kustartilleriet). Debattreglerna är hårda. Jag har en minut för frågan och ministern en minut för att svara. Sedan får jag en minut för en följdfråga, som ministern har en minut att svara. Sedan är frågandet slut.

Min första fråga bestod av två delfrågor:

1. Anser statsrådet att svenska försvaret är ett särintresse?

2. Anser statsrådet att hela Sverige ska kunna försvaras?

Den första delfrågan var en ”rävsax”. Svaret nej innebar överkörning av statsminister Reinfeldt och svaret ja en krigsförklaring mot försvarsanställda och frivilliga.

Försvarsministern sa, i min tolkning, att det svenska försvaret inte är ett särintresse, men ändå ett särintresse, eftersom dess behov måste vägas mot andra intressen. Mjau, med andra ord.

Rörande delfråga två var ministern glasklar och hänvisade såväl till tal i Sälen som skriftliga besked. Hela Sverige ska kunna försvaras.

Min följdfråga var:

2009 beslöt Riksdagen om Insatsorganisation 2014 (IO 14). Den är nu senarelagd till 2019. Anser statsrådet det tillfyllest att genomförande av ett riksdagsbeslut tar 10 år?

Svaret blev helt patetiskt. En uppräkning av de faktorer, som försvårar en upprustning. Svårigheter med bemanning, materielförsörjning, underhåll med mera. Tio år för detta stora förändringsarbete ansåg ministern vara en rimlig tid.

Här sökte försvarsministern mästra mig som om jag vore en ung kadett. Under åren 1993-1999 var jag ansvarig för mobilisering av drygt 25 000 man. Jag påstår mig, med all respekt för försvarsministern, bättre begripa arméns själ än vad hon gör.

Min talartid var ute, men Björn Söder (SD), fullföljde skickligt utfrågningen.

Varför ett försvar? För det första den folkrättsliga aspekten. En stat är skyldig att ha kontroll över sitt territorium.

För det andra solidariteten med omvärlden. Sverige har utfärdat en solidaritetsdeklaration, som närmast kan liknas vid en check utan täckning.

För det tredje den långsiktiga osäkerheten. Försvarsministern redovisade att det tar tio år att genomföra 2009 års försvarsbeslut. Detta i djupaste fred och utan andra störningar, än vad vi själva åstadkommer.

Skulle politikerna uppfatta ett hot i morgon, så skulle försvaret möjligen stå rustat att möta det 2023.

Ett försvar optimerat för Afghanistan.

Kungliga Krigsvetenskapsakademien har under ett år haft en arbetsgrupp, som granskat försvaret. En slutsats är att det är anpassat för insats i fjärran länder, men inte för försvar av Sverige. Generalmajor Karlis Neretnieks påtalar att manöverförbanden medför en begränsad mängd ammunition och förnödenheter. När dessa förbrukats är det slut. Det finns inget logistiskt system för att få fram ersättning av ammunition och förnödenheter.

Riksdagen beslutade 2009 att armén enligt insatsorganisationen 2014 (IO 2014) skulle ha åtta så kallade manöverbataljoner, men genomförandet har som nämnts skjutits upp till 2019.

Då ska krigsorganisationen omfatta cirka 50 000 man – att jämföra med 850 000 man 1989.

En detaljgranskning av dessa bataljoner ger vid handen ett betydande överskott av yrkesofficerare och reservofficerare, men en dramatisk brist på soldater. Artilleriregementet i Boden ska kunna mobilisera två bataljoner. Till förfogande finns 155 yrkesofficerare, 373 reservofficerare samt 63 gruppbefäl och soldater.

Jag tar fram min slitna Arméhandbok från 1991 och konstaterar att en brigadhaubitsbataljon (organisation 1983) omfattar 589 man. Hur ska då 591 man räcka till för att bemanna två bataljoner, även om officerare sätts in på manskapsbefattningar?

Men vi har ju Hemvärnet!

Hemvärnet bildades 1940 och växte snabbt till över 100 000 man. Nu består Hemvärnet av 40 bataljoner, som enligt plan ska ha 22 000 man per 2019, men 2011 fanns endast 15 300 hemvärnssoldater, vilket gör i genomsnitt 383 man per bataljon. En bataljon ska normalt bestå av 800–1 000 man.

Hemvärnet är ett viktigt komplement till de reguljära trupperna, men kort utbildningstid och ojämn befälskvalitet medger endast lösande av enklare stridsuppgifter.

Det är osäkert om hemvärnet kommer att växa i styrka. Jag har hört argumentet ”när regeringen inte vill ta ansvar för Sveriges försvar, varför ska jag då ödsla ideell tid på det?”

Som säkerhetspolitiskt alibi är hemvärnet starkt övertrasserat.

Säkerhetspolitisk bluffpoker.

2019 ska det finnas två brigadstaber. För enkelhetens skull benämnda 2 (Skövde) och 3 (Boden) samt åtta manöverbataljoner.

Låt oss nu skåda hur många stridande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) som Sverige kan ställa upp till rikets försvar. Sjömännen lämnas härvid därhän.

Norrbottens regemente (I19) i Boden har 307 man (inklusive kvinnor). Sedan följer ett 118 mil tomt territorium vad gäller reguljär trupp.

Livgardet i Stockholm – Kungsängen kan mönstra 530 GSS.

I väster har Livregementets Husarer (K3) i Karlsborg 165 man och Skaraborgs regemente (P4) i Skövde 280 man.

Slutligen har Södra Skånska regementet (P7) i Revinge 20 km öster Lund 220 soldater.

Sammanlagt har alltså arméns åtta manöverbataljoner 1 502 gruppbefäl och soldater, vilket motsvarar en normalförstärkt bataljon, som ska kunna fördröja fienden inom ett område med 5–10 kilometers bredd och 20–30 kilometers djup.

Det är den kapacitet försvarsministern anser räcka för att kunna försvara hela Sverige.

Men hur ser i verkligheten dessa manöverbataljoner ut?

7.lätta bataljonen består av 160 man. 31.luftburna bataljonen av 165 man. Livbataljonen, som i fredstid genomför högvakt och statsceremonier samt vid behov ska skydda statschefen, riksdagen, regeringen och högkvarteret räknar 260 man.

I Norrland skall Norrbottens regemente (I 19) i Boden med 307 GSS bemanna en jägarbataljon, två mekaniserade bataljoner och ett stridsvagnskompani. Försök bara.

Den 5:e manöverbataljonen, som är 71.motoriserade bataljonen från Revinge utanför Lund ”vidmakthåller 711.kompaniet”, det vill säga bataljonen är en spillra, som redan ligger i sotsäng.

Försvaret hävdar att de har mångdubbelt sökande till varje utbildningsplats. Så må vara, men med ca 20 procents förtida avgångar, är det föga tröst.

Kritiken mot värnpliktssystemet var bland annat ”vi utbildar dem under flera månader och när de lärt sig jobbet sänder vi hem dem och ser dem aldrig mer”. Nu är det alltså delvis likadant, fast väsentligt dyrare.

Är Gotland svenskt?

Sveriges anspråk på folkrättslig suveränitet över Gotland vilar på att det finns en hemvärnsbataljon (internationellt sett som folkmilis) på ön. Jan Björklund (FP) ville förstärka Gotlands försvar med ett stridsvagnskompani (utan personal) för att markera säkerhetspolitiskt. Vad hände?

Det saknas pengar för att transportera stridsvagnarna till Gotland.

Det saknas pengar för att ordna garage för stridsvagnarna.

Gotlands stridsvagnar står i dag och rostar på en grusplan i Skövde.

Fastlandssveriges nedsättande attityd mot Gotland är inte ny, men likväl stötande. Det är vår folkrättsliga och nationella skyldighet att inte blott styrka vår förmåga till territoriell kontroll över Gotland, utan över hela Sverige.

Att se en seriös och skicklig överbefälhavare av politiker och media mobbas till sjukskrivning, är en pinsam upplevelse. Det krävs en del attitydförändringar för att få fram den djupt kända känslan att Sverige borde vara värt att försvaras.

//Stellan Bojerud