Försvarsmaktens omorganisering och avyttring av materiel 2000-2003

Image

Den svenska värnplikten var under nästan 100 år en självklar del av det svenska försvaret. Den svenska försvarsförmågan byggde på att det fanns en stor personalstock som var militärt grundutbildad och som vid behov kunde användas till att försvara landet. Under 90-talet började denna modell undergrävas eller förändras om man så vill. År 1995 ersattes värnpliktslagen med Totalförsvarsplikten. Även riksdagens beslut 1992 och 1996 innebar omorganisering av försvaret med dess förrådsverksamhet. Riksdagens beslut under våren 2000 innebar en kraftig omorganisering där vi gick över från ett allmänt invasionsförsvar till ett insatsförsvar med en avveckling av ett helt försörjningssystem. Försvarsmakten fick alltså i uppdrag av riksdagen att genomföra en omorganisering där mycket stora delar av försvarsmaterielen kom att betraktas som överskottsmateriel, som därmed skulle avyttras. För att spara pengar ville Försvarsmakten att denna avyttring skulle gå så snabbt som möjligt, allt för snabbt skulle det visa sig.

Värt att notera är att det långt ifrån enbart var militär utrustning som skulle avvecklas, utan även utrustning som var av mer civil karaktär, utrustning som mycket väl lämpade sig för civil räddningstjänst och som var av ett stort ekonomiskt värde. RR konstaterar att värdet av den utrustning som avvecklades inte ens går att uppskatta. Det var frågan om flera decenniers materialanskaffande skulle brådstörtat slängas, skänkas eller i bästa fall säljas. Försvarsmakten bedömde själva inför avvecklingen att cirka 400 000 kubikmeter förnödenheter skulle bort, närmare 580 000 handeldvapen och 20 000 fordon. Det rörde sig alltså en enorm, helt unik avveckling av materiel. Regeringens direktiv till Försvarsmakten var att avvecklingen skulle genomföras skyndsamt. I RR:s rapport hade Försvarsmakten sedan 2000 avvecklat (gissningsvis) 43 miljoner artiklar, däribland 60 000 ton ammunition, 36 000 vapen, 3000 fordon. Den sammanlagda volymen av den avvecklade materielen var 80 500 kubikmeter.

Riksdagens Revisorer (RR) har i sin rapport RR 2002/03:8 granskat hur effektiv och ändamålsenlig Försvarsmaktens avveckling av materiel och förråd var. Det första som slås fast i RR:s rapport är att försvarets datasystem var bristfälligt, vilket fick till följd att äldre materiel sparades och nyare kastades. Dessutom var försvarets datasystem en flaskhals i hela avvecklingen på grund av allvarliga brister hos detta system. Dessutom hade försvaret olika datasystem vilka inte var kompatibla med varandra, vilket ytterligare ställde till det vid avvecklingen. Andra initiala problem var att personalen inte räckte till för avvecklingen. Den personal som arbetade med avvecklingen mådde dessutom dåligt då många befarade att de skulle sägas upp efter avslutat arbete.

Meningen var från början att Försvaret skulle ha skänkt materiel till statliga myndigheter, frivilliga institutioner och kommuner. Eftersom försvaret inte vill lägga pengar på att reparera materiel så skänktes mycket lite av materielen till dessa myndigheter och institutioner. Inte heller information om att materiel skulle skänkas nådde myndigheterna eller organisationerna. Det fanns också rättsliga betänkligheter att skänka materielen till kommuner och statliga organisationer. RR konstaterade dock vid närmare granskning att några rättsliga hinder ej förelåg för sådana transaktioner. Ett större hinder var då regeringens eget beslut (2000:278) om att överlåtelse av materiel inte är tillåten till kommunerna, detta eftersom till skulle försämra förutsättningarna för dem som tillverkar och saluför liknande materiel. Detta regeringsbeslut måste i sammanhanget ses som en direkt överföring från skattebetalarna till dem som producerade och handlade med den materiel som försvaret avvecklade och som kommunerna kunde ha nytta av. Dock konstaterade RR att överföring till kommunala räddningstjänster skulle ha varit tillåtna ändå. Det rörde sig i huvudsak om materiel (ex ett stort antal elverk) som skulle användas av kommunernas räddningstjänster. I vilket fall ter sig riksdagens beslut 2000:278 som mycket märkligt och måste strida mot allt vad kretsloppstänkande heter, dessutom blev effekten att mycket lite materiel (som betalats av skattebetalarna) kom kommunerna till godo.

Försvarsmakten ville att avyttringen av materiel skulle gå så fort som möjligt. Orsaken till det var att spara pengar då försvarsmakten betalade förrådskostnader för alla sina förråd till Fortifikationsverket. Nu avyttrades materiel i ett rasande tempo och förråd blev tomma i samma takt. Nu kunde inte Fortifikationsverket säga upp personal i samma takt som förråden blev tomma, varvid de var tvungna att höja hyrorna på resterande icke tömda förråd. Resultatet blev ändå mycket blygsamma besparingar för Försvarsmakten. Dessutom måste hela systemet ifrågasättas då både Försvarsmakten och Fortifikationsverket drivs av samma statliga skattemedel och det hela tenderar att bli en lek med pengar (där hela systemet i slutändan blir en minuspost för skattebetalarna).

I stället för att materielen som avyttrades och en gång betalats av svenska skattebetalare användes inom landet av frivilligorganisationer, kommuner och statliga myndigheter så skänktes en mycket stor del till de baltiska staterna. Uppskattningar gör gällande att hälften av de baltiska staternas tillgång på materiel utgörs av svenskt materiel. Enligt Försvarsmakten hade i januari komplett materiel som motsvarar utrustningen för tre luftvärnsbataljoner, tio skyttebataljoner, tre brigadledningskompanier och sex ingenjörskompanier överlåtits till de baltiska länderna. Läckta uppgifter ger vid handen att de skänkta AK4:orna täcker samtliga de baltiska ländernas behov.

Regeringen konstaterade att den svenska överlåtelsen av materiel har ökat säkerheten i Östersjöområdet och höjt de baltiska ländernas förmåga att försvara sig. Frågan man då måste ställa sig är om inte samma överlåtelse har sänkt säkerheten och minskat förmågan att försvara Sverige i motsvarande grad. Förutom då att hela avvecklingen var uselt och brådstörtat genomförd och att enorma mängder av svenska skattebetalares pengar slumpades bort mycket lättvindigt.

Robert Stenkvist, Distriktsordförande Stockholms län (SD)

En orgie i SD-hat – Folk och Försvar

Jag hade inte tänkt lyssna på Folk och försvar föreläsningar. Det hade däremot min försvarsintresserade kontorskamrat som förväntansfullt hörde en del av seminarierna över nätet. Så bakom ryggen fick jag då lyssna på en del av söndagens föreläsningar med personligheter som Lisa Bjurwald, Daniel Poohl , Cecilia Malmström och Anders Lindberg. Jag blev efter en stund chockad av vad jag fick höra! Jag hade i min enfald föreställningen att Folk och Försvars konferens skulle handla om Sveriges försvar och säkerhet. Jag antog att man diskuterade militär kapacitet och vägde det mot noga viktade hotbilder, där experter fick lufta sin noga prövade analyser.

Nu fick jag alltså under måndagens eftermiddag höra hur det stora hotet mot Sverige i stället var mer eller mindre ohyfsade personer som trakasserade skribenter på olika tidskrifter. Speciellt allvarligt är det tydligen när journalister blir trakasserade. Glöm Rysslands upprustning, terrororganisationer och al-Qaida. Det stora hotet mot allas vår säkerhet är Nisse i Hökarängen som far ut i otidligheter mot Mazetti. Jag läste förövrigt 250 av de 600 kommentarerna till Mazettis artikel, och de allra flesta höll en betydligt mer vuxen ton än Mazetti själv.

Allas vår Lisa Bjurwalds favoritobjekt är som bekant SD, det hördes också under denna konferens. Bjurwald missade inte en chans att slå ned på SD och utmåla det som ursprunget till allt ”näthat”. I själva verket är Bjurwalds eget hat mot SD så manifest att man nästan kan ta på det rent fysiskt. Ändå är det diverse kommentatorer som alltid står för detta mörka hat. Det bibliska ordspråket att se bjälken i sitt eget öga har aldrig någonsin passat så bra som på Bjurwald och hennes näthat. Hatet lär ju knappast bli mindre för att man presenterar det i ett föredrag, en bok eller artikel, i stället för att skriva en kommentar i ICA-Kurirens nätupplaga.

aleksander-lukasjenko-234

Folk och Försvar framstår detta år som en ren anti-SD rörelse. En sådan rörelse som Lukasjenko håller sig med i Vitryssland för att trycka ned oppositionen. Min personliga uppfattning, är att Folk och Försvar är ett skämt i försvars och säkerhetspolitiska frågor. Om Nisse i Hökarängen utmålas som det stora hotet mot vår nation av en organisation, då har all trovärdighet förbrukats. Till slut är det väl bäst att återigen påpeka att detta är min personliga uppfattning och inget SD eller någon annan står för.

Länk Folk & Försvar

Folk & Försvar

Sanningen är krigets första offer – det gäller även i Syrien

Efter att upproret startade i Syrien har röster i vårt land höjts för att intervenera och störta regimen. Inspirerade och lätt berusade av den arabiska våren reagerade många debattörer och politiker med ryggmärgen, nu skall nästa diktatur falla, folket till fromma. Ryssland och Kina har utpekats som onda bovar då de bångstyrigt motsatt sig alla tankar på interventioner, sanktioner och resolutioner som inte omfattar rebellerna. Nu har dock en bit av verkligheten uppdagats. Så här står det på SR:s hemsida:

Från västländerna har det ännu inte hörts mycket om de påstådda övergreppen. Ryssland däremot säger att det inträffade är bevis för att brott begås av båda sidorna. Rysslands vice utrikesminister kräver att båda sidorna stoppar våldet nu och han uppmanar väst- och arabländerna att se på situationen i Syrien också från den här vinkeln.

Från samma artikel beskrivs också övergreppen från rebellernas sida.

Ett 30-tal rebeller fanns på platsen, eldgivningen började plötsligt, de flesta drog sig undan när skottsalvorna började ljuda och dammet från betong träffad av kulor spred som en dimma över platsen, kvar stod två skyttar. Men efteråt, som i en makaber trans, jubel och rop om att Gud är störst, döda kroppar som fallit ihop över varandra i en hög.

Är det dessa rebellgrupper det är meningen att vi skall stödja? Det kan ju aldrig komma på fråga. Informationen om rebellgrupperna har i princip varit obefintlig. Vad som skall hända efter att regimen i Syrien störtats har ingen haft en aning om. Ifall rebellerna har en demokratisk agenda har heller ingen haft någon egentlig uppfattning om. Att i detta läge propagera för en intervention är direkt oseriöst. Desto märkligare är det att Obama enligt SR stödjer rebellerna genom organisationer som CIA. Enligt artikeln skall stödet inte röra sig om rena vapen, tillåt oss att tvivla på detta. Man kan fråga sig om vissa nationer aldrig lär sig. USA har ju historiskt stött rörelser som talibanerna, samma rörelse som man sedan fått bekämpa med alla till buds stående medel (nästan). Skall historien upprea sig i Syrien?

Clive Baldwin, Human Rights Watch har uttalat sig enligt följande till BBC enligt DN.

– Det ser ut som om fångar avrättas, och om så är fallet är det ett brott mot krigets lagar.

Han tillägger att han under den senaste tiden har sett flera bevis för övergrepp som rebeller begått, till exempel tortyr och avrättningar.

Det har alltså funnits rapporter en längre tid om övergrepp från rebellernas sida. Vår media har varit återhållsam med uppgifter om detta, vilket är förståeligt. Massvis med oriktiga uppgifter florerar i en konflikt. Men det är ändå märkligt med vilken beredvillighet media publicerat uppgifter om motsatsen,- svartmålning av regimen och glorifiering av rebellerna. SVT var först med nyheten i vårt land om övergreppen av rebellerna. På SVT:s hemsida skriver de också att rebellerna gjort sig skyldiga till just de saker de själva anklagat regimsidan för. När SVT släppt en nyhet så måste tidningarna följa efter, beroende på genomslagskraften hos TV. Så i princip har även tidningarna tvingats ta upp nyheten.

Världens mest berömda krigsfotografi – påstås vara fejkat (Robert Capa)

Sanningen är krigets första offer enligt krigskorrespondenten Phillip Knightley, vilket väl illustreras av Syrienkonflikten. Många inhemska debattörer och politiker har dock inte bestått provet. De har blåögt och aningsöst låtit sig berusas av den redan förskönade ”arabiska våren” och trott att alla regimkritiska krafter har parlamentarisk demokrati som högsta mål. I humanismens namn har en del (dock inte alla) t.o.m. propagerat för en militär intervention. Eftersom samma politiker i princip lagt ned det svenska försvaret menar de då att NATO (läs USA) skall verkställa denna intervention. Skulle Sverige för syns skull bidra med några Gripen-plan skulle vi nog få räkna med nedskjutna plan denna gång, till skillnad mot i Libyen. Något våra politiker heller inte räknat med. Att naivt reagera med ryggmärgen efter några rudimentära hafs-reportage i dagstidningarna anstår inte politiker som skall ansvara för nationen med dess befolkning på ett ansvarsfullt sätt.
Länk SR

Länk SR Obama

Länk SVT

Länk DN

Länk SvD