Minnen från förr – Vilken vikt har ett kulsprutegevär?

Image

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Vicekorpral D var en svår manskapsplågare.  Av vad jag förstått hade han inte haft någon harmonisk uppväxt. Det tog han ut på oss. Han kuvade mig att göra tjugo armhävningar med kulsprutegevär på ryggen, bara för att det tillfredsställde hans ego.

Det gick några år. Jag blev fänrik den 2 september 1966 och D blev sergeant samma dag. Jag hade alltså gått förbi honom i den militära karriären. Några dagar senare möttes vi av en slump öga mot öga på en gata i Uppsala. Jag såg hur han svalde förtreten, men han följde reglementet och hälsade med honnör på sin förman.

Det gick ännu fler år och D tonade ner sin profil. Han blev en kärv men rättvis officer, som väckte truppens respekt.

Men sedan kom dagen då kaptenen D skulle gå majorskursen vid Försvarshögskolan. För de nyanlända eleverna hölls en välskomstmiddag och jag såg till att sätta mig bredvid kaptenen D. Nu var han elev och jag hans lärare. Jag väntade till kaffet och konjaken innan jag ställde frågan:

– Vad väger ett kulsprutegevär? Vad väger det på din rygg när du gör tjugo armhävningar? Och vad väger det för dig när du skall gå denna kurs?

D förstod inte frågan. Han hade glömt, men jag glömmer det aldrig.

Alltnog: D gjorde godkända resultat och det var mig fjärran att hämnas för en händelse som inträffat 1960. Jag har varken glömt eller förlåtit, blott gett det hända de blygsamma proportioner episoden förtjänar. D blev major och har fortsatt att göra ett gott arbete.

Sensmoralen är enkel: Förr eller senare hinner dina eventuella dåliga gärningar ikapp dig.

Facit: Kg m/37 väger 8,9 kilo.

 

Minnen från förr – Rödbergsfortet 1964

Image

 

Ingången till Rödbergsfortet i Boden, vakthunden “Front´s” eget revir.

Vart tredje dygn kommenderades nya styrkor ut för att bevaka de sju forten i Boden. Fortens namn nämndes aldrig, utan det talades om anläggningar. Anläggning I var Rödbergsfortet och där var den folkilskna schäfern “Front” chef. Vaktstyrkan bestod av ett underbefäl och fyra soldater, varav en hundförare. De vaktade fortet under tre dygn och levde då på medförd kost fram tills de avlöstes.

En dag vintern 1964 skulle furiren B och hans män ta över vakten. Allt gick väl ända till furiren frågade var vakthunden var. Svaret blev att hunden var inlåst på toaletten eftersom han var så folkilsk. Furiren krävde att hunden släpptes ut, men hundföraren vägrade.  Furiren röt:

– Jag är inte rädd för hundar! Vägrar ni lyda förmans i tjänsten givna order? Släpp ut hunden!

Med en resignerad gest reste sig hundföraren och gick med en ryckning på axlarna sävligt och låste upp toalettdörren. Knappt en sekund senare var furiren nedträngd i ett hörn av en dreglande schäferhund. Det såg hotfullt ut. Hundföraren gick sävligt till vevtelefonen och ringde upp rustmästare Albin Snell, som var chef för hundgården.

–  Jo, rustmästaren, nu har vi fått hit en ny furir igen, som beordrat mig att släppa ut en Front!

Rustmästrare Snell sände en medarbetare att hämta en volkswagenbuss samtidigt som folk uppbådades. Efter 20 minuter var styrkan på plats i Rödbergsfortet. Albin Snell gav order:

– Johansson-Alalahti höger framtass, Ylikangas vänster framtass, Persson höger baktass, jag själv vänster baktass. På mitt kommando “nu” rycker vi bort Front!

Manövern lyckades. Men med tiden framkom det att Front var en skojare, som bara spelade elak, men i verkligheten var otroligt lat och ineffektiv. Han ansåg att män i gröna byxor gick an, men blåbyxor – flygare och poliser fick passa sig! När nya vakter gick första bevakningsrundan skällde han, vid andra varvet tittade han skeptiskt ut ur hundkojan och därefter sov han nästan dygnet runt.

Regementsorder utkom om att Front skulle avlivas. Då regagerade Albin Snell och trädde inför den fruktade regementschefen Seth Andrae.

– Överste! Jag godtar inte att en Front avlivas. Skänk istället honom till mig. Jag skall finna ett gott hem för honom.

Så skedde. Front slutade sina dagar som barnkär familjehund i Boden. Barnen fick rida på hans rygg.

Minnen från förr – Rödbergsfortet 1964

Image

 

Ingången till Rödbergsfortet i Boden, vakthunden “Front´s” eget revir.

Vart tredje dygn kommenderades nya styrkor ut för att bevaka de sju forten i Boden. Fortens namn nämndes aldrig, utan det talades om anläggningar. Anläggning I var Rödbergsfortet och där var den folkilskna schäfern “Front” chef. Vaktstyrkan bestod av ett underbefäl och fyra soldater, varav en hundförare. De vaktade fortet under tre dygn och levde då på medförd kost fram tills de avlöstes.

En dag vintern 1964 skulle furiren B och hans män ta över vakten. Allt gick väl ända till furiren frågade var vakthunden var. Svaret blev att hunden var inlåst på toaletten eftersom han var så folkilsk. Furiren krävde att hunden släpptes ut, men hundföraren vägrade.  Furiren röt:

– Jag är inte rädd för hundar! Vägrar ni lyda förmans i tjänsten givna order? Släpp ut hunden!

Med en resignerad gest reste sig hundföraren och gick med en ryckning på axlarna sävligt och låste upp toalettdörren. Knappt en sekund senare var furiren nedträngd i ett hörn av en dreglande schäferhund. Det såg hotfullt ut. Hundföraren gick sävligt till vevtelefonen och ringde upp rustmästare Albin Snell, som var chef för hundgården.

–  Jo, rustmästaren, nu har vi fått hit en ny furir igen, som beordrat mig att släppa ut en Front!

Rustmästrare Snell sände en medarbetare att hämta en volkswagenbuss samtidigt som folk uppbådades. Efter 20 minuter var styrkan på plats i Rödbergsfortet. Albin Snell gav order:

– Johansson-Alalahti höger framtass, Ylikangas vänster framtass, Persson höger baktass, jag själv vänster baktass. På mitt kommando “nu” rycker vi bort Front!

Manövern lyckades. Men med tiden framkom det att Front var en skojare, som bara spelade elak, men i verkligheten var otroligt lat och ineffektiv. Han ansåg att män i gröna byxor gick an, men blåbyxor – flygare och poliser fick passa sig! När nya vakter gick första bevakningsrundan skällde han, vid andra varvet tittade han skeptiskt ut ur hundkojan och därefter sov han nästan dygnet runt.

Regementsorder utkom om att Front skulle avlivas. Då regagerade Albin Snell och trädde inför den fruktade regementschefen Seth Andrae.

– Överste! Jag godtar inte att en Front avlivas. Skänk istället honom till mig. Jag skall finna ett gott hem för honom.

Så skedde. Front slutade sina dagar som barnkär familjehund i Boden. Barnen fick rida på hans rygg.