Sveriges försvar i skuggan av Ukraina- omedelbart nyttjande av beredskapskrediten

Jw5oi21

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återaktivera värnplikten.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att beredskapskrediten skall utnyttjas för att täcka omedelbara materielbehov i försvaret.

Motivering

I samband med det förra försvarsbeslutet 2009 ställde sig den dåvarande riksdagen bakom en bedömning av det långsiktiga säkerhetspolitiska läget. I detta försvarsbeslut kodifierades det som den borgerliga regimen sedan har upprepat vid ett stort antal tillfällen, nämligen att det finns inga hot mot Sverige och det är osannolikt att det uppstår ett läge där ett enskilt land drabbas av militära maktmedel. I den dåvarande försvarsberedningen talar man också om ett så kallat lackmustest för Rysslands utveckling: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. De senaste månadernas utveckling i Ukraina visar med all önskvärd tydlighet vilken väg som har valts, nämligen att det verkligen inte är otänkbart för en stormakt att påverka situationen i ett enskilt europeiskt land med militära (och andra) maktmedel. Det hotfulla beteendet från de mobiliserade ryska truppernas övningsverksamhet vid den ukrainska gränsen, uppenbart ryska trupper aktiva på Krim samt ett högst troligt ryskt deltagande bland de proryska demonstranterna i östra Ukraina visar att klassiska militära påtryckningar fortfarande ses som en del i stormaktens utrikespolitiska verktygslåda. Det är nu tydligt att en förändring i omvärldsläget har ägt rum och att det förra försvarsbeslutets omvärldsbedömning har varit felaktig.

Sveriges geopolitiska läge är bättre än Ukrainas. Vi har inte stora ryskspråkiga minoriteter innanför våra gränser och ingen landgräns mot Ryssland längre. Trots det befinner sig Sverige i Rysslands omedelbara närhet och det är självklart att en stormakt i vårt närområde som redan vid upprepade tillfällen har demonstrerat att man är beredd att använda sin armé mot mindre grannar när man finner det lämpligt är något som måste tas på allvar. Hittills har den svenska säkerhetspolitiken gentemot Ryssland vilat på antagandet att om vi bara handlar med och samarbetar med Ryssland så kommer landet så småningom att transmogrifieras till ytterligare ett stort europeiskt land med västliga värderingar och ett mörkt förflutet – ett Tyskland i öster. Istället förefaller Ryssland hålla fast vid sin egen väg. En lärdom från det läge som den nya ukrainska regimen i Kiev befinner sig i med en oövad försvarsmakt och föråldrad utrustning i ett läge med ett skarpt militärt hot från en stormakt är att en mer rimlig utgångspunkt för svensk säkerhetspolitik sannolikt är den gamla maximen ”varje land har en armé – sin egen, eller någon annans.”

Redan i det förra försvarsbeslutet höll man öppet för att ett allvarligt försämrat internationellt läge skulle kunna medföra att värnplikten återaktiverades: ”Om försvarsberedskapen så kräver bör personalförsörjningen även kunna baseras på en tillämpning av lagstiftningen om totalförsvarsplikt.” När riksdagen med knapp majoritet beslutade om att lägga värnplikten vilande 2009 så markerades att det var möjligt att återaktivera värnplikten under vissa förutsättningar: ”Totalförsvarspliktiga ska vara skyldiga att fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt endast om regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen beslutar det.” Vi menar att det nu har uppstått en situation där det är uppenbart att försvarsberedskapen kräver just detta. Inte ens om man likt regeringen håller fast vid att insatsorganisation 14 är tillräcklig för landets försvar så klarar det personalförsörjningssystem som faktiskt existerar i detta nu av att fylla hela organisationen, trots att regeringen har varit mycket tydlig med att just är tillgänglighet här och nu som är målsättningen med insatsförsvaret. Givet att det internationella läget har försämrats kraftigt så duger det helt enkelt inte att hänvisa till en försvarsreform som kanske är fullt genomförd om tio år. Kraven på det svenska försvaret finns nu, inte någonstans i en dimmig framtid. Med hänvisning till detta är det vår mening att lagen om totalförsvarsplikt bör återaktiveras för att med användning av denna lag kunna se till att rekryteringen till den svenska försvarsmakten kan säkerställas.

Den nu nödvändiga kursändringen för försvarspolitiken innebär också ett behov av stora initiala satsningar på materiel. Från Sverigedemokraternas sida har budgetförslag med den innebörden lagts i riksdagen i flera års tid, vilket övriga partier har valt att inte ställa sig bakom. När vi nu står inför en situation där behovet av ett förstärkt försvar har gått upp för övriga partier i riksdagen så är det troligt att de nuvarande anslagen inte räcker. Redan innan regeringen gjorde sitt försvarsutspel så fanns ett omfattande behov av materielinköp som har vuxit sig allt större under flera år, beroende på att regeringen har valt att inte tilldela försvaret tillräckliga medel för erforderliga inköp. Det är därför svårbegripligt att man i och med de senaste uttalandena från regeringen i realiteten lägger till ytterligare materiel till en redan underfinansierad försvarsmaterielbudget. Ekvationen går inte ihop, men det finns dock en möjlig lösning. I den av riksdagen beslutade budgeten finns ett utrymme för den så kallade beredskapskrediten, som bemyndigar regeringen att använda 40 miljarder kronor ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. Enligt vår mening är det internationella läget nu så dåligt och det svenska försvarets behov nu så stora att detta sammantaget kan ses som ett sådant utomordentligt förhållande vilket föranleder att denna beredskapskredit måste aktiveras. Det kan ses som en drastisk åtgärd, men att vänta med att använda denna åtgärd tills en konflikt som involverar Sverige hinner bryta ut innebär att man befinner sig i en betydligt sämre strategisk situation än om man istället har gjort det i god tid i förväg och därmed kunnat bygga upp en förmåga – något som för övrigt gäller generellt inom försvarspolitiken. Denna aktiverade beredskapskredit kan sedan användas för att finansiera såväl en aktivering av värnpliktslagstiftningen som till inköp av nyckelmateriel. Detta bör riksdagen tillkännage som sin mening.

Försvarsmaktens omorganisering och avyttring av materiel 2000-2003

Image

Den svenska värnplikten var under nästan 100 år en självklar del av det svenska försvaret. Den svenska försvarsförmågan byggde på att det fanns en stor personalstock som var militärt grundutbildad och som vid behov kunde användas till att försvara landet. Under 90-talet började denna modell undergrävas eller förändras om man så vill. År 1995 ersattes värnpliktslagen med Totalförsvarsplikten. Även riksdagens beslut 1992 och 1996 innebar omorganisering av försvaret med dess förrådsverksamhet. Riksdagens beslut under våren 2000 innebar en kraftig omorganisering där vi gick över från ett allmänt invasionsförsvar till ett insatsförsvar med en avveckling av ett helt försörjningssystem. Försvarsmakten fick alltså i uppdrag av riksdagen att genomföra en omorganisering där mycket stora delar av försvarsmaterielen kom att betraktas som överskottsmateriel, som därmed skulle avyttras. För att spara pengar ville Försvarsmakten att denna avyttring skulle gå så snabbt som möjligt, allt för snabbt skulle det visa sig.

Värt att notera är att det långt ifrån enbart var militär utrustning som skulle avvecklas, utan även utrustning som var av mer civil karaktär, utrustning som mycket väl lämpade sig för civil räddningstjänst och som var av ett stort ekonomiskt värde. RR konstaterar att värdet av den utrustning som avvecklades inte ens går att uppskatta. Det var frågan om flera decenniers materialanskaffande skulle brådstörtat slängas, skänkas eller i bästa fall säljas. Försvarsmakten bedömde själva inför avvecklingen att cirka 400 000 kubikmeter förnödenheter skulle bort, närmare 580 000 handeldvapen och 20 000 fordon. Det rörde sig alltså en enorm, helt unik avveckling av materiel. Regeringens direktiv till Försvarsmakten var att avvecklingen skulle genomföras skyndsamt. I RR:s rapport hade Försvarsmakten sedan 2000 avvecklat (gissningsvis) 43 miljoner artiklar, däribland 60 000 ton ammunition, 36 000 vapen, 3000 fordon. Den sammanlagda volymen av den avvecklade materielen var 80 500 kubikmeter.

Riksdagens Revisorer (RR) har i sin rapport RR 2002/03:8 granskat hur effektiv och ändamålsenlig Försvarsmaktens avveckling av materiel och förråd var. Det första som slås fast i RR:s rapport är att försvarets datasystem var bristfälligt, vilket fick till följd att äldre materiel sparades och nyare kastades. Dessutom var försvarets datasystem en flaskhals i hela avvecklingen på grund av allvarliga brister hos detta system. Dessutom hade försvaret olika datasystem vilka inte var kompatibla med varandra, vilket ytterligare ställde till det vid avvecklingen. Andra initiala problem var att personalen inte räckte till för avvecklingen. Den personal som arbetade med avvecklingen mådde dessutom dåligt då många befarade att de skulle sägas upp efter avslutat arbete.

Meningen var från början att Försvaret skulle ha skänkt materiel till statliga myndigheter, frivilliga institutioner och kommuner. Eftersom försvaret inte vill lägga pengar på att reparera materiel så skänktes mycket lite av materielen till dessa myndigheter och institutioner. Inte heller information om att materiel skulle skänkas nådde myndigheterna eller organisationerna. Det fanns också rättsliga betänkligheter att skänka materielen till kommuner och statliga organisationer. RR konstaterade dock vid närmare granskning att några rättsliga hinder ej förelåg för sådana transaktioner. Ett större hinder var då regeringens eget beslut (2000:278) om att överlåtelse av materiel inte är tillåten till kommunerna, detta eftersom till skulle försämra förutsättningarna för dem som tillverkar och saluför liknande materiel. Detta regeringsbeslut måste i sammanhanget ses som en direkt överföring från skattebetalarna till dem som producerade och handlade med den materiel som försvaret avvecklade och som kommunerna kunde ha nytta av. Dock konstaterade RR att överföring till kommunala räddningstjänster skulle ha varit tillåtna ändå. Det rörde sig i huvudsak om materiel (ex ett stort antal elverk) som skulle användas av kommunernas räddningstjänster. I vilket fall ter sig riksdagens beslut 2000:278 som mycket märkligt och måste strida mot allt vad kretsloppstänkande heter, dessutom blev effekten att mycket lite materiel (som betalats av skattebetalarna) kom kommunerna till godo.

Försvarsmakten ville att avyttringen av materiel skulle gå så fort som möjligt. Orsaken till det var att spara pengar då försvarsmakten betalade förrådskostnader för alla sina förråd till Fortifikationsverket. Nu avyttrades materiel i ett rasande tempo och förråd blev tomma i samma takt. Nu kunde inte Fortifikationsverket säga upp personal i samma takt som förråden blev tomma, varvid de var tvungna att höja hyrorna på resterande icke tömda förråd. Resultatet blev ändå mycket blygsamma besparingar för Försvarsmakten. Dessutom måste hela systemet ifrågasättas då både Försvarsmakten och Fortifikationsverket drivs av samma statliga skattemedel och det hela tenderar att bli en lek med pengar (där hela systemet i slutändan blir en minuspost för skattebetalarna).

I stället för att materielen som avyttrades och en gång betalats av svenska skattebetalare användes inom landet av frivilligorganisationer, kommuner och statliga myndigheter så skänktes en mycket stor del till de baltiska staterna. Uppskattningar gör gällande att hälften av de baltiska staternas tillgång på materiel utgörs av svenskt materiel. Enligt Försvarsmakten hade i januari komplett materiel som motsvarar utrustningen för tre luftvärnsbataljoner, tio skyttebataljoner, tre brigadledningskompanier och sex ingenjörskompanier överlåtits till de baltiska länderna. Läckta uppgifter ger vid handen att de skänkta AK4:orna täcker samtliga de baltiska ländernas behov.

Regeringen konstaterade att den svenska överlåtelsen av materiel har ökat säkerheten i Östersjöområdet och höjt de baltiska ländernas förmåga att försvara sig. Frågan man då måste ställa sig är om inte samma överlåtelse har sänkt säkerheten och minskat förmågan att försvara Sverige i motsvarande grad. Förutom då att hela avvecklingen var uselt och brådstörtat genomförd och att enorma mängder av svenska skattebetalares pengar slumpades bort mycket lättvindigt.

Robert Stenkvist, Distriktsordförande Stockholms län (SD)

Sverige under kalla kriget-Pansarbandvagn 301

Image

När de gamla stridsvagnarna utrustade med 37 mm kanoner avvecklades i  slutet av 50 talet öppnade sig möjligheten att ta fram ett större antal  pansarbandvagnar till en mindre kostnad.

Detta skulle leda till att försvaret fick erfarenheter om  mekaniserade trupptransportfordon samt att vi kunde effektivisera  pansarbrigaderna stort genom att mekanisera de då till stor del  traktorförsedda panskarskyttesoldaterna. Den  lämpligaste plattformen för de nya pansarbandvagnarana var strv  m/41, både variant SI och SII användes. SII var 10   cm längre än SI. Hägglunds och AB Landsverk  tillverkade var sin försöksvagn 1959. Efter tester bestämdes det att en förserie  på tio vagnar skulle beställas. 1961 levererade Hägglunds sju stycken och  Landsverk tre. Det stod ganska tidigt klart att Hägglunds var att föredra. en  order om 220 vagnar lades. Dessa slutlevererades 1963 och fick benämningen  Pansarbandvagn 301.

Vagnarna levererades i tre olika modeller, 185 stycken i  trupptransportversionen Pbv 301, 20 stycken i  stridsledningsversionen 3011 och 15 stycken i eldledningsversionen 3012.  Inget yttre skilde de olika modellerna, alla Pbv  301 var utrustade med fyra antenner för att maskera ledningsvagnarna, inte  heller registreringsnumrerna var utmärkande. Något  senare när vagnarna utrustades med radio 421 fick alla vagnar utom 3011 två  antenner. Pbv 301 kunde exklusive vagnchef och  förare transportera 8 stycken fullt utrustade soldater. Fyra av soldaterna  kunde strida från två luckor i taket på vagnen. Vagnens huvudbeväpning bestod  av en Bofors m/45 B 20 mm  akan, dessa hade tidigare används på jaktflygplanet  J21. Eldhastigheten hade dock nu skruvats ned till 300 skott i minuten.  Kanonen kunde verka både mot mark och luftmål. Riktning och avfyrning mot markmål kunde utföras  via fjärrstyrning då skytten befann sig inne i vagnen,  vid skjutning mot luftmål var dock skytten tvungen att via en öppen lucka  visuellt rikta kanonen mot målet. Skyttesoldaterna som transporterades i  vagnarna hade möjlighet att strida från vagnen via två stora luckor över  stridsrummet.

Organisatoriskt ingick vagnarna i pansarbrigaderna, org 63. De då sex stycken brigaderna hade tre  pansarbataljoner vardera, varje bataljon hade två pansarskyttekompanier.

Varje pansarbataljon hade två stridsledningsvagnar i batajonsstaben. 11 vagnar ingick i varje  pansarskyttekompani, två vagnar i staben och tre stycken i de tre  pansarskytteplutonerna. Det i pansarbataljonen ingående  pansarhaubitskompaniet hade en stridsledningsvagn och tre stycken  eldledningsvagnar.

Utöver brigadernas pansarbataljoner så ingick det i varje  brigad sex vagnar i pansarspaningskompaniet

Antalet Pbv 301 räckte till att  utrusta en pansarbataljon i varje pansarbrigad. Spridningen gjorde man för  att samtliga förband skulle kunna öva med pansarbandvagnar och därmed få  välbehövlig erfarenhet. Pbv 301 var något av en  försöksplattform, de utgick ur organisationen redan 1971, då hade den under  en tid börjat fasas ut av den betydligt modernare Pbv  302.

Sverige under beredskapen-Stridsvagn m/37

Image

Sverige köpte av den tjeckiska firman CDK på 1930-talet licens att tillverka deras lätta stridsvagn AH-IV. Vagnen fick i Sverige benämningen Stridsvagn m/37.
Köpet av vagnarna blev möjligt efter att ekonomiska medel hade tillförts i försvarsbeslutet 1936. Ett tungt skäl till att just denna vagn köptes in var att man ville få så många vagnar som möjligt för en viss summa, detta för att kunna öva med stridsvagnsförband på kompani och bataljonsnivå. Vagnarna tillverkades mellan 1938 och 1939.
Två av vagnarna tillverkades i Tjeckoslovakien, de övriga 46 köptes i delar och monterades ihop vid Jungnerfabriken i Oskarshamn. Strv m/37 var en liten lätt vagn beväpnad med två stycken 8 mm kulsprutor. Besättningen bestod av förare och vagnschef, vagnschefen var även skytt.

Vagnen var för sin tid mycket modern. Hjulupphängningen var mycket bra och samtliga vagnar var utrustade med radio.

Strv m/37 tilldelades till 1:a stridsvagnsbataljonen, det endapansarförbandes i sverige vid denna tidpunkt. Vagnarna organiserades i lätta stridsvagnsplutoner i de lätta stridsvagnskompanierna. Varje pluton hade fem vagnar. Kompanierna bestod av tre lätta plutoner, 15 stycken strv m/37 samt en tung stridsvagnspluton med stridsvagn m/38. Det fanns även en strv m/37 i kompanistaben.

1942 började vagnarna att föras över till Gotland. Först överfördes 15 vagnar. Dessa placerades i en Stridsvagnspluton G som organisatoriskt lydde under P3. 1943 hade antalet vagnar på Gotland ökat till 43. Dessa placerades då i 41.Stridsvagnskompaniet. Kompaniet bestod av kompanistab, 4 stycken stridsvagnsplutoner med fem vagnar, enpansarvärns/luftvärnspluton med två 20mm pv/lvakan m/40 samt tross. Vid slutet av 1944 hade 47 vagnar överförts till Gotland.

Vagnarna skulle understödja infanteriet och nedkämpa fientliga landstigningsförsök. Vagnen hade antagligen varit effektiv i sin roll trots sin ringa beväpning. Detta eftersom den hade hög hastighet och att fienden initialt troligen skulle brist på tunga vapen.

1946 infördes en ny organisation (1949 års organisation). Vagnarna delades in i åtta stycken femvagns plutoner. De fem infanteribataljonerna som ingick i I18 fick en pluton vardera, utöver I18 så fick de tre försvarsområdesstaberna på Gotland var sin pluton.

Vagnen togs ut organisationen så sent som 1953.

Image

Någonstans i Sverige-Helikopter 6

Image

I början på 60-talet började tankar på att byta ut helikopter 2 och fpl 53 lyftas fram inom arméflyget, kravet på helikoptern var bl a förmåga till transport av tre fältutrustade soldater 300 km med bränslereserv. Anskaffningen syftade också till en gemensam helikoptertyp för armén och marinen.

Den svenska armén beställde 22 stycken jet ranger 1967, dessa fick betäckningen Hkp 6A. Senare beställde marinen 10 ytterligare helikoptrar. Dessa fick benämningen Hkp 6B. Samtliga helikoptrar tillverkades på licens i Italien. Helikoptrarna levererades mellan 1968 och 1971.

Armén använde Hkp 6A främst för transport, i arméns krigsorganisation tjänstgjorde Hkp 6A parallellt med Hkp 3 inom transportkompaniet. 1977-78 beväpnades dock 4 helikoptrar med pv-vapen, de utrustades med bland annat Franska APX sikten.

Marinen använde Hkp 6B för transport samt för ubåtsjakt. Helikoptern kunde bära fyra sjunkbomber av modell SJB 11 eller SJB 45.

Helikopter 6 utgick ur organisationen 2004. Helikoptern ersätts av Hkp 15

Image

Någonstans i Sverige-Helikopter 6

Image

I början på 60-talet började tankar på att byta ut helikopter 2 och fpl 53 lyftas fram inom arméflyget, kravet på helikoptern var bl a förmåga till transport av tre fältutrustade soldater 300 km med bränslereserv. Anskaffningen syftade också till en gemensam helikoptertyp för armén och marinen.

Den svenska armén beställde 22 stycken jet ranger 1967, dessa fick betäckningen Hkp 6A. Senare beställde marinen 10 ytterligare helikoptrar. Dessa fick benämningen Hkp 6B. Samtliga helikoptrar tillverkades på licens i Italien. Helikoptrarna levererades mellan 1968 och 1971.

Armén använde Hkp 6A främst för transport, i arméns krigsorganisation tjänstgjorde Hkp 6A parallellt med Hkp 3 inom transportkompaniet. 1977-78 beväpnades dock 4 helikoptrar med pv-vapen, de utrustades med bland annat Franska APX sikten.

Marinen använde Hkp 6B för transport samt för ubåtsjakt. Helikoptern kunde bära fyra sjunkbomber av modell SJB 11 eller SJB 45.

Helikopter 6 utgick ur organisationen 2004. Helikoptern ersätts av Hkp 15

Image

Sverige under beredskapen-Terrängbil m/42M

Image

Sverige köpte 587 lastbilar av märket Klöckner-Humboldt Deutz av Tyskland. Ett fraktfartyg med fordon sänktes men flertalet av fordonen bärgades.
I Sverige fick lastbilen benämningen TerrängBil m/42M. Fordonet användes främst som artilleridragare eftersom flaket var utrustat för det ändamålet. Ungefär trettio stycken fordon byggdes dock om för att bli radiobilar, dessa fick betäckningen Radioterrängbil 931. Radioterrängbilen hade sju mans besättning.

Tgbil m/42M användes i stor utsträckning i pansarbrigaderna. Artilleridivisionen, ingenjörskompanierna och matrielplutonen använde sig nästan enbart av Tgbil m/42M.
Fordonen fanns även i mindre antal på många andra förband, exempelvis staber.

1943 kom de första att levereras och 1945 ersattes Tgbil m/42M som dragare i Artilleridivisionerna av Artilleritraktor m/43, fordonet kvarstod dock vid övriga förband inom pansarbrigaden.

Fordonen fasades ut i slutet av 1966.

Sverige under beredskapen-Terrängbil m/42M

Image

Sverige köpte 587 lastbilar av märket Klöckner-Humboldt Deutz av Tyskland. Ett fraktfartyg med fordon sänktes men flertalet av fordonen bärgades.
I Sverige fick lastbilen benämningen TerrängBil m/42M. Fordonet användes främst som artilleridragare eftersom flaket var utrustat för det ändamålet. Ungefär trettio stycken fordon byggdes dock om för att bli radiobilar, dessa fick betäckningen Radioterrängbil 931. Radioterrängbilen hade sju mans besättning.

Tgbil m/42M användes i stor utsträckning i pansarbrigaderna. Artilleridivisionen, ingenjörskompanierna och matrielplutonen använde sig nästan enbart av Tgbil m/42M.
Fordonen fanns även i mindre antal på många andra förband, exempelvis staber.

1943 kom de första att levereras och 1945 ersattes Tgbil m/42M som dragare i Artilleridivisionerna av Artilleritraktor m/43, fordonet kvarstod dock vid övriga förband inom pansarbrigaden.

Fordonen fasades ut i slutet av 1966.

Sverige under beredskapen-Stridsvagn m/41

Image

Sverige hade i mitten av 30-talet börjat intresera sig för den Tjeckiska firman CDK och deras stridsvagnar, det hade redan genomförts en affär om 48 stycken kulsprutebeväpnade vagnar strv m/37.

1940 lade sverige en beställning på 90 stycken vagnar av den större modellen TNHP, dessa vagnar ämnade för sverige fick av CDK betäckningen TNHP-S. Vagnarna kom dock aldrig att levereras till sverige. Tyskland som okuperade tjeckoslovakien makulerade ordern och tog själva vagnarna.

Efter förhandlingar med Tyskarna lyckades Sverige förhandla fram ett avtal om licenstillverkning. 1941 lades en order till Scania Vabis i Södertälje på 116 vagnar. Leveransen av dessa skedde 1942-1943.
Vagnarna var beväpnade med en 37 mm boforskanon och två 8mm kulsprutor, de fick betäckningen stridsvagn m/41 (strv m/41).
1942 beställdes ytterligare 116 vagnar. Dessa fick tjockare frontpansar samt en starkare motor. Den nya motorn gjorde så att vagnen fick förlängas 10 cm. De nya vagnarna fick betäckningen strv m/41 SII, samtidigt fick den första leveransen tilläggsbetäckningen SI.
Leveransen av SII startade 1943 men avbröts i förtid. De sista 16 vagnarna modifierades till Sav m/43, således blev endast 106 SII levererade. Tillverkningen upphörde 1944.

Strv m/41 SI tilldelades till Pansarbrigad 10 (org 43). Samtliga lätta stridsvagnar i brigaden var av typ m/41 SI, totalt 105 stycken.
Strv m/41 SII tilldelades till Pansarbrigad 9:s (org 43) andra stridsvagnsbataljon, totalt 51 stycken. De övriga vagnarna hölls i reserv.

1946 sätts två stridsvagnskompanier med strv m/41 S II upp på Gotland, kompanierna hade 10 vagnar var. De nya förbanden ersatte ett tidigare tungt stridsvagnskompani (m/42) som flyttades tillbaka till fastlandet.

När Pansarbrigad Org 49 infördes blev det stora omflyttningar. Antalet stridsvagnar i brigaderna halverades och antalet brigader ökades från 3 till 6.

Pansarbrigad 5 får både SI och SII som lätta vagnar, 10 SI, 23 SII.
Pansarbrigad 10 utrustas med enbart SI, 33 stycken.
Pansarbrigad 6 utrustas med enbart SII, 33 stycken.

Eftersom antalet vagnar i brigaderna minskades så kunde ett antal fristående pansarförband skapas.

Två stycken fristående kårstridsvagnsbataljoner bildades, dessa organisers likadant som en stridsvagnsbataljon i pansarbrigaden. Båda dessa bataljoner utrustas med stridsvagn m/41 SI som lätta vagnar, 33 vagnar per bataljon. Båda kårstridsvagnsbataljonerna hade krigsupgifter i övre norrland.

Dessa båda fristående bataljoner upplöses 1951 när de tunga vagnarna förs över till infanteriet för att verka som stormkanoner.
De kvarvarande lätta vagnarna organiseras då om i 6 lätta kårstridsvagnskompanier bestående av 10 strv m/41 SI och 4 KP-bilar.
Kompanierna placeras i milo ost för att skydda mot fientliga luftlandsättningar.

1953 sändes vagnarna på Gotland tillbaka till fastlandet och magasinerades, de ersattes av strv m/40K.
När Centurionvagnarna anlände 1955 utgick strv m/41 ur pansarbrigaderna. även dessa vagnar magasineras. Slutligen 1957 läggs de 6 fristående kårstridsvagnskompanierna ned.

1961 började samtliga vagnar byggas om till pansarbandvagn 301.

Tornen togs bort och användes som värntorn för att skydda de krigsflygbaser som höll på att konstrueras runt om i landet. 4 – 8 torn placerades vid varje flygbas. Tornen fick benämningen värntorn 3.

HBT-Artilleritraktor m/40 och m/43

Image

Sverige köpte in 20 stycken Demag Sd.kfz 10 av tyskland 1940. Dessa fick benämningen Artilleritraktor m/40. Ytterligare fyra köptes in efter kriget, dessa kom från Norge.

I krigsorganisationen var fordonen placerade i artilleridivisionen tillhörande den VII (senare omdöpt till XII) kåren. Divisionen var placerad i norra sverige. Fordonen användes som dragare till 10,5cm haubits m/39.

1966 såldes fordonen ut på den civila marknaden. 

Image

Efter att sverige hade köpt in ett antal Demag Sd.Kfz 10 halvbandvagnar av tyskland bestämdes det att en egen produkton skulle starta. Ett av kraven på det nya fordonet var att det skulle ha samma bandlänkar som Demagarna.

Produktionen kom igång av Volvo som tillverkade fordonet HBT 1944, detta fick namet Artilleritraktor m/43 innom försvaret. 108 stycken levererades under 1944. HBT står för Halvbandtraktor.

I Krigsorganisationen återfanns Arttrak m/43 som artilleridragare i pansarbrigaderna, de drog 10,5cm haubits m/39 eller m/40. Det var 26 stycken Arttrak m/43 i pansarbrigadens artilleridivision. Divisionen hade tre batterier med fyra pjäser i varje, mot krigsslutet ökades antal pjäser till sex stycken per batteri. När antalet pansarbrigader ökades till sex med org 49 så minskades antalet artrak m/43 till arton per brigad, en dragare per haubits och två vagnar för ammunitionstransport per batteri.

Arttrak m/43 utgick ur organisationen 1956-57, fordonen ersattes inte av några liknande. Artilleriet i pansarbrigaderna fick lastterrängbilar som dragfordon och blev därmed hjulburet. I slutet av 50-talet byggdes minst 45 stycken om till Hjultraktor 383, dessa användes för att dra fordon på milo-verkstäder.