HBT-Artilleritraktor m/40 och m/43

Image

Sverige köpte in 20 stycken Demag Sd.kfz 10 av tyskland 1940. Dessa fick benämningen Artilleritraktor m/40. Ytterligare fyra köptes in efter kriget, dessa kom från Norge.

I krigsorganisationen var fordonen placerade i artilleridivisionen tillhörande den VII (senare omdöpt till XII) kåren. Divisionen var placerad i norra sverige. Fordonen användes som dragare till 10,5cm haubits m/39.

1966 såldes fordonen ut på den civila marknaden. 

Image

Efter att sverige hade köpt in ett antal Demag Sd.Kfz 10 halvbandvagnar av tyskland bestämdes det att en egen produkton skulle starta. Ett av kraven på det nya fordonet var att det skulle ha samma bandlänkar som Demagarna.

Produktionen kom igång av Volvo som tillverkade fordonet HBT 1944, detta fick namet Artilleritraktor m/43 innom försvaret. 108 stycken levererades under 1944. HBT står för Halvbandtraktor.

I Krigsorganisationen återfanns Arttrak m/43 som artilleridragare i pansarbrigaderna, de drog 10,5cm haubits m/39 eller m/40. Det var 26 stycken Arttrak m/43 i pansarbrigadens artilleridivision. Divisionen hade tre batterier med fyra pjäser i varje, mot krigsslutet ökades antal pjäser till sex stycken per batteri. När antalet pansarbrigader ökades till sex med org 49 så minskades antalet artrak m/43 till arton per brigad, en dragare per haubits och två vagnar för ammunitionstransport per batteri.

Arttrak m/43 utgick ur organisationen 1956-57, fordonen ersattes inte av några liknande. Artilleriet i pansarbrigaderna fick lastterrängbilar som dragfordon och blev därmed hjulburet. I slutet av 50-talet byggdes minst 45 stycken om till Hjultraktor 383, dessa användes för att dra fordon på milo-verkstäder.

Svenska klassiker-Bandvagn 202

Image

I mitten av 60-talet köpte svenska försvaret in Bandvagn 202, denna skulle ersätta den gamla bandvagn m/48 (Weasel). Vagnarna utvecklades av Volvo som kom att producera över 5000 st. Vagnen levererades i två versioner, 202 och 203.

Bv 202 var utrustad med kapelltak på bakvagnen, vagnen användes för trupp och materieltransport. Den kunde exklusive föraren transportera 9 stycken utrustade soldater.
203 var radioversionen, benämningen var Radiobandvagn 203. Denna hade en fast överbyggnad med värmesystem på bakvagnen. Vagnarna hade flytförmåga och mycket bra översnö egenskaper.

Syftet med vagnarna var att ha ett fordon som kunde verka i väglös terräng, främst då myrmark och snötäckt mark. Eftersom vagnarna vägde lite och hade stora band så uppfyllde de kraven utan problem.
Motorn satt i framvagnen, via en kardanaxel överfördes kraften även till bakvagnen. Därmed blev alla fyra banden drivande.
Vagnen var midjestyrd, detta innebär att vid svängning går bak och framvagnen i samma spår.
Vagnen var amfibisk och kunde utan större förberedelser passera vattendrag, banden skötte drivningen.

Nästan samtliga vagnar ingick i norrlandsförbanden, främst då i de tidiga norrlandsbrigaderna men även i andra fristående förband. Norrlandsbrigaderna var organisatoriskt i stort sett identiska med infanteribrigaderna, den stora skillnaden var vid denna tidpunkt att de flesta hjultraktorerna hade ersatts av bandvagnar.

Det fanns bandvagnar i nästan alla förband som ingick i Norrlandsbrigaden. De fanns dock inte vagnar för att motorisera hela brigaden så de flesta soldaterna fick tolka bakom vagnarna eller marschera till fots. Exempelvis ingick det en bandvagn i varje skyttepluton. Endast de tunga vapnen hade en stor tilldelning bandvagnar i form av dragfordon. 9 cm pansarvärnspjäs och 12 cmgranatkastare drogs av bandvagnar.

För att skapa en mer dynamisk struktur gällande bandvagnstilldelning för olika brigadförband så ingick det ett transportkompani i brigaderna, detta var utrustat med ett större antal fordon, däribland tio bandvagn 202. Radiobandvagn 203 ingick i brigad och bataljonsstaber samt spaning, artilleri och granatkastarförband. Spaningskompanierna i norrlandsbrigaderna använde 202 så sent som i slutet av 90-talet. En av orsakerna var att vagnarna var betydligt tystare än uppföljaren Bv 206.

Från mitten av 70-talet har bandvagn 202 och 203 succesivtersatts av Bv 206. Utöver Sverige så exporterades vagnarna till Norge, Finland, England, Kanada och Holland

Svenska klassiker-Pansarvärnspjästerrängbil 9031

Image

Pvpjtgb 9031 producerades mellan 1963-64, fordonet är baserat på Volvo 903 (valp). 367 stycken fordon producerades åt svenska armén. Bestyckningen bestod av 90 mm pansarvärnspjäs 1110, denna tillverkades av Bofors i 1600 exemplar, pjäsen var monterad på fordonet eller dragen på pjäsens lavett.

Olyckor med fordonet ledde till personskador. Detta ledde till en REMO där störtbåge infördes, fordonet benämdes därefter 9031a.

Fordonen ingick i pansarvärnsplutonen i infanteri och spaningskompanier, både norrlands, vanligt infanteri och mekaniserat. Plutonerna verkar ha varierat i storlek från två pansarvärnsgrupper till fyra. Varje grupp hade ett fordon betjänat av fyra man. Chef, sjukvårdare och två skyttar.

När fordonen verkade i splitterskyddade förband blev det problem eftersom de själva inte var splitterskyddade, av den orsaken fick de ofta uppgifter av typen säkra flank och liknande. Därmed deltog de inte i den direkta striden.

Pvpjtgb 9031 grupperades i Pansarbrigad org 63 i pansarvärnsplutoner, plutonen innehöll fyra pvgrupper med ett fordon i varje grupp. Det ingick en pvpluton i pansarspaningskompaniet, pansarskyttekompanierna och i pansarvärnskompaniet. Totalt var det 32 fordon per pansarbrigad.

I infanteribrigad org 66 ingick Pvpjtgb i brigadens infanteripansarvärnskompani. Kompaniet hade tre troppar med två pansarvärnsgrupper i varje tropp. Med en Pjpvtgb i varje grupp blir det totalt sex fordon i kompaniet.
Under 80-talet lyftes pansarvärnsplutonerna ur skyttekompanierna och bildade egna pansarvärnskompanier inom pansarbataljonerna. Detta ledde till att de kunde utnyttjas mer effektivt.

Pvpjtgb 9031 ersattes av Pvpjtgb 1111 när infanteribrigaderna omorganiserades till org 77. I övrigt fasades de ut allt eftersom övriga brigader avvecklades under 80-talet. Pjäsen är även den idag utfasad i Sverige med Baltstaterna nyttjar dessa i sina reserver enheter.

Någonstans i Sverige-Hkp 5 Hughes 269C och 300C

Image

Svenska armén köpte 1964 in två stycken 269A för tester. De fick benämningen Hkp 5. 1967 hade båda helikoptrarna skrivits av som förlorade. Mellan 1984-1987 beställdes 26 ytterligare helikoptrar, dessa var av typen 269C och 300C. De nya helikoptrarna fick benämningen Hkp 5B. Helikoptrarna är ursprungligen tresitsiga men försvarets förändringar har gjort att endast två platser återstår.
En orsak till att denna modell av helikopter köptes in var att det fanns omkring 40 stycken civilregistrerade. Dessa skulle enkelt kunna rekvideras av försvaret i krig och skötas av existerande underhållssystem.

Hkp 5 användes primärt för den grundläggande helikopterutbildningen. Den användes även som fördelningshelikopter till ledning av indirekt eld, rekognosering och transport.

Från början var Hkp 5 baserade i Boden och Nyköping. De flyttades 1985 till Linköping och Malmens flygplats när Arméflygbataljonen, AF 2, grundande.

2002 hade samtliga helikoptrar sålts ut till privata bolag. Idag finns flera flygvärdiga exemplar  som ibland ses vid div uppvisningar runtomkring i Sverige.

Försvarets fartdunder: Motorcykel 256 och 258

Image

En ny motorcykel för försvaret köptes in från Husqvarna 1968. 1000 motorcyklar köptes, dessa fick benämningen Mc 256. Motorcykelmodellen togs fram speciellt för det svenska försvaret.

Mc 256 var utrustad med en tvåtaktsmotor på 15,4 hk, växellådan hade 4 växlar. Motorcykeln kunde utrustas med skidor, växlingen skedde då med handen via en spak. Skidorna fjädrade upp när man inte tryckte ned dem.

Mc 256 såldes ut från försvaret i början av 1980-talet. Orsaken till den tidiga utfasningen var troligen dyra reservdelar och en därmed hög kostnad för att hålla systemet i verksamheten. De dyra reservdelarna kom sig av att endast 1000 motorcyklar producerades till det svenska försvaret, ingen försäljniing i övrigt förekom av modellen.

Image

När det var dags att ersätta de gamla Jawa och Mc 256 startade försvaret en ny inhemsk upphandling. Monark, Husqvarna och Hägglunds var med i upphandlingen. Försvaret satte upp en lista med krav på den nya motorcykeln. Den skulle vara automatväxlad, kunna köras i gångfart, kunna köra två utrustade soldater i 110 km/h samt att den skulle kunna gå på tomgång när den låg ned.

Samtliga bolag presenterade prototyper 1972. Monark drog sig dock tämligen tidigt ur upphandlingen under provfasen. Efter problem och klagåmål på dålig vinst drog sig även Husqvarna ur upphandlingen och Hägglunds blev ensama kvar. Hägglunds hade desvärre så stora tekniska problem att de fick avsäga sig kontraktet. De tog själva kontakt med Husqvarna som fick ta över.  

Husqvarna blev klar med den första nya prototypen 1977, proven kördes 1978-79 och motorcykeln överlämnades till Försvarsmakten våren 1980. Det största som skillde denna nya motorcykel mot den Tidigare Husqvarnan var växellådan. Efter proven från 72 hade Husqvarna tagit fram en ny automatisk växellåda, denna ersatte den hydrostatiska växellåda som tidigare använts.  

Den nya motorcykeln från Husqvarna fick benämningen Motorcykel 258, 3000 exemplar tillverkades. Mc 258 var utrustad med en tvåtaktsmotor på 18 hk, den automatiska växellådan hade 4 växlar. Motorcykeln kunde utrustas med skidor, skidorna fjädrade upp när man inte tryckte ned dem.  

Av de 3000 tillverkade motorcyklarna har 1000 stycken skrotats eller sålts, de övriga 2000 överfördes till FMCK (Frivilliga Motorcykelkåren). 

Svenska okända fordon: Terrängpersonbil m/43

Image

Tgpbil m/43 tillverkades av Volvo i 210 exemplar, tillverkningen skedde mellan 1944 och 1946. Hos Volvo gick modellen under namnet TPV.

Tgpbil m/43 köptes in av försvaret för att lösa problemet med alla de gamla civila fordon som fanns i verksamheten. Dessa var av mycket skiftande modeller och med ofta dålig terrängkapacitet. Tgpbil m/43 blev därmed den första standardiserade stabsbilen och radioterrängbilen i armén.

För att produktionen skulle gå så fort som möjligt användes många delar från civila fordonsmodeller i tillverkningen, det var en blandning av delar från både personbilar och lätta lastbilar. De första 90 levererade fordonen blev stabsbilar utan radio. De sista 120 levererades med radio.

Under årens lopp blev fordonet känt under fler betäckningar, desa var: Radiopersonterrängbil 25W m/39, Radiopersonterrängbil 911 och Raptgbil M 11 25 W.

Fordonet fasades ut 1954.

Försvarets fartdunder-Motorcykel m/42

Image

Under början av Andra världskriget bestod nästan hela det svenska försvarets mortorcykelstyrka av mönstrade förare med privata motorcyklar. Detta ledde till stora problem med reparation och reservdelar. 

Det beslutades att en ny enhetlig motorcykel skulle tas fram för försvaret. Man tittade utomlands men utbudet var begränsat. Engelska motorcyklar sågs som omorderna medans de tyska sågs som för moderna och överkomplicerade. Valet föll på att man i Sverige skulle egenutveckla en motorcykel. 

12 svenska fabriker och företag kom att involveras i detta projekt. Störst del tog Albin Motor i Kristinehamn som tillverkade motor och växellåda samt Monark i Varberg som bidrog med en mängd delar samt skötte slutmonteringen. 

1942 levererades de första 300 motorcyklarna, de fick betäckningen Mc m/42 SV. Denna första serie sågs som en testserie. Motorn var en sidventilmotor. Växellådan hade tre växlar.

1943 levererades den andra serien på 3000 motorcyklar, denna serie hade ett antal mindre modifikationer baserade på erfarenheterna av den första serien. Den största skilnaden var att motorerna nu var den mer avancerade toppventilvarianten. Motorcyklarna i den senare serien fick betäckningen Mc m/42 TV 

Mc m/42 användes främst som transportmedel för ordonnanser, persontransport samt för rekognosering. De ingick i alla förband inom armén, främst i stabsförbanden. 

I pansarbrigad org 43 fanns det ett pansarmotorcykelkompani bestående av 175 man, detta var utrustat med Mc m/42 och användes främst för spaning. 
Kompaniet var indelat i stab, tre Mc-plutoner, en Kulsprutetropp samt trossen. Utrustningsmässigt hade kompaniet 41 Mc och 36 Mc med sidovagn samt diverse lastbilar och bilar. 
Totalt sett var en pansarbrigad utrustad med 269 motorcyklar och 72 motorcyklar med sidovagn. 

Mc m/42 SV användes mestadels för utbildning. 

Motorcyklarna användes inom försvaret fram till 1960-talet

Gripen och Schweiz

Så, dags att börja röra på sig igen efter den långa, lata sommarsemestern. Och vad kan vara ett bättre sätt att inleda bloggsäsongen än med lite goda nyheter för en gångs skull? Det verkar alltså som om försäljningen av JAS 39 Gripen till Schweiz tar ytterligare ett steg mot fullbordan i och med den parlamentariska rapport som presenterades idag där ledamöterna verkar ställa sig positiva till att affären går vidare som planerat, om än med vissa brasklappar. Det här är goda nyheter eftersom det kommer att underlätta den svenska anskaffningen av nästa generations Gripen. För närmare specifikation varför detta är nödvändigt rekommenderas läsning av Wisemans Wisdoms enligt länk härunder. Han säger det bättre än vad jag själv förmår som lekman.

Wiseman’s Wisdoms: Snöpta och åldrade atleter

Ping: Defense News, Fria Tider, Joakim Larssons blogg

Svenska veteraner-Terrängbil M/42 KP

Image

Pansartrupperna bildades 1942 som ett självständigt truppslag. Försvarsstaben insåg att ett behov att  kunna transportera infanteri som närskydd till pansarstyrkor med ett dedikerat fordon. Att sitta på stridsvagnar gjorde att visserligen att man kunde behålla framrycknings hastigheten, men truppen var helt oskyddat. Kravet var ett bepansrat truppfordon som kunde hålla god fart med de pansarstyrkor som anföll.

För att snabba på leveransen kom man att beställa fordonet från både Scania och Volvo lades beställningar på leverans under 1944-1946 av 500 stycken fordon. Scania kom att tillverka 300 stycken och Volvo 200 stycken. Överbyggnaden var en konstruktion från AB Landsverk och bestod av pansarplåtar 20 mm i fronten och 8mm på sidorna som fogades samman.

Fordonen gavs beteckningarna Terrängbil m/42 med SKP för Scanias Karosseri Pansar och VKP för Volvo. De hade två mans besättning och utrymme för 16 pansarskyttesoldater. Skillnaden mellan Scanias och Volvo KP-bil var att  Scania hade ett nockspel på vänster sida, vilket gjorde att bärgning både framåt och bakåt kunde genomföras. Volvos version hade en fast vinsch på höger sida vilket enbart tillät bärgning framåt. Utrymmet för pansarskyttegruppen var inte försett med något tak, men kunde täckas med en presenning. KP-bilarna var vid leverans obeväpnade, men det gick att med handeldvapen öppna eld inifrån genom små luckor på sidorna och i dörrarna. Öppningarna framför förare och passagerare kunde stängas igen genom att två stora pansarplåtar fälldes ned. Pansarskyttegruppens avsittning var tänkt att ske genom en urstigningslucka bak eller två små sidoluckor framför bakhjulen, men pga dörrarnas storlek hoppade man oftast över sidoplåtarna istället.

P1 och P2  Kom att utrustas Volvo och P3 och P4 med Scania. Även P1G på Gotland tillfördes ett antal. Efter 1947 när leveransen var klar tillfördes KP-bilar även till  I1, I15 och I17.

Fordonens avsaknad av beväpning åtgärdades 1956 med luftvärnskulspruta m/36 som vart vattenkyld och monterades i dubbelavett.. Den monterades i en kulsprutekrans ovanpå förarhyttens tak. Fordonen fick namnet M/42 SKPF/VPKF där F står för fordonsluftvärn.

 Image

När Sverige skulle skicka trupper för  FN-uppdraget i Kongo 1960-1964 sändes 11 stycken ner för FN-tjänst som kom att användas i striderna i Elisabethville 1961.  Efter ett antal kulspruteskyttar sårats försågs fordonen med tilläggsskydd runt kulsprutan på taket . Kulspruta M/36 kunde med pipbyte avfyra två olika patroner , 8mm eller 6.5 mm, 8mm patron m/32 var den kraftigaste i världen i sin kaliber och dess pansarprojektiler slog ut flera fientliga pansarbilar i Kongo. Fordonen erbjöd dugligt skydd och blev populära att FN beslöt att införskaffade 15 stycken fordon till de indiska och irländska bataljonerna.Våren 1964 överfördes tio av fordonen till den svenska FN-styrkan på Cypern. Dessa förstärktes efterhand med 6 st i första omgången, sedan 7 till i andra omgången. De sista hade blivit nyrenoverade under 1974. Antal KP-bilar var  35 st under insatsen. Under FN-mission på Cypern deltog KP-bilarna i fem större operationer  främst vid striderna mellan grek- och turkcyprioter 1974 då många svenskar evakuerades från FN observationsposteringar. Fordonen kom att kallas  ”The White Elephants”  och ingav respekt hos lokalbefolkningen. De fungerade utan större problem även om de slets hårt, en del kom att  köras mer än 10.000 mil . KP-bilarna avvecklades från Cypern i våren  1978. Man kom enbart att nyttja Scaniabyggda KP-bilar inom ramen för FN och totalt byggdes cirka 73 stycken om för utlandstjänst och försågs med skyddsplåtar runt kulsprutan . Volvobilarna blev därmed överskott då det inte fanns något behov av dem i förbanden och de kasserades 1970-72.

 Image

SKPF-versionen genomgick en mindre renovering 1971 då de skulle tillföras Gotland-förbanden. På Gotland genomgick de en större REMO under 80-talet då många av de mindre bra egenskaperna med KP-bilen fixades inom en  väldigt liten budgetram. Detta skedde på  initiativ av överste Lars-Erik Wahlgren, regementschef för P 18, Kungl Gotlands regemente. Pansarskytteutrymmet försågs med ett pansartak, bakplanet rätades upp och försågs med en stor bakdörr för snabb avsittning, fordonen försågs med rökkastare och två stycken kulsprutor m/58, till många fordonsförares glädje fick man även  styrservo. Det beslöts att  de renoverade och modifierade fordonen skulle kunna fylla olika roller  och togs fram i flera versioner  varav pansarskytte 173 st Tgbil m/42 D SKPF, stridsledning 18 st Tgbil m/42 A SKP, sjuktransport  24 st Sjtgb 9521 A som blev Sveriges första renodlade sjukvårdsterrängbil. Man tog även fram 11 st Tgbil m/42 E SKPF för kuppförsvar i Stockholm och dessa kom att  placerade vid K1. Dessa kompletterade och ersatte de gamla KP bilarna polisen hade för samma ändamål. Polisen förfogade mellan åren 1968-1981 64 st fordonen  tidigare. Polisens fordon saknade beväpning.

 Image

Ett antal år efter  Sovjetunionens sönderfall överfördes som hjälp 10 st fordon till Estland, Lettland och Litauen plus ett stort mängd övrig militär utrustning. Estland modifierade dessa så de kan bära DShKM tung kulspruta. De är fortfarande i tjänst i det Estländska hemvärnet. Lettland och Litauen har tagit sina ur aktiv tjänst men de finns kvar i förråden, dessa också med DShKM.

När P18 den 31 december 2004 lades ner togs slutligen den sista KP-bilen ur tjänst i försvarsmakten. KP-bilen kom att tjänstgöra i 60 år. Ett flertal fordon i olika versioner finns bevarade och en hel del är körbara.

Någonstans i Sverige-Tp 101 Beech Super King Air 200

Image

Under 1980 talets slut bestämde man sig att inköpa 3 st Tp 101 för att bruka som övningsplattform för blivande Tp 84 Hercules piloter. Planen försågs med likartade instrument som bla GPS och Omega navigationssystem som redan fanns i Tp 84. Tp 101 kunde ta 9 passagerare och kom att nyttjas som VIP transport och lätt  transportplan. Dessa kom att stationeras på  F7, F 17 och F 21. För att spara köpte man begagnande civila plan av olika bolag runtom i Europa. Detta resulterade i att de 3 individerna var något olika.

Tp 101 levererades 1988-1989. Året därpå skedde tragiskt nog ett haveri med en Tp 101. Den 24 september 1990 kolliderar Tp101 individ 101001 med ett träd nordväst om Halmstad. Piloten och andre piloten förolyckades.Planet blev totalförstört.

Man fattade beslut om en ersättare skulle tas fram. 1991 levereras ytterligare en Tp 101 som får individnummer 101004. Denna individ saknade dock lastdörrar .

Den 11 december 2003 inträffade ett tillbud under inflygning till Bromma. höger motor stannade pga bränslebrist 10 min före landning. Individen denna gång var individ 101004. Man tvingades göra en nödlandning på Bromma då man endast hade ett par minuter kvar innan även vänstra motorn skulle givit upp. Landningen gick utan problem. orsaken var slav med tillsyn och brister i organisationen.

Efter  försvarsbeslut 2004 då försvaret ålades att göra enorma nedskärningar och besparingar fanns det inte längre något utrymme för Tp 101. De tre planen avskrevs våren 2004 från försvarsmakten och såldes hösten 2004 till det  svenska företaget Bromma Air Maintenance AB.

Tp 101 karriär var 16 år i flygvapnets tjänst. Under denna tid utgjorde den en blygsam men effektiv del i flygvapnets organisation. De tre Tp 101 är fortfarande ägda av BAM AB. idag nyttjas de av div myndigheter för olika mätningar gällande flygning.

//Riksregaliet