Debatten om försvarsbeslutet

Den 15 juni debatterades försvarsbeslutet i riksdagen. Mikael Jansson var Sverigedemokraternas huvudtalare. Hans anförande återfinns ovan och i text härinunder.

 
anf.92 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Precis som vid debatten om det förra betänkandet vill vi justera upp talartiderna. Jag kommer att sikta på tolv minuter och de andra kollegorna på tio minuter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga våra reservationer.

Vi håller på att återta militär förmåga från en mycket låg nivå. När den var som lägst hade vi ingen försvarsplanering och vår militära förmåga hade statusen strategisk timeout. Det var då som den ryska upprustningen började visa resultat och få sina följder.

Det saknades inte varningstecken långt innan, men den svenska säkerhetspolitiken var blind.

Det var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen.

Många svenskar ropar i dag efter ett starkare försvar. Det är en stark opinion. Hur starkt försvar vi ska bygga är alltid en öppen fråga. När det andra
världskriget bröt ut hade Sverige nedrustat och vi var dåligt förberedda. Efter andra världskriget hade vi å andra sidan ett starkt försvar.

Det var en stark fokusering på såväl det militära som det civila försvaret. Man kan säga att det svenska försvaret på 50-talet befann sig på en mycket hög nivå. Efter 1958, säger man, började en successiv minskning av vårt försvar, men det var först i och med Sovjetunionens sammanbrott som nedrustningen av försvaret accelererade.

Sverigedemokraterna vill att det svenska försvaret återgår till den nivå som vi hade 1999, alltså både till den militära förmåga och den finansiering som vi då hade. Det skulle innebära att vi kunde vidmakthålla både ett starkt skalförsvar och ett djupförsvar. Vi anser att 1999 års nivå ska vara en grundnivå som inte bör understigas.

Om världsläget allvarligt skulle försämras och vi skulle tvingas till kraftiga upprustningar sker det mycket lättare från en hög grundnivå än från en låg. Varför är det lättare att rusta från en högre nivå?

För det första krävs det en officerskader med stor kvantitet för att kunna utbilda och öva tillräckligt antal nyrekryterade.

För det andra krävs det en kritisk massa av materielsystemen för att de ska kunna underhållas till vettiga kostnader.
För det tredje så är det av stor vikt att vi har en kvalificerad egen produktion av försvarsmateriel, vilket förutsätter statliga satsningar.

FOI bedömer i dag att det svenska försvarsanslaget har sjunkit till 1,0 procent av bnp. Efter den föreslagna upprustningen under försvarsperioden 2016-2020 kommer anslaget fortfarande att vara 1,0 procent av bnp.

Det betyder att försvarsgruppen, det vill säga regeringen med Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna, satsar så lite på upprustning att det inte ens gör utslag på mätarna.

Hur tänker denna försvarsgrupp? Varför anser man att det är tillräckligt med en nivå på försvarsanslaget som är så lågt att vår militära förmåga fortsätter att minska och att våra förband blir färre? Det kan jag inte svara på. Varför denna inriktningsproposition är så tunn får den så kallade försvarsgruppen själv svara på.

Om det skulle krävas av oss att vi faktiskt ska försvara vårt land, om det värsta händer och Sverige står under angrepp, då är det Försvarsmakten i som i första hand ska lösa uppgiften. Därför är det klart att Försvarsmakten själv måste få välja taktik och utrustning.

Försvaret bör målstyras av regering och riksdag. Det är också viktigt att målen
är rimliga jämfört med anslaget. Det är politikernas ansvar att se till att så är fallet, och det är Försvarsmaktens ansvar att säga till, om så inte är fallet.

Målen för Försvarsmakten måste vara konkret ställda annars är det ingen funktionell styrning. Det övergripande mål som föreslås i inriktningspropositionen är att ”försvara Sverige och främja vår säkerhet”. Det är inget konkret mål. Hur ska man kunna mäta måluppfyllnad av det målet?

Den övergripande uppgiften är att ”kunna hantera konflikter och strid” och att ”försvara Sverige mot incidenter och väpnade angrepp”. Här kan man i alla fall läsa ut att det svenska försvaret inte har som uppgift att motstå en gränsinvasion. Eftersom jag har frågat vet jag vilken storlek på väpnat uppror det svenska försvaret har som uppgift att kunna röra sig mot och bekämpa. Det är en förstärkt bataljon. Det svenska försvaret har som uppgift att kunna bekämpa ett väpnat uppror med storleken av en förstärkt bataljon.

Men varför ha detta som mål? Tror vi att det försämrade säkerhetsläget innebär att vi står inför att i värsta fall bekämpa en förstärkt bataljon? Tror vi att en fientlig makt skulle landsätta en förstärkt bataljon och nöja sig med det? Det låter otroligt. Som jag läser de föreslagna målen så är det konkreta att luftförsvaret ska kunna upprätthålla incidentberedskap och att försvaret ska kunna bekämpa en förstärkt bataljon som uppträder någonstans i Sverige.
Sverigedemokraterna har lämnat in en rad reservationer på denna proposition. Vi anser att målen måste sättas betydligt högre och vara relevanta. Målen måste dessutom vara tydliga. Våra förslag till mål och uppgifter för Försvarsmakten som helhet samt för de enskilda försvarsgrenarna framgår av vår följdmotion. Jag ska inte beröra varje punkt utan endast lyfta fram ett urval.

Herr talman! Vi föreslår bland annat att försvaret ska ha uppgifterna att

avvisa vid kränkningar och möta alla angrepp

genom ett skalförsvar kunna tillfoga en angripare svåra och kostsamma förluster

genom ett djupförsvar kunna slå ett angrepp av mekaniserade förband av brigads storlek i en riktning och samtidigt möta angrepp i två andra riktningar

skydda rikets ledning och krigsbaserna genom skydd och spridning

vidmakthålla aktuell försvarsplanering mot alla relevanta hotbilder.

Vårt förslag till uppgifter för försvaret är konkretare, och uppgifterna är större än regeringens. För att kunna klara uppgifterna skulle det krävas högre anslag än i dag. Men det är också vår poäng att en upprustning aldrig är gratis.

Värt att lägga märke till är att även i vår budget för försvaret är det långsiktiga
målet endast åtta brigader i armén och fem reducerade amfibiebrigader i marinen. Det innebär att hemvärnet måste vara med och lösa svårare uppgifter. Sverige är stort och ska vi kunna utnyttja planerade och övade försvarslinjer räcker inte brigaderna. Då måste samverkan med hemvärnet utnyttjas. Hemvärnet vill vi uppgradera till att bli en territorialarmé jämte den ordinarie fältarmén. Det kan bli territorialarméns uppgift att hejda en fientlig framryckning som fältarmén sedan kan slå. Det är därför som vi redan i det här läget vill utrusta hemvärnet med pansarvärnsrobotar och granatkastare.

Alla talar om att det är viktigt med en tröskeleffekt som gör att eventuella angripare bedömer att det inte är värt att angripa. Skillnaden är att vi sverigedemokrater så konkret talar om krigets realiteter och hur det skulle se ut om vi verkligen angreps. Varför gör vi det? Ja, det är inte så att vi mer än andra tror att Sverige ska bli attackerat de närmaste åren. Däremot tror vi att tröskeleffekten måste vara uppbyggd av ett systematiserat försvar som övats för att klara olika realiserade hot. Vi måste diskutera detta. Tröskeln måste vara massiv, annars blir den en kuliss som kan genomskådas.

Det är viktigt att också de enskilda försvarsgrenarna har egna mål och uppgifter. Vi föreslår att armén
ska kunna skydda Boden, Luleå, Piteå, Älvsbyn och flygbasen Kallax

ska kunna försvara Arlanda samt riksledningen och högsta försvarsledningen

ska kunna försvara Göteborg, Göteborgs hamn och Landvetter

ska kunna försvara Malmö och Sturup

ska kunna försvara Gotland

ska ha strategisk reserv till särskilda uppgifter

med långräckviddigt luftvärn ska kunna bidra till luftförsvaret av krigsbaserna, Stockholm och Gotland

tillsammans med territorialarmén, specialstyrkorna och svenska folket ska, om nödvändigt, kunna övergå i det fria kriget.

Genom dessa konkreta uppgifter kan cheferna inom armén söka skapa den taktik som kan lösa uppgifterna. Kan dessa uppgifter lösas, då har vi ett markförsvar som ger oss möjlighet till uthållig försvarsstrid.

Vad gäller flottans konkreta uppgifter föreslår vi att flottan

ska kunna hålla två patrullfartyg ständigt till sjöss i Östersjön och ett i Västerhavet
ska kunna sätta in minst tre operativa ubåtar i Östersjön och en i Västerhavet under lång tid

ska kunna sätta in en komplett ytstridsflottilj i Östersjön 24 timmar efter order och en division i Västerhavet

ska kunna hålla två handelshamnar öppna på västkusten, två i Östersjön och en i Bottenhavet

ska kunna upprätta två marina operationsbaser i Östersjön och en i Västerhavet

ska kunna lägga ut ett bestämt antal sjömineringar och minera ett bestämt antal hamnar

ska kunna hålla utpekade handelshamnar och marina operationsbaser minröjda

ska kunna sätta in en tillfälligt sammansatt ubåtsjaktstyrka i Östersjön 24 timmar efter order

ska kunna skydda våra sjötransporter i Östersjön, inklusive till och från Gotland samt i Västerhavet.

Vår viktiga import och export går mestadels sjövägen. En fiendes större förstärkningar skulle troligen komma sjövägen. Om vi inte minskar antalet kölar i vår flotta har vi bra förutsättningar att hävda oss i en konflikt. En eventuell angripare skulle aldrig kunna bortse från att vi förfogar över ubåtar av Gotlandsklass.
Beträffande flygvapnets konkreta uppgifter föreslår vi att flygvapnet

ska kunna föra fram och avfyra kryssningsrobot i två riktningar

ska kunna föra fram och avfyra sjömålsrobot i en riktning samt inneha beredskap för detta i nordlig riktning, Norska havet

ska kunna luftförsvara Sverige i två riktningar samtidigt

ska kunna understödja egen stridskraft och övriga stridskrafter samt vid behov det civila samhället med flygtransporter

ska kunna skapa luftlägesbild över Sverige och aktuellt operationsområde

ska kunna genomföra incidentberedskap dygnet runt med markbundna och flygande sensorer och jaktflyg

ska kunna uppträda kontinuerligt med minst två rotar i spärrbana över Östersjön

ska kunna uppträda kontinuerligt med minst en rote i spärrbana över Västerhavet

ska kunna uppträda kontinuerligt med två rotar i spärrbana i riktning norr, Finland, Norra ishavet.

Herr talman! Vi föreslår kraftigt höjda försvarsanslag och mer konkreta uppgifter för alla försvarsgrenar.

Inga religiösa eller politiska symboler på Försvarsmaktens uniformer

images

Militär personal i försvarsmakten bär uniform, denna uniform ska inte kompletteras med synliga religiösa eller politiska symboler. Uniformens fördelar är att den är neutral samt att den stärker känslan av gemenskap mellan de som bär den. Konformitet och gemenskap är viktigt för de som ingår i förbanden, i ett militärt förband är uppgiften och kamraterna överordnade individen. Försvarsmakten ska vara politiskt och religiöst neutral. Försvarsmakten ska skydda riket, dess befolkning och demokratin. Försvarsmakten ska inte företräda särintressen eller olika grupperingar i samhället.

Avvikelser från uniformsreglementet försvåra ditt tjänsteutövande, vilket under inga omständigheter får bli fallet. Alla onödiga avvikelser försvårar även verksamheten logistiskt, uniformsdetaljer ska till exempel vara tillverkade i material som ska minimera verkan av till exempel brand. Det innebär att det måste införskaffas avvikande uniformsdetaljer för många olika minoriteter, vilket kommer innebära onödiga logistiska och ekonomiska belastningar.

.

Jeff Ahl (SD)

Roger Richtoff (SD)

Mikael Jansson (SD)

Robert Stenkvist (SD)

 

Försvarsmaktens budget

 

Regeringens budget för försvaret är otillräcklig för de behov som finns. Regeringen hävdar att man tillför materielanslaget 900 miljoner kronor 2015. Det är många siffror som flyger genom luften i försvarsdebatten, men nedanstående två diagram visar vad det rör sig om:

Anslag till Försvarsmakten

Siffrorna för 2014 inkluderar en extra satsning i höständringsbudgeten på två miljarder till inköpet av Jas 39 Gripen (version E). Det är positivt och Sverigedemokraterna ställer sig bakom den satsningen. Efter det förefaller det som om anslaget till Försvarsmakten fortsätter att öka under budgetperioden. Men det gör det tyvärr inte i verkligheten. Det intressanta är att jämföra anslag mellan år i fasta priser. Då framträder en annan bild:

 

Bloggbild 2

 

Försvarsmaktens anslag i reala termer sjunker över tid. Vän av ordning frågar sig: hur kan man beskriva ett sänkt försvarsanslag som en höjning? Enkelt. Det beror på att regeringen enbart redovisar enskilda bruttoposter i anslaget. Exempel: För 2015 finns ett beslut om att tillföra 900 miljoner till materielanslaget, det är sant. Samtidigt finns beslut om att dra av pengar från materielanslaget under resten av budgetperioden. Parallellt med det finns beslut om att sänka andra delar av försvarsanslaget under hela budgetperioden. 900 miljoner är alltså inte något beslut om att hela försvarsmaktens budget netto ska öka med 900 miljoner, utan ett av flera delbeslut om satsningar och besparingar. Totalsiffran netto finns i diagrammen ovan.[1] Sammantaget innebär detta att försvarsmaktens förmåga även fortsättningsvis kommer att ligga kvar på en lika låg och oroväckande nivå som under den borgerliga regeringen, Peter Hultqvists och Socialdemokraternas försvarsvänliga tonläge till trots.

Den som vill kan på Försvarsmaktens egen hemsida se hur försvarsanslagets del av BNP har sjunkit år för år sedan 1975.

[1] Diagrammen är baserade på uppgifter från regeringens budgetproposition, utgiftsområde 6, anslagspunkterna 1:1-1:5. Siffrorna för 2014 inkluderar tillägg i höständringsbudgeten.

Välkommet att Folkpartiet ansluter sig till värnpliktslinjen

01_13_6

Sverigedemokraterna välkomnar att nu även Folkpartiet ansluter sig till värnpliktslinjen. Denna linje har Sverigedemokraterna drivit hårt i riksdagen sedan riksdagsinträdet 2010.

Det finns flera skäl till en återinförd värnplikt men här och nu vill Sverigedemokraterna betona det som sades i samband med beslutet att lägga värnplikten i träda 2009. Då sades att värnplikten kunde återinföras om det säkerhetspolitiska läget försämrades eller att Försvarsmaktens personalförsörjningsbehov inte kunde tillgodoses. Båda dessa kriterier är tyvärr till fullo uppfyllda idag. På det säkerhetspolitiska området ser man detta genom Rysslands kraftiga upprustning och aggressiva utrikespolitik. När det gäller personalförsörjningen så åskådliggörs problemen genom den höga personalomsättningen och svårigheterna att fylla tjänsterna inom befintlig organisation.

Om Folkpartiets utspel är allvarligt menat så finns det nu en majoritet för återinförd värnplikt bestående av Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Folkpartiet. Förhoppningsvis kommer detta resultera i skarpa beslut i samband med försvarsbeslutet 2015. Sverigedemokraterna är öppna för förhandlingar med samtliga övriga partier i frågan kring återinförd värnplikt för att hitta konstruktiva lösningar som gynnar den svenska försvarsförmågan.

Sveriges försvar i skuggan av Ukraina- omedelbart nyttjande av beredskapskrediten

Jw5oi21

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återaktivera värnplikten.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att beredskapskrediten skall utnyttjas för att täcka omedelbara materielbehov i försvaret.

Motivering

I samband med det förra försvarsbeslutet 2009 ställde sig den dåvarande riksdagen bakom en bedömning av det långsiktiga säkerhetspolitiska läget. I detta försvarsbeslut kodifierades det som den borgerliga regimen sedan har upprepat vid ett stort antal tillfällen, nämligen att det finns inga hot mot Sverige och det är osannolikt att det uppstår ett läge där ett enskilt land drabbas av militära maktmedel. I den dåvarande försvarsberedningen talar man också om ett så kallat lackmustest för Rysslands utveckling: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. De senaste månadernas utveckling i Ukraina visar med all önskvärd tydlighet vilken väg som har valts, nämligen att det verkligen inte är otänkbart för en stormakt att påverka situationen i ett enskilt europeiskt land med militära (och andra) maktmedel. Det hotfulla beteendet från de mobiliserade ryska truppernas övningsverksamhet vid den ukrainska gränsen, uppenbart ryska trupper aktiva på Krim samt ett högst troligt ryskt deltagande bland de proryska demonstranterna i östra Ukraina visar att klassiska militära påtryckningar fortfarande ses som en del i stormaktens utrikespolitiska verktygslåda. Det är nu tydligt att en förändring i omvärldsläget har ägt rum och att det förra försvarsbeslutets omvärldsbedömning har varit felaktig.

Sveriges geopolitiska läge är bättre än Ukrainas. Vi har inte stora ryskspråkiga minoriteter innanför våra gränser och ingen landgräns mot Ryssland längre. Trots det befinner sig Sverige i Rysslands omedelbara närhet och det är självklart att en stormakt i vårt närområde som redan vid upprepade tillfällen har demonstrerat att man är beredd att använda sin armé mot mindre grannar när man finner det lämpligt är något som måste tas på allvar. Hittills har den svenska säkerhetspolitiken gentemot Ryssland vilat på antagandet att om vi bara handlar med och samarbetar med Ryssland så kommer landet så småningom att transmogrifieras till ytterligare ett stort europeiskt land med västliga värderingar och ett mörkt förflutet – ett Tyskland i öster. Istället förefaller Ryssland hålla fast vid sin egen väg. En lärdom från det läge som den nya ukrainska regimen i Kiev befinner sig i med en oövad försvarsmakt och föråldrad utrustning i ett läge med ett skarpt militärt hot från en stormakt är att en mer rimlig utgångspunkt för svensk säkerhetspolitik sannolikt är den gamla maximen ”varje land har en armé – sin egen, eller någon annans.”

Redan i det förra försvarsbeslutet höll man öppet för att ett allvarligt försämrat internationellt läge skulle kunna medföra att värnplikten återaktiverades: ”Om försvarsberedskapen så kräver bör personalförsörjningen även kunna baseras på en tillämpning av lagstiftningen om totalförsvarsplikt.” När riksdagen med knapp majoritet beslutade om att lägga värnplikten vilande 2009 så markerades att det var möjligt att återaktivera värnplikten under vissa förutsättningar: ”Totalförsvarspliktiga ska vara skyldiga att fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt endast om regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen beslutar det.” Vi menar att det nu har uppstått en situation där det är uppenbart att försvarsberedskapen kräver just detta. Inte ens om man likt regeringen håller fast vid att insatsorganisation 14 är tillräcklig för landets försvar så klarar det personalförsörjningssystem som faktiskt existerar i detta nu av att fylla hela organisationen, trots att regeringen har varit mycket tydlig med att just är tillgänglighet här och nu som är målsättningen med insatsförsvaret. Givet att det internationella läget har försämrats kraftigt så duger det helt enkelt inte att hänvisa till en försvarsreform som kanske är fullt genomförd om tio år. Kraven på det svenska försvaret finns nu, inte någonstans i en dimmig framtid. Med hänvisning till detta är det vår mening att lagen om totalförsvarsplikt bör återaktiveras för att med användning av denna lag kunna se till att rekryteringen till den svenska försvarsmakten kan säkerställas.

Den nu nödvändiga kursändringen för försvarspolitiken innebär också ett behov av stora initiala satsningar på materiel. Från Sverigedemokraternas sida har budgetförslag med den innebörden lagts i riksdagen i flera års tid, vilket övriga partier har valt att inte ställa sig bakom. När vi nu står inför en situation där behovet av ett förstärkt försvar har gått upp för övriga partier i riksdagen så är det troligt att de nuvarande anslagen inte räcker. Redan innan regeringen gjorde sitt försvarsutspel så fanns ett omfattande behov av materielinköp som har vuxit sig allt större under flera år, beroende på att regeringen har valt att inte tilldela försvaret tillräckliga medel för erforderliga inköp. Det är därför svårbegripligt att man i och med de senaste uttalandena från regeringen i realiteten lägger till ytterligare materiel till en redan underfinansierad försvarsmaterielbudget. Ekvationen går inte ihop, men det finns dock en möjlig lösning. I den av riksdagen beslutade budgeten finns ett utrymme för den så kallade beredskapskrediten, som bemyndigar regeringen att använda 40 miljarder kronor ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. Enligt vår mening är det internationella läget nu så dåligt och det svenska försvarets behov nu så stora att detta sammantaget kan ses som ett sådant utomordentligt förhållande vilket föranleder att denna beredskapskredit måste aktiveras. Det kan ses som en drastisk åtgärd, men att vänta med att använda denna åtgärd tills en konflikt som involverar Sverige hinner bryta ut innebär att man befinner sig i en betydligt sämre strategisk situation än om man istället har gjort det i god tid i förväg och därmed kunnat bygga upp en förmåga – något som för övrigt gäller generellt inom försvarspolitiken. Denna aktiverade beredskapskredit kan sedan användas för att finansiera såväl en aktivering av värnpliktslagstiftningen som till inköp av nyckelmateriel. Detta bör riksdagen tillkännage som sin mening.

SD kritiserar neddragning av Kustbevakningen

hämta

I Sveriges Radio rapporteras idag att Kustbevakningen kraftigt kommer att tvingas banta personalstyrkan framöver. Sammanlagt har 123 personer varslats om uppsägning. I Karlskrona berör varslet hela 43 personer. Bakgrunden är att Kustbevakningen kommer att sakna 133 miljoner för att kunna upprätthålla nuvarande beredskap och övervakning.

Sverigedemokraterna ser allvarligt på att Kustbevakningen nu planerar att dra ned kraftigt på verksamheten. Frågorna om vår säkerhet som inbegriper både militär och civil säkerhet har
accentuerats den senare tiden efter händelser relaterade till den ryska
upprustningen. Exempel på detta är ökad rysk militär närvaro i Östersjöområdet.

Sverigedemokraternas försvarspolitiska talesperson Mikael Jansson kommenterar:

– Det svenska försvarsanslaget ligger på 1,1 % av BNP. SD anser att det skulle behöva ligga på 2,0 % för att försvaret skulle kunna återuppbyggas till en önskvärd nivå.

– I december förra året kom en larmrapport från Kustbevakningen att de hade för lite medel för sin verksamhet. För att kunna fortsätta som tänkt skulle 133 miljoner kr behöva tillföras. Om inget tillskott gjordes skulle Kustbevakningens fartyg få ligga vid kaj, 150 tjänstemän skulle behöva sägas upp och 10 kuststationer läggas ned.

– Det är lovvärt att Kustbevakningen kom med ett tidigt larm och konsekvensbeskrivningar. Det är dystert dock att regeringen inte gjorde något för att lösa problemet. Varje gång regeringen Reinfeldt synas visar det sig, att den inte satsar tillräckligt på vår säkerhetspolitiska trygghet.

– I de flesta länder ingår Kustbevakningen i marinen. Sverigedemokraterna anser att Kustbevakningen ska flyttas över till Marinen och att verksamheten måste stärkas ekoniomiskt framöver. Vi kommer att återkomma innan valet med förslag på detaljerade anslag.

Slutspurt för försvarsberedningen

Det är mycket nu. Idag sitter jag på kontoret och stöder Mikael Jansson i arbetet med försvarsberedningens slutrapport.  Den har ju sluttid nu i veckan och det kommer säkert att dominera arbetet för vår del. Vi kommer säkert att återkomma med kommentarer när allt är klart och offentliggjort.

Hur fungerar ett ickevåldsförsvar?

th

I partiledardebatten 15 januari 2014 ställde Björn Söder följande frågor till  Åsa Romson (MP): 

anf.55 Björn Söder (SD):

Herr talman! Miljöpartiet är utan tvekan det parti som är Sverigedemokraternas absoluta motpol, och det är jag både glad och stolt över. I vissa frågor är skillnaderna väldigt tydliga. Migrationspolitiken är ett sådant område, försvarspolitiken ett annat. I ett program från Miljöpartiet som gällde fram till för något år sedan kunde man utläsa: ”Vi vill på sikt ställa om försvaret från ett militärt försvar till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot ickemilitära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp.” Det är dock en skrivning som har försvunnit i det senaste partiprogrammet. Är det så att Miljöpartiet har ändrat uppfattning? Det vore ytterst anmärkningsvärt om det fanns ett riksdagsparti som på fullaste allvar menade att vi ska möta en väpnad makt, en anfallande makt, med att sikta in oss på att föra dialoger. Man behöver inte titta på speciellt många väpnade konflikter, både historiskt sett och aktuella, för att inse hur verklighetsfrånvänd denna syn är. Det är därför högst relevant att ställa frågan till Miljöpartiets språkrör här i dag om hon fortfarande menar att ett icke-våldsförsvar är det försvarspolitiska förslag som man anser ska vara ledstjärnan inom svensk försvarspolitik i en eventuell regering där Miljöpartiet ingår.

anf.56 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Det är helt riktigt att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är svensk politiks motpoler. Sverigedemokraterna bygger politiken på rädsla medan vi bygger den på medmänsklighet. Sverigedemokraterna bygger upp murar och vill ha fler murar medan Miljöpartiet vill ha en öppnare värld. Ni bygger er politik på hat, och vi bygger den på kärlek. När det kommer till försvarspolitiken hänger vi med vår tid och ser att vi inte är kvar i kalla kriget. Vi ser, precis som Försvarsberedningen där alla partier då var överens, att det finns en breddad hotbild mot Sverige. De hot som Sverige står inför i dag är inte samma som under kalla kriget. De hoten heter cyberattacker, ökad antibiotikaresistens, klimatförändringar och översvämningar, som jag pratade om. De heter konflikter i vår omvärld långt borta som inte har uppstått mellan två olika länder utan är interna konflikter där konfliktlösning från det internationella samfundet sker framför allt med fredliga och civila medel. Det är så mycket effektivare att gå in och medla i en konflikt innan den bryter ut och eskalerar till fullt krig. Jag antar att det är en hållning. Att satsa på den civila delen av försvarspolitiken har alltid klassats som flum i svensk politik. Men efter den breddade hotbilden, efter de underlag som visar att vi inte är kvar i kalla kriget, är det ju där som vi kan jobba mest effektivt, inte minst att minska hotbilden i vår omvärld. Vi har inte längre kvar i partiprogrammet – du hade ett citat där – att vi skulle gå till aktivt motangrepp med civila medel. Den skrivningen finns inte kvar. Det vi pratar om är en fredlig konfliktlösning, för att lösa konflikter i världen. Det som är det stora hotet mot Sverige är våldsamma konflikter någon annanstans. Det finns inget militärt hot mot Sverige. Det är den nuvarande Försvarsberedningen överens om. Det var den förra Försvarsberedningen överens om. Om du har en annan bild av det militära hotet mot Sveriges territorium får du gärna förklara den här i kammaren. Jag tror att du har väldigt dåligt underlag för det.

anf.57 Björn Söder (SD):

Herr talman! Jag noterar att Åsa Romson inte svarar på den fråga jag ställde om icke-våldsförsvar, om man hade ändrat uppfattning när det gäller att göra motstånd med icke-våld mot en militärt anfallande makt. Vi får väl säga att Miljöpartiet i alla fall är konsekvent i sin retorik, med tanke på att man i sitt budgetförslag skär ned på Försvarsmakten med 10 miljarder under budgetperioden. Då kan jag ställa frågan: Om vi skulle bli attackerade, hur skulle vi kunna försvara oss om man dels har åsikten att vi ska möta en väpnad makt med icke-våld, dels har skurit ned med 10 miljarder under budgetperioden på vårt försvar, som det i stort sett inte är mycket kvar av i dagsläget? Vi ser hur till exempel Ryssland genomför Zapadövningen i vårt omedelbara närområde med 70 000 man. Ponera att 70 000 man skulle landstiga i Sverige! Det kanske inte är aktuellt just nu, men ponera att så skulle ske! Skulle vi då stoppa detta anfall med verbala metoder, Åsa Romson?

anf.58 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Jag svarade faktiskt på frågan. Jag sade att den där meningen inte längre står i vårt partiprogram. För de flesta demokratiska partier betyder det att man har ett annat partiprogram, som uttrycker och formulerar försvarspolitiken på ett annat sätt. Jag uttryckte vad vi formulerar. Vi formulerar oss om att vi vill jobba med konfliktlösning. Vi vill stärka de civila delarna av försvarsarbetet i Sverige – det handlar om Myndigheten för samhällsberedskap när det gäller till exempel klimatanpassning, hot om översvämningar och liknande. Inom budgetperioden flyttar vi 7 miljarder från försvaret. Det mesta flyttar vi inom ramen, det vill säga från den militära delen till den civila delen av försvarspolitiken, som ska möta den hotbild som Försvarsberedningen och andra är överens om. Björn Söder vill spekulera i hur många tusen. Det börjar låta som det där att 10 000 tyska bögar kanske skulle komma till Sverige om vi kom in i EU. Sådana spekulationer kan man göra, men vi låter dem stå för dig, Björn Söder.

Debatt om ISAF och framtida deltagande i Natos utbildningsinsats (RSM) i Afghanistan

Image

Måndagen den 16 december hölls en debatt från det samlade försvars och utrikesutskottet där Mikael Jansson och Julia Kronlid deltog.

anf.176 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Kriget i Afghanistan har många rötter. Våld har fött våld som har fött våld i området under årtusenden. Det finns inget slut på all hämnd som måste utkrävas.

Med Operation Enduring Freedom, OEF, störtade USA talibanregeringen och upplöste al-Qaidas träningsläger.Det var hämnden för det som hände den 11 september. Imperiebyggare har hemsökt området i alla tider. På 300-talet erövrade Alexander den store området och på 1200-talet gjorde Djingis khan det. Tsarryssland och det brittiska imperiet hade området som spelbricka på 1800-talet. År 1979 anföll Sovjet Afghanistan för att hjälpa de afghanska kommunisterna. ISAF och OEF är i Afghanistan sedan 2001.

När de historiska krigen har handlat om att ta kontroll över området handlar det nuvarande kriget om att besegra det onda och bana väg för välstånd och demokrati. Problemet är att fienden, talibanerna, är mer eller mindre synonym med det pashtunska folket. Frontlinjen går alltså mellan olika folk i området. Tadzjiker, hazarer, uzbeker, ajmaker, turkmener och balucher är stora minoritetsfolk. De går samman i en sak, nämligen att hålla talibanerna stången. Det går inte att komma ifrån grundproblemet som är att kolonialmakter en gång satte Afghanistans gränser utan hänsyn till de olika folkens hemvist.

Målet med allt förändringsarbete i Afghanistan måste vara att gynna folkstyre och modern utbildning för alla, naturligtvis även för kvinnor. Men de stora problemen i Afghanistan är rena systemfel – biståndspengar som fräckt stjäls av regimens egna män, korruption, en icke fungerande polisorganisation och en medeltida syn på kvinnors rättigheter. Att avskaffa dessa systemfel kräver fred, demokrati och ett fungerande utbildningsväsen. Vi får alla hålla våra tummar för att den omfattande internationella insatsen i Afghanistan har gett de goda krafterna tillräckligt bra förutsättningar inför framtiden. Grundvalen för Sverigedemokraternas inställning till militärt utlandsbistånd är att vi nu måste ta en paus för att i stället stärka vårt nationella försvar.

Sverigedemokraterna menar att eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som i fråga om antalet förband innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar. Sverige har inte detta längre. Vår primära målsättning måste vara att bygga upp ett existensförsvar för att möta framtida hot i vårt närområde. De nationella försvarsmålen ska vara dimensionerande. Internationella insatser kommer i andra hand, men de kan vara viktiga. Och om Sverige återbygger ett existensförsvar och tar upp en partiell värnplikt får vi en rekryteringsbas till framgångsrika kommande internationella insatser.

För att en internationell insats ska vara meningsfull måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre Sverige stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier. De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De svenska soldaterna har möjliggjort att vi har kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned, och det är tid för det svenska förbandet att åka hem.

Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas senast den 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Mot denna bakgrund medger Sverigedemokraterna att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan till utgången av december månad 2014. När Sverige skickar en fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för den sittande regimens egen skull. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för ekonomisk vinning. Hur dessa förhållanden påverkar taktiken för krigföring är inte givet, men det verkar många gånger som att Natotrupperna får order som inte tar fasta på de lokala omständigheterna eller möjligheten att rädda maximalt antal liv.

När naturliga befolkningsgrupper klyvs av onaturliga gränser eller befolkningsgrupper tvingas till samlevnad de inte är mogna för kan konflikter bli väldigt svåra att lösa. Det gäller särskilt när det handlar om folk utan utbildning eller erfarenheter av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror att människoliv många gånger skulle kunna räddas om de fredsbevarande insatserna tog mer fasta på att hålla stridande isär på det sätt som vi minns att de FN-ledda insatserna förr ofta hade som naturligt mål. På den tiden hette det fredsbevarande insatser och inte fredsskapande. Skillnaden består alltså i att hålla isär eller att slå ut den ondaste sidan i en konflikt. Jag är inte naiv och tror att det alltid går att hålla isär parter i en konflikt, men det borde vara den taktik som man eftersträvar.

För att hålla isär krävs också en starkare militär förmåga. Efter en insats från luften som den i Libyen borde nästa steg ha blivit marktrupp, boots on the ground. Avsaknad av boots on the ground gör nu att Libyens utveckling ter sig mycket oviss. Om en fredsbevarande insats i stället inleds med att en spärrlinje sätts upp för att i huvudsak sära de stridande parterna åt måste också de med vapen som passerar en sådan linje bekämpas.

Brytpunkten mellan positiva och negativa utvecklingsspiraler är helt avgörande. Om folken i Afghanistan inte får modern utbildning kommer de inte att kunna lösgöra sig från klansamhället och extrema religiösa dogmer, och då kommer de att fortsätta att kriga och hämnas på varandra i all evighet. Om folken i Afghanistan däremot skulle få modern utbildning skulle de kunna förstå att bygga ett demokratiskt samhälle och även börja bygga fred och säkerhet med sina grannar och internt i landet. Innan Sovjet anföll landet och mujahidin med USA:s stöd bedrev gerillakrig mot ockupanten var Afghanistan ett tryggare land och skulle troligen kunna ha blivit än tryggare med tiden om inte krig hade förts på dem utifrån. Det fanns ingenjörer, modernt utbildade hantverkare och läkare. Dessa utgjorde ett hopp för modernisering. Men detta förstördes alltså av krigen med början 1979. Likaså förstördes kvinnornas möjligheter att utbilda sig, som de flesta känner till, av talibanerna.

En sista aspekt jag vill belysa är de omfattande opiumodlingarna som finns i Afghanistan. Vi vet i dag att det är svårt att få de afghanska bönderna att frångå denna syssla. Först när Afghanistan har andra starka inkomstkällor som mineralbrytning, industriproduktion och export kommer det att vara möjligt att slå till mot opiumodlingarna, och det är viktigt.

anf.192 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Heder åt alla uthålliga ledamöter denna sena afton. All heder också åt våra svenska militärer som trots svåra förutsättningar gjort det bästa möjliga av situationen och insatsen.

Herr talman! År 2014 går, som vi har hört, den militära insatsen i Afghanistan mot sitt slut. Samma år står också Afghanistan inför ett viktigt presidentval. Hur framtiden kommer att te sig för landet är osäkert, men vi vet att landet är ett av de fattigaste i världen och fortfarande har stora behov av bistånd. I regeringens strategi för Afghanistan framkommer att Sverige liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen, har åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar.

I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad där inriktningen är att stödja den afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att vi genom stöd till den afghanska ekonomin kan bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktning på biståndet till Afghanistan. Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor om korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas. Jag har inte sett några indikationer på att några förbättringar har skett i dessa avseenden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och om pengar som forslas ut ur landet.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Afghanistan på delad sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på afghanska myndigheter att visa en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen, och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Herr talman! Sverigedemokraterna vill snarare se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. Herr talman! Två av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Insatser genom organisationer i civila samhället, humanitärt bistånd och hjälp till flyktingar i närområdet är något vi prioriterar i biståndet, och vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera den typen av insatser i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser även innan några västliga trupper fanns i landet.

Svenska Afghanistankommittén riktar sig särskilt till kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättning och genomför insatser inom utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. De har 6 000 anställda varav 99 procent är afghaner från lokalbefolkningen. De riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna, och därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden. Sådant arbete bör prioriteras högre än att kanalisera bistånd via myndigheter i ett land som har den högsta korruptionen i världen. I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).

Dammsäkerhet

Image

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att dammanläggningar i dammsäkerhetsklass A skall klassas som skyddsobjekt och omfattas av säkerhetsskyddslagen.

Motivering

Det är välkommet att regeringen lägger ett förslag om att ta ett samlat grepp kring regleringen av säkerheten kring Sveriges olika dammar. De skadeverkningar som skulle bli följden vid olika typer av dammhaverier är av sådan art att det egentligen är mer märkligt att det inte har skett i denna form tidigare. Med detta sagt så finns det ändå vissa uppseendeväckande svagheter med förslaget. En sådan svaghet är utformningen av bedömningen av vilka dammar som skall anses utgöra skyddsobjekt respektive fall under säkerhetsskyddslagen Flera tunga remissinstanser, liksom SOU 2012:46, har på denna punkt uppmanat regeringen att redan från början klargöra vilka dammar som skall vara aktuella för en sådan klassificering för att därigenom minska risken för oklarheter rörande enskilda dammars status. Det är enligt vår mening en svaghet i lagförslaget att regeringen istället överlåter bedömningen av detta till de enskilda ägarna av dammanläggningar, vilket knappast är ägnat att ge frågan till en snabb och enhetlig lösning. Snarare kan man misstänka att man i och med denna utformning av lagen skapar en situation där respektive dammanläggnings ägare har incitament för att inte göra bedömningen att den enskilda dammen skall ses som skyddsobjekt eftersom man kan befara att detta skulle föra med sig utökade krav på säkerhet kring dammen i fråga och därmed vidhängande extra kostnader. För att undvika detta så menar vi i likhet med Säkerhetspolisen och statens egen utredning att regeringen redan nu skall klargöra att dammanläggningar i dammsäkerhetsklass A skall klassas som skyddsobjekt samt att ägarföretagen för dessa dammanläggningar skall omfattas av säkerhetsskyddslagens krav i aktuella delar.

Stockholm den 4 december 2013
Mikael Jansson (SD) Stellan Bojerud (SD)