Riksrevisionens rapport om den nordiska stridsgruppen 2011

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör avsäga sig ytterligare deltagande i EU:s stridsgrupper.

Motivering

Riksrevisionens redogörelse för utfallet av arbetet med den nordiska stridsgruppen 2011 visar att denna, precis som tidigare har varit fallet, har utgjort en gökunge i försvarsbudgeten.

Det svenska försvaret har omvandlats materiellt och strukturellt till ett försvar som inte är anpassat att försvara vårt territorium. Reellt växer det svenska försvaret gradvis in i Natostrukturen, dock utan att detta har kommunicerats till svenska folket eller ens i särskilt hög grad till dess valda representanter. Den allmänna uppfattningen hos mannen på gatan torde fortfarande vara att våra militära styrkor existerar till hemlandets försvar, en uppfattning som bemöts med hån i riksdagsdebatten av företrädare för regeringspartierna.

Det är i ljuset av detta man bör se Riksrevisionens rapport. Även om regeringen har gjort försök att förbättra situationen med utgångspunkt från de rekommendationer som gavs i granskningen av NBG 08, så kvarstår flera grundläggande problem. Regeringen hade den grundläggande utgångspunkten att NBG 11 skulle sättas samman av ordinarie förband ur den insatsorganisation som är under uppbyggnad, men förbanden i IO 14 är inte utformade för att passa in i EU:s stridsgruppskoncept. Detta innebär alltså att förbanden måste modifieras innan de kan ingå i stridsgruppen.

Utöver detta kan också konstateras att NBG 11 ej heller har kunnat budgeteras inom försvarsmaktens normala budgetsystem, utan att budgetkostnaderna av nödvändighet har tagits fram manuellt. Det kan förvisso spekuleras i att budgetsystemet i sig (det s.k. PRIO) i sig fungerar så dåligt att det har bidragit till svårigheterna, men icke desto mindre har möjligheterna att integrera NBG 11 i försvarsmaktens ordinarie verksamhet och att ha en god överblick över kostnadsutvecklingen därmed försvårats.

Dessa två exempel ur Riksrevisionens rapport är kännetecknande för hur det svenska deltagandet i de nordiska stridsgrupperna har karaktären av tilläggsuppgift utöver den ordinarie verksamheten som därmed försvårar och inte förbättrar möjligheterna att bygga upp den nya insatsorganisationen – och än mindre det territorialförsvar som Sverigedemokraterna har argumenterat för på annan plats. Det är därför vår mening att fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper avvecklas. Detta bör riksdagen tillkännage som sin mening.

Stockholm den 29 november 2012
Mikael Jansson (SD)

Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 785 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2013, under förutsättning att det för det första även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd och för det andra att den svenska styrkan gradvis avvecklas helt under 2013.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt bistånd till Afghanistan inte ska kanaliseras genom den afghanska regeringens system utan att Sveriges regering i högre grad bör prioritera humanitära insatser och kanalisera bistånd via organisationer i det civila samhället, främst Svenska Afghanistankommittén.

Motivering

Sverigedemokraternas syn på Afghanistaninsatsen är att vi inte kan se några rimliga utsikter till framgång och att ett uttåg ur Afghanistan är ofrånkomligt. Afghanistaninsatsen kan inte heller frikopplas från vår syn på den svenska försvarsförmågan generellt. Man bör vara medveten om att insatser utomlands ofrånkomligen kommer att ske på bekostnad av resurser till det inhemska försvaret.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

Ett uttåg ur Afghanistan är enligt vår mening ofrånkomligt. För svensk del kan det ofrånkomliga uttåget lika gärna ske under den lugna perioden som väntas inträda under skörden år 2013. Efter denna tidpunkt är det vår mening att den svenska insatsen bör avvecklas helt och inga fler väpnade styrkor bör befinna sig i landet.

Sveriges väpnade trupp i Afghanistan arbetar idag mot den långsiktiga strategin att de afghanska regeringsstyrkorna successivt ska bli mäktiga att själva lösa uppgiften och att ISAF skulle fasas ut, först till en renodlad utbildande roll och slutligen helt och hållet som icke längre nödvändig assistans. Den stora expansionen av den afghanska armén har dock brottats med svåra problem. Graden av deserteringar har varit från hög till mycket hög och betydande delar av den beväpning som har delats ut till armén har istället hamnat i talibanernas händer. Vid de tillfällen där afghanska arméförband har deltagit i operationer har det förekommit att soldater har spridit information om detaljer i operationerna som sedan hamnat i talibanernas händer. Förbanden är snedrekryterade etniskt, korruptionen är stor och bristen på läskunniga och pålitliga afghanska soldater gör att det är svårt att bygga upp en stabil kår av officerare och underofficerare.

Det är knappast troligt att målet att lämna över säkerhetsuppdraget till en väl fungerande afghansk krigsmakt kommer att kunna realiseras. Det är inte ens särskilt troligt att Karzairegimen kommer att överleva när ISAF nu närmar sig den punkt när man ska lämna Afghanistan. Det sannolika alternativet är ett intensifierat inbördeskrig mellan olika fraktioner.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.

Vår syn på biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen, nämligen att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet att senast 2012 kanalisera minst 50 % av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi ställer oss frågande till att det i propositionen framgår att Sverige är på god väg att uppnå målet att kanalisera 50 % av biståndet via afghanska myndigheter, när samtidigt det framgår att få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste bland annat insatserna mot korruption skärpas. Vi vill se ett bistånd som når fram till de fattigas och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera biståndet via den afghanska regeringen. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen inte bör gå vidare med att uppfylla målet om att kanalisera minst 50 % av det svenska biståndet via den afghanska regeringen utan istället bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 22 november 2012
Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 785 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2013, under förutsättning att det för det första även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd och för det andra att den svenska styrkan gradvis avvecklas helt under 2013.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt bistånd till Afghanistan inte ska kanaliseras genom den afghanska regeringens system utan att Sveriges regering i högre grad bör prioritera humanitära insatser och kanalisera bistånd via organisationer i det civila samhället, främst Svenska Afghanistankommittén.

Motivering

Sverigedemokraternas syn på Afghanistaninsatsen är att vi inte kan se några rimliga utsikter till framgång och att ett uttåg ur Afghanistan är ofrånkomligt. Afghanistaninsatsen kan inte heller frikopplas från vår syn på den svenska försvarsförmågan generellt. Man bör vara medveten om att insatser utomlands ofrånkomligen kommer att ske på bekostnad av resurser till det inhemska försvaret.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

Ett uttåg ur Afghanistan är enligt vår mening ofrånkomligt. För svensk del kan det ofrånkomliga uttåget lika gärna ske under den lugna perioden som väntas inträda under skörden år 2013. Efter denna tidpunkt är det vår mening att den svenska insatsen bör avvecklas helt och inga fler väpnade styrkor bör befinna sig i landet.

Sveriges väpnade trupp i Afghanistan arbetar idag mot den långsiktiga strategin att de afghanska regeringsstyrkorna successivt ska bli mäktiga att själva lösa uppgiften och att ISAF skulle fasas ut, först till en renodlad utbildande roll och slutligen helt och hållet som icke längre nödvändig assistans. Den stora expansionen av den afghanska armén har dock brottats med svåra problem. Graden av deserteringar har varit från hög till mycket hög och betydande delar av den beväpning som har delats ut till armén har istället hamnat i talibanernas händer. Vid de tillfällen där afghanska arméförband har deltagit i operationer har det förekommit att soldater har spridit information om detaljer i operationerna som sedan hamnat i talibanernas händer. Förbanden är snedrekryterade etniskt, korruptionen är stor och bristen på läskunniga och pålitliga afghanska soldater gör att det är svårt att bygga upp en stabil kår av officerare och underofficerare.

Det är knappast troligt att målet att lämna över säkerhetsuppdraget till en väl fungerande afghansk krigsmakt kommer att kunna realiseras. Det är inte ens särskilt troligt att Karzairegimen kommer att överleva när ISAF nu närmar sig den punkt när man ska lämna Afghanistan. Det sannolika alternativet är ett intensifierat inbördeskrig mellan olika fraktioner.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.

Vår syn på biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen, nämligen att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet att senast 2012 kanalisera minst 50 % av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi ställer oss frågande till att det i propositionen framgår att Sverige är på god väg att uppnå målet att kanalisera 50 % av biståndet via afghanska myndigheter, när samtidigt det framgår att få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste bland annat insatserna mot korruption skärpas. Vi vill se ett bistånd som når fram till de fattigas och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera biståndet via den afghanska regeringen. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen inte bör gå vidare med att uppfylla målet om att kanalisera minst 50 % av det svenska biståndet via den afghanska regeringen utan istället bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 22 november 2012
Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Riksrevisionens rapport om försvarets internationella materielsamarbeten

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att pröva möjligheten att återinföra objektsramar i regeringens redovisning till riksdagen av planerad och beställd försvarsmateriel.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att parametrarna nationell handlingsfrihet respektive förseningsrisker bör finnas med vid bedömning och uppföljning av internationella materielsamarbeten.

Motivering

Regeringens åtgärder som de anges i skrivelsen är otydliga i jämförelse med analysen och rekommendationerna i revisionsrapporten.

Materielanslagen 1:3 och 1:4 är omfattande. Regeringen anslår sammantaget 15,5 miljarder för 2012. De stora anslagen till trots är det inte lätt att bedöma vad som ryms i en budget på materielområdet. Delar av materielanskaffning är nämligen sekretessbelagd och materielutvecklingen sker delvis med flera länder som beställare. Många av materielslagen är högteknologiskt tillverkade och är därför i snabb teknisk utveckling. Det är svårbedömt hur lång livslängden för sådana system blir.

Riksrevisionen konstaterar att det mål som oftast inte nås vid internationella samarbeten är leveranstiden. Förseningar vid internationella materielsamarbeten är vanliga. I vissa fall blir förseningarna mångåriga, och där är helikopter 14 med en försening på minst tio år ett exempel. Med flera beställare av nya system ökar riskerna för förseningar, särskilt när särspecifikationer förekommer eller politiska styrproblem uppstår. När materielsystem försenas kan övningar och insatser försenas och den momentana beredskapen mot hot i närområdet minska. Därför är förseningar ett mycket allvarligt problem.

Riksrevisionen anser att regeringens information till riksdagen bör vara mer övergripande och ge en helhetsbild utan att för den skull röja sekretessen. Objektsramarna som tidigare fanns i redovisningen till riksdagen framhålls av Riksrevisionen som ett alternativ och de olika objekten bör också ha sina livscykelkostnader beräknade.

Utöver detta visar Riksrevisionens granskning också att den i tidigare försvarsbeslut (prop. 2008/09:140 och bet. 2008/09:FöU10) uttalade intentionen att i första hand köpa färdiga materielsystem och endast i sista hand utveckla nya system inte är oproblematisk. Införskaffning av befintliga system kan föra med sig omfattande behov av anpassning av materielen, vilket fördyrar processen i en sådan grad att det inte är självklart att nyutveckling är det dyraste alternativet. Den nationella handlingsfriheten för Sverige minskar också med internationella materielsamarbeten, helt i enlighet med vad som framkommer i granskningen. Det måste vi ofta acceptera, men en egen utveckling eller en samnordisk utveckling av nya system kan minska risken för förseningar och andra brister i måluppfyllnad.

Valet mellan de två alternativen utvecklingsprojekt respektive upphandlingsprojekt är svårt och ställer i sig stora krav på god redovisning för riksdagen. Enligt vår mening är det därför inte självklart att internationell upphandling i samarbete är att föredra. Vi instämmer i Riksrevisionens rekommendation att man i stället bör göra en avvägning från fall till fall av vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt för att anskaffa materielen: modifiering, upphandling eller utveckling, med eller utan internationellt samarbete. Dessutom behöver beslut om enskilda materielsystem avvägas mot ett helhetsperspektiv.

Mikael Jansson (SD)

Riksrevisionens rapport om försvarets internationella materielsamarbeten

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att pröva möjligheten att återinföra objektsramar i regeringens redovisning till riksdagen av planerad och beställd försvarsmateriel.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att parametrarna nationell handlingsfrihet respektive förseningsrisker bör finnas med vid bedömning och uppföljning av internationella materielsamarbeten.

Motivering

Regeringens åtgärder som de anges i skrivelsen är otydliga i jämförelse med analysen och rekommendationerna i revisionsrapporten.

Materielanslagen 1:3 och 1:4 är omfattande. Regeringen anslår sammantaget 15,5 miljarder för 2012. De stora anslagen till trots är det inte lätt att bedöma vad som ryms i en budget på materielområdet. Delar av materielanskaffning är nämligen sekretessbelagd och materielutvecklingen sker delvis med flera länder som beställare. Många av materielslagen är högteknologiskt tillverkade och är därför i snabb teknisk utveckling. Det är svårbedömt hur lång livslängden för sådana system blir.

Riksrevisionen konstaterar att det mål som oftast inte nås vid internationella samarbeten är leveranstiden. Förseningar vid internationella materielsamarbeten är vanliga. I vissa fall blir förseningarna mångåriga, och där är helikopter 14 med en försening på minst tio år ett exempel. Med flera beställare av nya system ökar riskerna för förseningar, särskilt när särspecifikationer förekommer eller politiska styrproblem uppstår. När materielsystem försenas kan övningar och insatser försenas och den momentana beredskapen mot hot i närområdet minska. Därför är förseningar ett mycket allvarligt problem.

Riksrevisionen anser att regeringens information till riksdagen bör vara mer övergripande och ge en helhetsbild utan att för den skull röja sekretessen. Objektsramarna som tidigare fanns i redovisningen till riksdagen framhålls av Riksrevisionen som ett alternativ och de olika objekten bör också ha sina livscykelkostnader beräknade.

Utöver detta visar Riksrevisionens granskning också att den i tidigare försvarsbeslut (prop. 2008/09:140 och bet. 2008/09:FöU10) uttalade intentionen att i första hand köpa färdiga materielsystem och endast i sista hand utveckla nya system inte är oproblematisk. Införskaffning av befintliga system kan föra med sig omfattande behov av anpassning av materielen, vilket fördyrar processen i en sådan grad att det inte är självklart att nyutveckling är det dyraste alternativet. Den nationella handlingsfriheten för Sverige minskar också med internationella materielsamarbeten, helt i enlighet med vad som framkommer i granskningen. Det måste vi ofta acceptera, men en egen utveckling eller en samnordisk utveckling av nya system kan minska risken för förseningar och andra brister i måluppfyllnad.

Valet mellan de två alternativen utvecklingsprojekt respektive upphandlingsprojekt är svårt och ställer i sig stora krav på god redovisning för riksdagen. Enligt vår mening är det därför inte självklart att internationell upphandling i samarbete är att föredra. Vi instämmer i Riksrevisionens rekommendation att man i stället bör göra en avvägning från fall till fall av vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt för att anskaffa materielen: modifiering, upphandling eller utveckling, med eller utan internationellt samarbete. Dessutom behöver beslut om enskilda materielsystem avvägas mot ett helhetsperspektiv.

Mikael Jansson (SD)

Avskaffande av särbehandling i Försvarsmakten

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett avskaffande av särbehandling inom försvaret.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att försvaret bör ges ett undantag i diskrimineringslagen.

Motivering

År 1980 blev det för första gången möjligt för kvinnor att tjänstgöra som officerare. Det dröjde dock fram till 1989 innan samtliga yrkesgrenar och tjänster blev tillgängliga för kvinnor. Ända fram till nu har andelen kvinnor i försvaret fortsatt att vara avsevärt lägre än andelen män.

Militärt ledarskap har alltid varit något speciellt. Den som har ansvaret för att leda andra på uppdrag som kan innebära risk för liv och lem innehar ett för dagens arbetsliv högst ovanligt arbete. Övning i militära sammanhang innebär bland annat träning i att systematiskt och kraftfullt hota eller använda våld, vilket ställer utomordentliga krav på den som leder verksamheten. Att vara yrkesofficer i operativ tjänst går inte att jämföra med ett vanligt kontorsarbete. Det är bokstavligt talat livsviktigt att de som anställs som yrkesofficerare är de bästa som överhuvudtaget går att frambringa bland de sökande. Så är dock inte fallet. Enligt försvarets jämställdhetsplan har vi nu fått en situation där vi i realiteten har sänkt kraven för att få fler kvinnor antagna till såväl yrkesofficerare som soldater. Detta är helt oacceptabelt. En jämställdhetspolitik för försvarsmakten bör vara inriktad på att låta alla som vill söka anställning om de uppnår kraven, inte på att sänka kraven för att uppnå en godtyckligt vald könsfördelning. Det senare alternativet innebär att vi ökar risken för att svenska liv förloras i strid tack vare bristfälligt officers- och soldatmaterial.

Vi anser därför att den nuvarande särbehandlingen inom försvaret bör avskaffas och att kraven för anställning bör utformas på ett sådant vis att de möjliggör att de bäst lämpade sökande får förmånen att anställas i den svenska försvarsmakten. För att åstadkomma detta är det vår mening att försvaret måste få ett tydligt undantag från de bestämmelser som anges i diskrimineringslagen.

Carina Herrstedt (SD) Mikael Jansson (SD)

Avskaffande av särbehandling i Försvarsmakten

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett avskaffande av särbehandling inom försvaret.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att försvaret bör ges ett undantag i diskrimineringslagen.

Motivering

År 1980 blev det för första gången möjligt för kvinnor att tjänstgöra som officerare. Det dröjde dock fram till 1989 innan samtliga yrkesgrenar och tjänster blev tillgängliga för kvinnor. Ända fram till nu har andelen kvinnor i försvaret fortsatt att vara avsevärt lägre än andelen män.

Militärt ledarskap har alltid varit något speciellt. Den som har ansvaret för att leda andra på uppdrag som kan innebära risk för liv och lem innehar ett för dagens arbetsliv högst ovanligt arbete. Övning i militära sammanhang innebär bland annat träning i att systematiskt och kraftfullt hota eller använda våld, vilket ställer utomordentliga krav på den som leder verksamheten. Att vara yrkesofficer i operativ tjänst går inte att jämföra med ett vanligt kontorsarbete. Det är bokstavligt talat livsviktigt att de som anställs som yrkesofficerare är de bästa som överhuvudtaget går att frambringa bland de sökande. Så är dock inte fallet. Enligt försvarets jämställdhetsplan har vi nu fått en situation där vi i realiteten har sänkt kraven för att få fler kvinnor antagna till såväl yrkesofficerare som soldater. Detta är helt oacceptabelt. En jämställdhetspolitik för försvarsmakten bör vara inriktad på att låta alla som vill söka anställning om de uppnår kraven, inte på att sänka kraven för att uppnå en godtyckligt vald könsfördelning. Det senare alternativet innebär att vi ökar risken för att svenska liv förloras i strid tack vare bristfälligt officers- och soldatmaterial.

Vi anser därför att den nuvarande särbehandlingen inom försvaret bör avskaffas och att kraven för anställning bör utformas på ett sådant vis att de möjliggör att de bäst lämpade sökande får förmånen att anställas i den svenska försvarsmakten. För att åstadkomma detta är det vår mening att försvaret måste få ett tydligt undantag från de bestämmelser som anges i diskrimineringslagen.

Carina Herrstedt (SD) Mikael Jansson (SD)

Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ompröva särkostnadsmodellen samt att alla kostnader för internationella fredsbefrämjande insatser bör redovisas samlat.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att begreppet civil ledning av det PRT som vi ansvarar för i Mazar-e Sharif bör konkretiseras.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en strategi ska tas fram för insatsen i Kosovo.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen för varje internationell insats bör konkretisera och tydligt redogöra för mål, syfte och motiv med de svenska bidragen.
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör förbättra styrningen av civila och militära insatser.

Motivering

Regeringens redovisning av vad de egentliga kostnaderna för Sveriges internationella insatser uppgår till har under lång tid varit bristfällig. Riksrevisionen konstaterar i rapporten om svenska bidrag till internationella insatser att det är svårt att bilda sig en uppfattning om de samlade kostnader Försvarsmakten har för internationella fredsbefrämjande insatser, eftersom kostnader för fast anställd personal i dessa insatser bokförs på anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap och inte på anslag 1:2 Fredsbefrämjande förbandsverksamhet. Detta är en följd av den s.k. särkostnadsmodellen, vilken i praktiken innebär att man döljer de totala kostnaderna för rikets internationella engagemang. Ett av flera problem med modellen är att samtlig materiel införskaffas och avskrivs av grundorganisationen och alltså formellt inte belastar anslagen för den internationella insatsen. Hur man än ser på saken så måste det ses som rimligt att slitaget på materiel är avgjort hårdare i de svåra förhållanden som präglar exempelvis Afghanistaninsatsen, varför en sådan anslagsstruktur blir missvisande. För att möjliggöra att riksdagen får tillräcklig information för att kunna fatta välgrundade beslut bör i stället kostnaderna för de internationella insatserna redovisas samlat, där en uppdelning mellan kostnader för militära och civila insatser ska framgå.

Enligt Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser har det i regeringens underlag inför ett riksdagsbeslut inte framgått på vilka grundvalar som Sverige ska bidra med förband till den aktuella insatsen. I vissa propositioner har det funnits motiv och resonemang i allmänna ordalag medan detta har saknats i andra fall. Regeringen hävdar i skrivelsen 2011/12:18 att Sveriges mål och bedömningar vägleds av ett antal policydokument. Vi anser dock att det mycket tydligare behöver framgå hur regeringen motiverar varje enskild insats och på vilka grundvalar som regeringen motiverar insatsen. Regeringen framhåller även att mål för insatser framhålls i de styrdokument som tas fram av internationella organisationer såsom Förenta Nationerna, Nato och Europeiska unionen. Riksrevisionen menar dock att det i underlaget för riksdagsbeslut inte heller framgår tydligt om det är t.ex. Natos mål som Sverige ska bidra till att uppnå. Det är självklart av stor vikt att riksdagen är med och fattar beslut om internationella insatser. Som framhållits ovan behövs dock ett mycket mer gediget underlag för att riksdagen ska kunna fatta ett genomtänkt beslut där alla verkligen vet vad den aktuella insatsen kommer att innebära.

Ett återkommande problem med insatserna har också utgjorts av den bristande styrningen av samordning mellan civila och militära insatser, vilket också Riksrevisionen har kritiserat. Den nuvarande s.k. styrningen av de internationella insatserna vilar på ömsesidigt motstridiga policydokument som ger olika signaler om vilka förhållanden som ska råda rörande exempelvis civil-militär samverkan. Detta har fått till följd att personer som är utsända i fält själva har fått hantera samverkan på områden där styrning saknats. Detta anser vi inte vara en acceptabel styrning av en verksamhet som kostar stora pengar och har stor betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Regeringen menar att formen för samverkan framgår i aktuella propositioner, skrivelser, regleringsbrev samt internationella överenskommelser. Riksrevisionen framhåller dock att det i regeringens propositioner endast har förts fram att det sker en samverkan och att den fördjupats men inte på vilket sätt och vad samverkan ska innebära i praktiken, vilket vi anser bör framkomma. Vi menar att regeringen mer konkret ska redovisa vilka insatser regeringen avser att göra för att förbättra styrningen av internationella insatser. Trots att Riksrevisionens rapport kom i mars 2011 hade inte heller regeringen gjort några större förbättringar gällande underlag och tydliga mål med svenska insatser när det gällde Sveriges bidrag till insatsen i Libyen som det beslutades om senast i juni 2011.

Ett exempel på behovet av tydliga riktlinjer är Kosovoinsatsen, där Sverige har bidragit sedan 1999. Trots detta finns inte något samlat övergripande mål för vårt engagemang i insatsen där. Det finns inte heller några tydliga målformuleringar eller förväntningar av vilka resultat man kan tänkas uppnå med insatsen. Regeringen har tagit fram en samlad strategi för Sveriges insats i Afghanistan, även om denna också har brister. Vi menar att en övergripande strategi för Kosovoinsatsen också bör tas fram för att på detta sätt klargöra vad vi förväntar oss av insatsen.

Vad gäller insatsen i Afghanistan har regeringen lagt fram ett förslag (i prop. 2010/11:35) om att de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatser, ska överföras till en civil ledning. Beslutet i fråga var en del i den politiska överenskommelsen bakom att behålla svensk trupp i Afghanistan. Det finns dock flera frågetecken rörande detta. För det första är det oklart hur detta har förberetts under 2011 och för det andra är det oklart vad beslutet över huvud taget innebär. Hur kommer ansvarsfördelningen att se ut på plats? Kommer det att innebära någon konkret skillnad med hur ledningen sköts för närvarande? Vi menar därför att beslutet om civil ledning av Afghanistaninsatsen måste tydliggöras.

Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ompröva särkostnadsmodellen samt att alla kostnader för internationella fredsbefrämjande insatser bör redovisas samlat.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att begreppet civil ledning av det PRT som vi ansvarar för i Mazar-e Sharif bör konkretiseras.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en strategi ska tas fram för insatsen i Kosovo.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen för varje internationell insats bör konkretisera och tydligt redogöra för mål, syfte och motiv med de svenska bidragen.
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör förbättra styrningen av civila och militära insatser.

Motivering

Regeringens redovisning av vad de egentliga kostnaderna för Sveriges internationella insatser uppgår till har under lång tid varit bristfällig. Riksrevisionen konstaterar i rapporten om svenska bidrag till internationella insatser att det är svårt att bilda sig en uppfattning om de samlade kostnader Försvarsmakten har för internationella fredsbefrämjande insatser, eftersom kostnader för fast anställd personal i dessa insatser bokförs på anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap och inte på anslag 1:2 Fredsbefrämjande förbandsverksamhet. Detta är en följd av den s.k. särkostnadsmodellen, vilken i praktiken innebär att man döljer de totala kostnaderna för rikets internationella engagemang. Ett av flera problem med modellen är att samtlig materiel införskaffas och avskrivs av grundorganisationen och alltså formellt inte belastar anslagen för den internationella insatsen. Hur man än ser på saken så måste det ses som rimligt att slitaget på materiel är avgjort hårdare i de svåra förhållanden som präglar exempelvis Afghanistaninsatsen, varför en sådan anslagsstruktur blir missvisande. För att möjliggöra att riksdagen får tillräcklig information för att kunna fatta välgrundade beslut bör i stället kostnaderna för de internationella insatserna redovisas samlat, där en uppdelning mellan kostnader för militära och civila insatser ska framgå.

Enligt Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser har det i regeringens underlag inför ett riksdagsbeslut inte framgått på vilka grundvalar som Sverige ska bidra med förband till den aktuella insatsen. I vissa propositioner har det funnits motiv och resonemang i allmänna ordalag medan detta har saknats i andra fall. Regeringen hävdar i skrivelsen 2011/12:18 att Sveriges mål och bedömningar vägleds av ett antal policydokument. Vi anser dock att det mycket tydligare behöver framgå hur regeringen motiverar varje enskild insats och på vilka grundvalar som regeringen motiverar insatsen. Regeringen framhåller även att mål för insatser framhålls i de styrdokument som tas fram av internationella organisationer såsom Förenta Nationerna, Nato och Europeiska unionen. Riksrevisionen menar dock att det i underlaget för riksdagsbeslut inte heller framgår tydligt om det är t.ex. Natos mål som Sverige ska bidra till att uppnå. Det är självklart av stor vikt att riksdagen är med och fattar beslut om internationella insatser. Som framhållits ovan behövs dock ett mycket mer gediget underlag för att riksdagen ska kunna fatta ett genomtänkt beslut där alla verkligen vet vad den aktuella insatsen kommer att innebära.

Ett återkommande problem med insatserna har också utgjorts av den bristande styrningen av samordning mellan civila och militära insatser, vilket också Riksrevisionen har kritiserat. Den nuvarande s.k. styrningen av de internationella insatserna vilar på ömsesidigt motstridiga policydokument som ger olika signaler om vilka förhållanden som ska råda rörande exempelvis civil-militär samverkan. Detta har fått till följd att personer som är utsända i fält själva har fått hantera samverkan på områden där styrning saknats. Detta anser vi inte vara en acceptabel styrning av en verksamhet som kostar stora pengar och har stor betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Regeringen menar att formen för samverkan framgår i aktuella propositioner, skrivelser, regleringsbrev samt internationella överenskommelser. Riksrevisionen framhåller dock att det i regeringens propositioner endast har förts fram att det sker en samverkan och att den fördjupats men inte på vilket sätt och vad samverkan ska innebära i praktiken, vilket vi anser bör framkomma. Vi menar att regeringen mer konkret ska redovisa vilka insatser regeringen avser att göra för att förbättra styrningen av internationella insatser. Trots att Riksrevisionens rapport kom i mars 2011 hade inte heller regeringen gjort några större förbättringar gällande underlag och tydliga mål med svenska insatser när det gällde Sveriges bidrag till insatsen i Libyen som det beslutades om senast i juni 2011.

Ett exempel på behovet av tydliga riktlinjer är Kosovoinsatsen, där Sverige har bidragit sedan 1999. Trots detta finns inte något samlat övergripande mål för vårt engagemang i insatsen där. Det finns inte heller några tydliga målformuleringar eller förväntningar av vilka resultat man kan tänkas uppnå med insatsen. Regeringen har tagit fram en samlad strategi för Sveriges insats i Afghanistan, även om denna också har brister. Vi menar att en övergripande strategi för Kosovoinsatsen också bör tas fram för att på detta sätt klargöra vad vi förväntar oss av insatsen.

Vad gäller insatsen i Afghanistan har regeringen lagt fram ett förslag (i prop. 2010/11:35) om att de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatser, ska överföras till en civil ledning. Beslutet i fråga var en del i den politiska överenskommelsen bakom att behålla svensk trupp i Afghanistan. Det finns dock flera frågetecken rörande detta. För det första är det oklart hur detta har förberetts under 2011 och för det andra är det oklart vad beslutet över huvud taget innebär. Hur kommer ansvarsfördelningen att se ut på plats? Kommer det att innebära någon konkret skillnad med hur ledningen sköts för närvarande? Vi menar därför att beslutet om civil ledning av Afghanistaninsatsen måste tydliggöras.

Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Riksrevisionens rapport om Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ärenden av civil beredskapskaraktär bör beredas hos länsstyrelser efter yttrande av Försvarsmakten.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ärenden av civil beredskapskaraktär bör beredas hos kommuner efter yttrande av Försvarsmakten.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) stödjande och samordnande roll ska tydliggöras så att den inte kommer i konflikt med principerna om ansvar, närhet och likhet i krisberedskapssystemet.

Motivering

Hotscenarierna mot samhället ökar och hoten blir alltmer asymmetriska. Vad som är militära respektive civila hot är inte lika lättanalyserat längre. Det är ett skäl till att förbereda den militära myndigheten på att delta i hanteringen av hot mot det civila samhället så att bistånd från Försvarsmakten kan ges vid svåra kriser och påfrestningar.

Försvarsmaktens huvuduppgift bör också fortsättningsvis vara existensförsvaret av Sverige och denna uppgift bör också vara dimensionerande, men den befintliga förmågan ska kunna bistå det civila samhället.

Den mängd bistånd till det civila samhället som Försvarsmakten kan ge är bland annat beroende av storleken på Försvarsmakten. När vi hade allmän värnplikt och ett stort antal utbildningsplatser spridda över landet så var Försvarsmaktens förmåga att bistå det civila samhället god. Idag, när ett stort antal regementen har lagts ned och inriktningen på försvaret har övergått till att fokusera på internationella insatser, så har försvaret påtagligt försämrad förmåga att bidra till den civila beredskapen. Som Riksrevisionen skriver är det trots det ändå viktigt att vi så effektivt som möjligt kan använda oss av den befintliga militära förmågan till hjälp för det civila samhället vid svåra kriser och påfrestningar, trots reformerna och den nya inriktningen av försvaret.

Riksrevisionen konstaterar att Försvarsmaktens bistånd till det civila lokalt är ad hoc-baserat och att det för närvarande vilar på lokala initiativ och gamla vanor sedan invasionsförsvarets tid. För att denna situation skall förbättras krävs att samarbetsvägarna formaliseras och att Försvarsmakten finns fysiskt närvarande i diskussioner om civil beredskap. Myndigheterna ska ha kännedom om varandras hotbilder och krisplanering. När Sverige hade militärbefälhavare som i sina militärområden samverkade med civilbefälhavarna fanns en naturlig civil–militär samverkan. Det som nu krävs är att man finner en annan struktur för att återskapa denna samverkan. Försvarsmaktens chefer på tillämplig nivå bör därför få yttra sig i beredskapsärenden hos kommuner och länsstyrelser för att därigenom skapa en tydlig kontaktyta. Utöver detta bör fasta funktioner hos de nationella skyddsstyrkorna byggas upp för att hantera kommunikationen gentemot civila myndigheter.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har en viktig roll som stödjande och samordnande funktion vid krishantering. MSB kan skärskåda myndigheter med ansvar för krisberedskap och förutsättningslöst ställa frågor om den faktiska beredskapen. Därigenom kan MSB i skarpa lägen tidigt iaktta en kris och kontrollera om ansvariga myndigheter börjat agera. Det har dock visat sig vid olika övningar, till exempel kärnkraftsövningen SAMÖ-KKÖ 2011, att MSB har ansett sig leda krishanteringen, vilket har lett till oklarheter om vem som egentligen leder krishanteringen i skarpt läge – den lokala länsstyrelsen eller MSB. MSB:s och länsstyrelsernas ansvar behöver därför tydliggöras.

Mikael Jansson (SD) Richard Jomshof (SD)