Frågor till Karin Enström- sjö och luftstridskrafter

Image

Under debatten 10/12  i riksdagen ställde Mikael Jansson följande frågor till försvarsminister Karin Enström:

anf.132 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Jag har här en utskrift från Tidskrift i Sjöväsendet , det första numret i år. Det är en del artiklar om marinmateriel. Framför allt är det en artikel av en kommendörkapten vid marintaktiska staben. Han leder i artikeln i bevis att anslagen för marinmateriel – alltså inom anslagen 1:3 och 1:4 – bör vara minst 4-4,5 miljarder per år. I det aktuella utslaget, vad man har kunnat få, ligger man på 1,5-3,4 miljarder per år, alltså väldigt mycket lägre. Man tror att det kommer att urholka marinens materiel. Jag minns också förra året, när ÖB varnade för att en försvarsgren kanske behövde läggas ned på grund av bristande anslag till Försvarsmakten. Då läste jag ut att det kanske är marinen som är mest hotad. Då är mina två frågor: Kommer antalet kvalificerade ytstridsfartyg i marinen att minskas kraftigt? Finns det risk för att försvarsgrenen marinen avvecklas helt?

anf.133 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag har mycket svårt att se framför mig att Sverige och Sveriges försvar inte skulle ha behov av förmågor på alla de arenor som vi har, nämligen mark, luft och sjö. Därför skulle jag bli förvånad om det skulle komma in den typen av konkreta förslag från Försvarsmakten. Jag ser framför mig att vi behöver förmågor när det gäller markstridskrafter, marinstridskrafter och luftstridskrafter. I fråga om materiel och materielplanering är det, precis som den här debatten har vittnat om under hela kvällen, avgörande för vår försvarsförmåga att ha rätt materiel. Men en klok materielplanering är inte helt lätt att åstadkomma, eftersom vi har en obalans mellan hur vi avsätter medel i den ordinarie budgetprocessen, ett plus tre år, och sedan har Försvarsmaktens materielplan, som sträcker sig över tio år. Det är inte minst på grund av den obalansen som vi nu har tillsatt en utredning som ska titta på och ge förslag på hur vi kan få en klokare och bättre strategisk styrning av materielinvesteringarna, eftersom det handlar om mycket pengar och handlar om beslut som tas i dag som får konsekvenser på mycket lång sikt. Därför behöver vi hitta bättre system för att få en helhetssyn när det gäller materielinvesteringar. Det gäller också marin materiel, och det gäller olika fartygssystem. Här gäller det att ha en strategisk överblick och att bädda för så kloka beslut som möjligt i framtiden. Det är det utredningen syftar till, och det är också den dialog som vi ständigt för med Försvarsmakten när det gäller materiel och anskaffning.

anf.134 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Då går jag till luftstrid och materiel. När vi skulle besluta om anskaffning av Gripen E hade Högkvarteret och ÖB en utredning som sade: 60-80 plan är det minsta vi kan beställa för att upprätthålla ett rimligt luftförsvar. Beställer vi 60 flygplan krävs det väldigt mycket luftvärn. Beställer vi 80 plan krävs det lite mindre luftvärn. Min fråga är: Kommer Försvarsmakten inom överskådlig tid att få tillgång till långräckviddigt luftvärn?

anf.135 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill återkomma till vad jag sade i min första replik, nämligen att materiel, oavsett till vilken arena det gäller, är en viktig förutsättning, tillsammans med rätt personal och att materielen och personalen får öva tillsammans – det är det som bygger försvarsförmåga. Grunden till de beslut som vi har fattat när det gäller vår framtida luftförsvarsförmåga är att vi ser att det finns ett behov av att även i framtiden ha en avancerad luftförsvarsförmåga där stridsflygsystemet är en viktig del. Alla som kanske bara har lyssnat under en kort tid på en försvarsbudgetdebatt inser att stridsflyg är en mycket kvalificerad förmåga, men det är också någonting som kostar pengar att utveckla. Här har vi haft tydliga krav, inte minst från riksdagen och från Försvarsmakten, att vi ska ha en partner. Det har vi funnit i Schweiz, så att vi tillsammans kan utveckla denna förmåga. Det är alltid en avvägning mellan vad man behöver för förmåga och vad man kan få ut för de pengar man lägger in. Då gäller det att fatta kloka strategiska beslut så att man bäddar för framtiden. Det som vi nu har föreslagit och fått ett bemyndigande för är 60 plan. Samtidigt har vi en försvarsberedning som tittar på framtida behov totalt sett för Försvarsmakten. Vi har också en luftförsvarsutredning som ska titta på behovet av luftförsvarsförmåga ända bortom 2040. Jag kan inte ställa någon fråga nu eftersom detta är min slutreplik. Jag får därför återkomma vid ett annat tillfälle. Men man kan naturligtvis fråga sig hur Sverigedemokraterna ser att de ska kunna finansiera de ofantliga ökningar som de föreslår och som jag inte riktigt kan se som seriösa alternativ. Men det får bli en annan debatt.

Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap

Image

Den 10 december hölls en debatt i Riksdagen om utgiftsområde 6, försvar och samhällets krisberedskap. Mikael Janssons anförande kan läsas nedan.

Herr ålderspresident!

På punkt 1 har jag ett särskilt yttrande. I övrigt bifaller jag reservation 3 och 4.

Säkerhetsläget i världen säger oss två saker: För det första har det ömsesidiga beroendet länder emellan ökat. För det andra kan vi se att världen blir alltmer militärt multipolär även om USA idag fortfarande är den enda supermakten.

Försvarsberedningen slog fast i våras i sin säkerhetsrapport att den kraftfulla ryska upprustningen påverkar säkerhetsmiljön i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till detta. Majoriteten i försvarsberedningen ser alltså den ryska upprustningen som ett potentiellt hot inför framtiden. Vi vet inte vilken makthavare som tar över efter Putin. Vi vet bara att denne kommer ha stora militära resurser vid handen. Den ryska upprustningen fortgår enligt planering. Risken med en rysk-kinesisk allians och Rysslands strävan att binda upp de forna sovjetrepublikerna är en hotbild vi måste ta höjd för. Inget parti ser däremot dagens Ryssland som ett omedelbart aktuellt hot. Allt detta sammantaget, vilket försvar behöver vi?

Försvarsberedningen kommer i vår att lägga en försvarsrapport som ett svar på den frågan. Sverigedemokraterna anser att frågan om återtagande av försvarsförmåga inte kan vänta. Sverige kan inte kapprusta med Ryssland, men vi höja vår avskräckande tröskel när ett land som Ryssland agerar som de gör. I vår budgetmotion lägger vi inte bara 3 miljarder kr mer för 2014, vi bifogar en 10-årig vision där vi stegvis ökar försvarsanslaget så att vi om tio år har ett försvarsanslag om 2,0 % av BNP.

Det militära försvaret är en trygghetsfaktor vi inte kan vara utan. Det finns pengar att lägga på försvaret, det visar vårt budgetförslag. Allt beror hur högt vi värderar vår trygghet. Av vår ökning av försvarsanslaget kommer varje år flera miljarder kronor gå till den teknikdrivande svenska försvarsindustrin.

Totalförsvaret och våra förband:

Vi har valt att lägga ett konkret förslag till ett alternativt försvar till det försvar som regeringen bygger. Naturligtvis kan inte ett parti i opposition från riksdagen i detalj föreslå en organisation för försvaret. Men vi har valt att skapa en modell som kan vara en norm för återbyggandet av det svensk försvarsförmåga. Fördelen är att vi utifrån modellen kan beräkna kostnader och därmed föreslå rimliga anslag. Vi vill alltså på tio år fördubbla försvarsanslaget. Vi tror att det är nödvändigt.

Insatsorganisation 2014 (IO14) som riksdagen beslutat, beräknas inte intas nästa år utan först år 2023. Ett problem är att materielförsörjningen av IO14 är underfinansierat med 25-40 miljarder kr. Regeringen avser inte att täcka detta underskott. Regeringen lär ändå inse att det inte går att effektivisera fram dessa pengar. Så hur tänker regeringen anseende försvarets återbyggnad? Frågan är obesvarad.

Hur ser då SD: s modell ut för framtidens svenska försvar?

För de första så täcker vi de liggande underskotten. Underskottet i finansieringen av Gripen Erik om 548 miljoner kronor per år täcker vi från år 2014. Underskottet i investeringsplanen om 2,5 miljarder kronor per år täcker vi från och med år 2015. Med vår budgetmotion så har vi alltså möjlighet att verkligen se IO14 förverkligat år 2023. Utöver detta har vi låtit beräkna kostnader för utvecklande av vår försvarsmodell. Med vårt förslag återgår blir de planerade manöverbataljonerna delar av nya brigader istället. Försvarsmakten återgår även till att omfatta en freds- respektive en krigsorganisation.

Vår modell för flygvapnet rymmer: 

  • 100 st stridsflygplan Gripen Erik istället för regeringens 60 st
  • Återupprättande av F16 och två nya stridsflygsdivisioner.
  • Divisionerna vid F7 Såtenäs ska krigsplaceras.
  • Inköp av långräckviddigt luftvärn, åtta eldenheter Aster-30.
  • Delvis återtagande av BAS-90 systemet.
  • Påbörjande av nyanskaffning av skol- och transportflygplan.

Vår modell för marinen rymmer: 

  • Luftvärnsrobotbestyckning för örlogsfartygen.
  • 5 st nya U-båtar A 26.
  • Påbörjande av nyanskaffning av robotbåtar och ytterligare korvetter.
  • Upprättande av 3 st kustartilleribrigader.

Vår modell för armén rymmer: 

  • En kraftig ökning av budgeten för armémateriel
  • Upprättande av 6 mekaniserade brigader och en halv mekaniserad brigad på Gotland.

Vi anser att Sverige behöver ett existensförsvar. Existensförsvaret bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige ska vara en självständig och fri nation samt på en Försvarsmakt, som på ett trovärdigt sätt kan hävda förmåga att skydda landet genom ett organiserat totalförsvar som inkluderar civila komponenter i samverkan. Totalförsvaret ska ha en yta, skalförsvaret, och ett djup, invasionsförsvaret. Regeringens alternativ till existensförsvaret är insatsförsvaret som har en mycket låg numerär men kommer att bli omedelbart gripbar. Insatsförsvaret är bara ett neutralitetsvärn och vaktvärn, d v s en typ av köp-från-hyllan försvar”där man låtsas ha vilja och förmåga att hävda Sveriges folkrättsliga grund.

Samarbeten och allianser:

 Efter Warszawapaktens upplösning finns idag endast en viktig försvarsallians, nämligen NATO. NATO utvidgades efter Warszawapaktens upplösning så att samtliga före detta stater i Östeuropa som varit medlemmar i Warszawapakten blev medlemmar i NATO. Även de tre före detta baltiska delrepublikerna i Sovjetunionen blev medlemmar i NATO. Samtidigt lades NATO:s fokus om från att primärt försvara medlemmarnas eget territorium till att bli en organisation som främst agerar internationellt för att försvara NATO‐ländernas intressen.

NATO har också utvecklat ett omfattande samarbete med andra länder i närområdet via Partnership for Peace (PfP). PfP utvecklas nu så att samarbetet fördjupas med vissa nationer som upplevs har särskilt bra samarbetspotential.

NATO:s kapacitet att agera reduceras nu kraftigt genom kraftiga nedskärningar i försvarsanslagen både i USA och i Europa som följd av den rådande ekonomiska krisen. Samtidigt genomför USA en omprioritering av sin försvarspolitik från Europa och Mellersta Östern till Stilla Havet. Det finns också ett ökande missnöje i USA med att Europas försvarsanslag bara är 30 % av USA: s trots att ekonomierna är jämnstora. Mot den bakgrunden framstår den svenska regeringen som djupt ansvarslös när man svälter ut vårt försvar. I det långa loppet kan vi inte räkna med att andra ska betala vår säkerhet.

Vilken linje vi än väljer angående allianser måste det svenska försvaret få mer resurser. Det finns partier som förordar ett Nato-medlemskap. Sverigedemokraterna förordar en annan väg. Vi vill att det nordiska samarbetet stärks så mycket som möjligt. Visionen är klar: en nordiskt gemensam incidentberedskap och ett gemensamt sjö- och luftförsvar. Norden borde också bli en gemensam beställare av försvarsmateriel.

Frågan har ställts till det amerikanska försvarsdepartementet om Norden kan ha en gemensam försvarsplanering trots att Norge och Danmark är medlemmar i Nato och Sverige och Finland inte. Svaret var: Ja, det går bra. För USA är det primärt att vi tar vårt ekonomiska ansvar, och varför skulle vi inte göra det?

Bidrar vi kraftfullt till säkerhet i Norden, Östersjön och Arktis avlastar det USA. Samtidigt gäller det att konkretisera våra försvarssamarbeten. ”Att inte förhålla sig passiv” är en alldeles för vag formulering.

Försvarsmateriel och industri:

För att få köpa utländskt försvarsmateriel och till bra villkor krävs ofta att Sverige har något att erbjuda i gengäld. Handeln med försvarsmateriel har utrikes‐ och säkerhetspolitiska inslag. Sverige är av hävd en nation med kvalificerade vapensmedjor. Den tid Sverige självt var en stor beställare av försvarsmateriel var vi i hög grad självförsörjande.

Nu är exporten viktig för att uppnå tillräckliga serier av nya produkter. Vid utveckling av nya materielsystem är samarbeten och kostnadsdelning ofta helt nödvändiga, men alla samarbeten är inte lyckosamma. Målmedvetenhet och fokus på innovation som finns i industrin måste vara ledstjärna för utvecklingen. När försvarsindustrin själva finner samverkan brukar det bli bra.

EU vill gärna att medlemsländernas FoU-pengar i framtiden samlas in till European Defence Agency (EDA). Byråkratin inom EDA visar alla tecken på att detta EU‐organ är fel korg att lägga äggen i. EU vill samla FoU pengar till materielprojekt som inte skapas ur marknadsprinciper utan som beslutas politiskt. Nyckelindustrier ska garanteras inkomster. Den svenska regeringen som motsatt sig detta för Sveriges räkning men är nu positiva till att EU vill göra detsamma.

Det skulle gynna Sverige om försvarsmaterielupphandlingen inte var öppen. Svenska försvarsmateriel exporteras idag inte för att marknaden är särskilt öppen utan snarare på kvalité, teknik och prisbild. Den svenska regeringen anser att Sverige bör gå långt före andra EU‐länder med att tillämpa öppen upphandling av försvarsmateriel. Andra EU‐länder nonchalerar lagstiftningen. Sveriges gå‐före‐attityd kan därför komma att kosta oss mycket. Försvarsdepartementet har nu dock äntligen slagit fast att Gripen är en artikel-346‐produkt, dvs. en för Sverige säkerhetspolitiskt strategisk produkt. Det är en bra början Men återstår att säkra är sensorer, undervattenssystem,mikrosatellit teknik mm.

Vidare bör Sverige i vissa fall återta kravet på offset (motköp) i syfte att gynna svenska SME‐företag. Statligt finansierad FoU är väldigt viktig för försvarsindustrin och bör koncentreras mot områden där vår industri är framgångsrik. De produkter vår försvarsindustri ska konkurrera mot på världsmarknaden är så gott som uteslutande initierade med statliga FoU‐anslag.

När stora och tekniktunga affärer görs upp med för oss allmänt viktiga industriländer bör en stat‐till stat‐överenskommelse eftersträvas från svensk sida. Det sista vi bör göra är att jaga försvarsindustrin ut ur Sverige.

Personalförsörjningen:

Marinens fartyg och stridsflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Personalen har blivit en bristvara på dessa system. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten.

Marinens fartyg som exempel har bara en besättning blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför i dag endast 20–30 procent av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 procent.

Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras. De mekaniserade brigader och kustartilleribrigader vi planerar för ska delvis ha värnpliktig personal. För detta krävs en selektiv värnplikt. Likt den i Norge. Dessa värnpliktiga skulle dessutom bli en viktig källa för rekrytering till anställda och kontrakterade sedan. Vi har ju ganska svåra problem med att fylla GSS-T, deltidskontrakten.

Tack herr ålderspresident!

//Mikael Jansson

Fortsatt svenskt deltagande i ISAF och framtida Natos utbildningsinsats (RSM)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det svenska bidraget i ISAF under normala omständigheter vid Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif ska avslutas innan den 1 juni 2014.
  2. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2014, givet att det finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd.
  3. Riksdagen medger inte ett svenskt deltagande i Natos utbildningsinsats RSM.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om villkor och prioriteringar när det gäller bistånd till Afghanistan.

Motivering

En avslutning av insatsen

Den svenska armén har gjort ett utmärkt arbete i Afghanistan genom att ställa trupp i Mazar-e-Sharif som del av ISAF-operationen. Svenska armén har föredömligt och med egna förluster stött afghanska nationella armén (ANA) och afghanska polisen (ANP) samt tillfört rådgivare (OMLT) i ANA. Det svenska kriget mot talibaner har förts med syftet att hjälpa landets befolkning och att skapa demokrati.

Oavsett hur stark insats svenska armén och övriga ISAF har gjort måste effekten av närvaron bedömas. Sverigedemokraterna bedömer att en bortre gräns för det svenska engagemanget i Afghanistan måste sättas till år 2014. Det hänger nu på folken i Afghanistan att själva ta hand om sin säkerhet.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige. Av denna anledning önskar vi inte heller ett deltagande i utbildningsinsatsen RSM.

De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De har möjliggjort att vi kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned och det är tid för det svenska förbandet att åka hem. Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas innan 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Under den händelse att svåra problem uppstår i MES under tiden för truppens hemskickande bör regeringen ha möjligheter att skeppa in trupp för att säkra vår position.

Biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

I regeringens strategi för Afghanistan 2012 – 2014 framkommer att Sverige har liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar. I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad, där inriktningen är att stödja afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att genom stöd till den afghanska ekonomin kan vi bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktningen på biståndet till Afghanistan.

Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor som korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas.

Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. Enligt Transparency international och deras korruptionsindex ligger Afghanistan på delas sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på att Afghanska myndigheter visar på en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Sverigedemokraterna vill se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 20 november 2013
Mikael Jansson (SD) Julia Kronlid (SD)

Skärp kraven på sökande till Försvarsmakten

På Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att ”Försvarsmakten finns för att skydda Sverige och försvara landets frihet. Försvarsmakten är Sveriges verktyg för att försvara Sveriges gemensamma värden, bevaka Sveriges gränser och finnas med vid insatser för att bevara och tvinga fram fred.”

De två grundläggande kraven för att genomgå grundläggande militär utbildning (GMU) är att man skall vara svensk medborgare (dubbla medborgarskap accepteras) och att man skall ha fyllt som lägst 18 år vid ansökningstillfället.

Man kan med fog ifrågasätta att man tillåter dubbla medborgarskap vid tjänstgörande i den svenska försvarsmakten. Ponera att en soldat med dubbla medborgarskap hamnar i en konflikt mellan Sverige och den andra staten, i vilken soldaten också är medborgare i. Var kommer soldatens lojalitet att ligga? Hos Sverige eller den andra staten? Risken är överhängande att man bygger in femtekolonnare i den svenska försvarsmakten genom att tillåta dubbla medborgarskap. Detta riskerar att utsätta svenska soldater, svenska folket och hela Sverige för fara.

Att endast ha krav på svenskt medborgarskap är tyvärr heller ingen garant idag. Sverige ställer, i jämförelse med många andra EU-länder, väldigt låga krav för erhållande av medborgarskap.  Det har näst intill blivit lika lätt att erhålla svenskt medborgarskap som att erhålla ett medlemskap i en allmän förening. Det svenska medborgarskapets betydelse har därför kraftigt urholkats och många gånger tilldelats människor som bevisligen inte känt någon lojalitet till Sverige eller haft någon ambition att bidra till samhällets bästa.

Ett grundläggande krav på svenskt medborgarskap skall vara att man varit bosatt i landet i minst tio år och under denna tid ha uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma. Genom ett obligatoriskt medborgarskapstest skall man också visa att man tagit till sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svenskt samhällsliv. Därtill skall man också underteckna en deklaration där man bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

Så länge man inte ändrar och skärper kraven på erhållande av svenskt medborgarskap bör Försvarsmakten i sina grundläggande krav begära att den som söker till GMU är:

  • Svensk medborgare (dubbla medborgarskap accepteras ej).
  •  

  • Varit bosatt i landet i minst 10 år och under denna tid uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma.
  •  

  • Undertecknat en deklaration där man bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

Utöver detta skall den sökande uppfylla de övriga krav som idag ställs för att söka till GMU.

Jag har därför till riksdagen motionerat om en skärpning av kraven på sökande till Försvarsmakten.

Björn Söder (SD)
Suppleant i försvarsutskottet

Överföring av icke operativa flygplan till museum

Image

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att undersöka förutsättningarna för FM att skänka två stycken 32 Lansen, en styck 35 Draken skolversion och en 37 Viggen skolversion till Flygvapenmuseum.

Motivering

Vissa av flygvapnets tidigare flygplanstyper har skänkts till flygvapenmuseum vars ekonomi ligger under kulturdepartementet. Nu finns fler historiskt viktiga flygplanstyper som flygvapnet inte har operativ eller utbildningsnytta av. Dessa flygplanstyper kan flygvapenmuseum underhålla relativt billigt i ett flygvärdigt skick genom museéts underhållande verksamhet där ideella krafter bistår. Flygplanen företräder viktig svensk industrihistoria och innovationkraft samt utgör en länk i svensk flygindustris historia. Vill därför undersöka förutsättningarna för FM att skänka två stycken 32 Lansen, en styck 35 Draken skolversion och en 37 Viggen skolversion till Flygvapenmuseum.

Stockholm den 4 oktober 2013
Mikael Jansson (SD)

Sverigedemokraterna – en rejäl höjning av försvarsförmågan

Sverigedemokraterna – en rejäl höjning av försvarsförmågan

Sverigedemokraternas tioåriga rustningsplan andas förhoppning

Ovan redovisar vi bakgrund och sifferverk. Genom att successivt under en tioårsperiod höja försvarsanslaget till 2.0% av BNP visar sverigedemokraterna att det är möjligt att återskapa ett starkt svenskt försvar.

Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport var tydlig, Sverige måste förhålla sig till den ryska upprustningen och hur den påverkar säkerhetsmiljön i vårt närområde. Därför är det förvånansvärt att vare sig socialdemokraterna eller moderaterna lagt offensiva förslag för att stärka försvaret.

Vi ser med spänning fram emot en debatt om vårt förslag.

//Mikael Jansson

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2012/13:173 Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali.

Motivering

Situationen i Mali förblir högst osäker. Islamisterna har för tillfället tryckts undan, men finns sannolikt kvar i bakgrunden. Samtidigt finns det grundläggande problemet med den tuaregiska minoritetens ställning kvar som potentiell konfliktgrund. Mali är synnerligen korrupt och den etniska och politiska splittringen inom Malis krigsmakt är stor, samtidigt som dess militära värde är högst begränsat, något som understryks av rebellernas snabba avancemang genom landet under vintern. Rebellerna stoppades i stort sett enbart på grund av det franska militära ingripandet. Den nuvarande militärjuntan som i realiteten styr har en högst begränsad legitimitet och huruvida någon mer trovärdig regering kan tillsättas är högst osäkert. Läget företer påtagliga likheter med läget i Afghanistan.

Samtidigt bör man hålla i minnet att Sverige har en högst begränsad roll att spela i MINUSMA. Den av regeringen föreslagna insatsen är inte stor, men detta innebär också att dess värde för situationen i Mali är marginellt. Det går faktiskt att hävda att vårt deltagande i MINUSMA påverkar Sverige betydligt mer än vad det påverkar situationen i Mali. I sammanhanget är det värt att komma ihåg att läget för den svenska försvarsmakten är allvarligt och att det finns stora behov vad gäller inköp av ny materiel till den av regeringen beslutade insatsorganisationen. Det är i det läget tveksamt om det egentligen är rimligt att ta på sig nya internationella insatser i ett läge där det finns så stora behov som det trots allt gör i Sverige för tillfället.

Den svenska Afghanistaninsatsen började som ett högst begränsat deltagande som sedan kom att utvecklas till att bli mycket omfattande allt eftersom tiden gick. Eftersom situationen på marken i Mali har påtagliga likheter med Afghanistan så går det inte att frigöra sig från farhågan att situationen kan bli precis lika långvarig i Mali som den har blivit i Afghanistan. Det är därför enligt vår mening inte rimligt att godta regeringens proposition, och vi yrkar därför avslag på densamma.

Stockholm den 5 juni 2013
Mikael Jansson (SD) Björn Söder (SD)

Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap

Den 5 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen

anf.57 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 2. Nordisk säkerhetspolitik måste grunda sig på en klok utblick på förhållandena i vår omvärld. I första hand gäller det naturligtvis vårt närområde. Det kan finnas aktuella hot som vi omedelbart måste reagera på.

Det kan finnas potentiella hot genom uppbyggandet av omfattande militära förmågor i ett annat land. Vi ser i dag inga aktuella hot som snabbt tvingar oss att se över vår militära förmåga. Det finns dock ett potentiellt hot, vilket är Rysslands kraftiga upprustning. Eftersom vi inte vet hur världen ser ut om 10, 15 eller 20 år måste vi reagera på detta. Vi vet inte heller hur maktbalansen ser ut i framtiden. De europeiska länderna har nedrustat kraftigt och USA kommer att tvingas minska på sina militära utgifter – detta samtidigt som alltså Ryssland och Kina upprustar.

Det finns krafter i Kina och Ryssland som verkar för en militär allians mellan länderna. Oavsett om detta är sannolikt eller inte måste vi räkna med risken och ta höjd för en utveckling där Kina och Ryssland garanterar sin gemensamma gräns och förstärker i övriga militärdistrikt. USA kommer att flytta sitt säkerhets- och försvarsfokus från Europa till Asien. Så mycket vet vi säkerhetspolitiskt om framtiden. Det tar långt tid från investering i militär förmåga till faktisk höjd förmåga.

Vi kan därför inte vänta med att stärka vår militära förmåga. Vi måste upprusta försvaret så att det når en nivå varifrån vi kan återta tillräcklig förmåga för att möta ett aktuellt hot som tornat upp sig. Samarbete är ett bra sätt att uppnå säkerhet. Samarbeten kan gälla operativa förband, alltså militära allianser, eller gälla försvarsmaterielsamarbeten. Samarbetena kan vara mellanstatliga eller överstatliga. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Som medlem är man dock, enligt artikel 5, bunden att bistå andra medlemmar.

EU är för närvarande också ett mellanstatligt samarbete på försvarssidan. Men den som känner EU vet att utvecklingen går mot mer och mer överstatlighet, och det går snabbt. Den kloke betraktar allt försvarssamarbete inom EU som något som snart kommer att vara överstatligt. Om det inte blir så får vi tacka de länder som vågar stå upp mot EU-byråkratin, främst Storbritannien. Sverige räknas inte till den modiga skaran utan är EU:s mest lydiga medlem. Om det utvecklas ett EU-försvar eller inte bestäms av de stora europeiska Natomedlemmarna.

Fru talman! Detta är de yttre villkoren för Sveriges säkerhet som jag ser det. I den svenska säkerhetspolitiska debatten låter det ofta som att utvecklingen är oundviklig och att det inte finns plats för en svensk säkerhetspolitisk linje längre. Jag håller inte med. Vi kan uppbåda politisk vilja tillräcklig för att kunna se och välja olika säkerhetspolitiska alternativ. Det förutsätter att vi höjer försvarsanslaget, som nu närmar sig 1,1 procent av bnp, väsentligt. Annars kommer försvarsmakten att fortsätta att urholkas. Då tvingas vi att söka den hjälp vi kan få.

Om vi höjer anslaget kan vi söka aktiva vägar till ett stärkt försvar. Vi kan välja mellan olika alternativ. Linje 1 är att följa Danmarks exempel och bli medlem i Nato och satsa på att upprusta enstaka förmågor som kan tillställas Nato vid behov och ge stora bidrag till internationella Natoledda insatser så som Danmark gjorde i Afghanistan.

Danmark räknar då med Nato:s fulla och omedelbara support i händelse av krig. Linje 2 är att satsa på EU-alternativet, att ställa upp på systemet med stridsgrupper och att helt förlita sig på EU:s militärbyrå Eda när det gäller materielsamverkan. Det EU-land som verkar så förlitar sig på EU som säkerhetsgarant. Linje 3 är att satsa på regional samverkan och ett fortsatt partnerskap med Nato. Regionalt för oss är Norden i första hand och Baltikum i andra hand. Det finns redan en nordisk samverkan inom Nordefco. Vi övar fredsfrämjande insatser tillsammans och även krishanteringsinsatser. Nästa steg är att vi ändrar lagstiftningen så att vi kan öva krigsinsatser tillsammans. För att det nordiska samarbetet ska få full väsentlighet måste vi naturligtvis kunna samverka direkt i händelse av krig.

Det ligger stor svårighet i detta eftersom Norge och Danmark leds av Nato i händelse av krig och Sverige och Finland har egna nationella krigsledningar. Min mening är att en gemensam nordisk försvarsplanering kan upprättas men att den måste vara konkret och förhandlas tillsammans med Nato. När Försvarsberedningen besökte Washington ställdes frågan till en hög representant för försvarsdepartementet. Denne verifierade att frågan är svår men att en gemensam nordisk försvarsplanering är möjlig. Det är alltså den sista linjen, linje 3, som är bäst. Våra ansträngningar bör inrikta sig på att vi först ändrar lagarna så att vi kan ha samnordiska övningar för territoriellt försvar. Därefter bör vi inleda diskussioner med grannländerna om en gemensam försvarsplanering.

Mikael Jansson