Debatten om försvarsbeslutet

Den 15 juni debatterades försvarsbeslutet i riksdagen. Mikael Jansson var Sverigedemokraternas huvudtalare. Hans anförande återfinns ovan och i text härinunder.

 
anf.92 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Precis som vid debatten om det förra betänkandet vill vi justera upp talartiderna. Jag kommer att sikta på tolv minuter och de andra kollegorna på tio minuter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga våra reservationer.

Vi håller på att återta militär förmåga från en mycket låg nivå. När den var som lägst hade vi ingen försvarsplanering och vår militära förmåga hade statusen strategisk timeout. Det var då som den ryska upprustningen började visa resultat och få sina följder.

Det saknades inte varningstecken långt innan, men den svenska säkerhetspolitiken var blind.

Det var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen.

Många svenskar ropar i dag efter ett starkare försvar. Det är en stark opinion. Hur starkt försvar vi ska bygga är alltid en öppen fråga. När det andra
världskriget bröt ut hade Sverige nedrustat och vi var dåligt förberedda. Efter andra världskriget hade vi å andra sidan ett starkt försvar.

Det var en stark fokusering på såväl det militära som det civila försvaret. Man kan säga att det svenska försvaret på 50-talet befann sig på en mycket hög nivå. Efter 1958, säger man, började en successiv minskning av vårt försvar, men det var först i och med Sovjetunionens sammanbrott som nedrustningen av försvaret accelererade.

Sverigedemokraterna vill att det svenska försvaret återgår till den nivå som vi hade 1999, alltså både till den militära förmåga och den finansiering som vi då hade. Det skulle innebära att vi kunde vidmakthålla både ett starkt skalförsvar och ett djupförsvar. Vi anser att 1999 års nivå ska vara en grundnivå som inte bör understigas.

Om världsläget allvarligt skulle försämras och vi skulle tvingas till kraftiga upprustningar sker det mycket lättare från en hög grundnivå än från en låg. Varför är det lättare att rusta från en högre nivå?

För det första krävs det en officerskader med stor kvantitet för att kunna utbilda och öva tillräckligt antal nyrekryterade.

För det andra krävs det en kritisk massa av materielsystemen för att de ska kunna underhållas till vettiga kostnader.
För det tredje så är det av stor vikt att vi har en kvalificerad egen produktion av försvarsmateriel, vilket förutsätter statliga satsningar.

FOI bedömer i dag att det svenska försvarsanslaget har sjunkit till 1,0 procent av bnp. Efter den föreslagna upprustningen under försvarsperioden 2016-2020 kommer anslaget fortfarande att vara 1,0 procent av bnp.

Det betyder att försvarsgruppen, det vill säga regeringen med Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna, satsar så lite på upprustning att det inte ens gör utslag på mätarna.

Hur tänker denna försvarsgrupp? Varför anser man att det är tillräckligt med en nivå på försvarsanslaget som är så lågt att vår militära förmåga fortsätter att minska och att våra förband blir färre? Det kan jag inte svara på. Varför denna inriktningsproposition är så tunn får den så kallade försvarsgruppen själv svara på.

Om det skulle krävas av oss att vi faktiskt ska försvara vårt land, om det värsta händer och Sverige står under angrepp, då är det Försvarsmakten i som i första hand ska lösa uppgiften. Därför är det klart att Försvarsmakten själv måste få välja taktik och utrustning.

Försvaret bör målstyras av regering och riksdag. Det är också viktigt att målen
är rimliga jämfört med anslaget. Det är politikernas ansvar att se till att så är fallet, och det är Försvarsmaktens ansvar att säga till, om så inte är fallet.

Målen för Försvarsmakten måste vara konkret ställda annars är det ingen funktionell styrning. Det övergripande mål som föreslås i inriktningspropositionen är att ”försvara Sverige och främja vår säkerhet”. Det är inget konkret mål. Hur ska man kunna mäta måluppfyllnad av det målet?

Den övergripande uppgiften är att ”kunna hantera konflikter och strid” och att ”försvara Sverige mot incidenter och väpnade angrepp”. Här kan man i alla fall läsa ut att det svenska försvaret inte har som uppgift att motstå en gränsinvasion. Eftersom jag har frågat vet jag vilken storlek på väpnat uppror det svenska försvaret har som uppgift att kunna röra sig mot och bekämpa. Det är en förstärkt bataljon. Det svenska försvaret har som uppgift att kunna bekämpa ett väpnat uppror med storleken av en förstärkt bataljon.

Men varför ha detta som mål? Tror vi att det försämrade säkerhetsläget innebär att vi står inför att i värsta fall bekämpa en förstärkt bataljon? Tror vi att en fientlig makt skulle landsätta en förstärkt bataljon och nöja sig med det? Det låter otroligt. Som jag läser de föreslagna målen så är det konkreta att luftförsvaret ska kunna upprätthålla incidentberedskap och att försvaret ska kunna bekämpa en förstärkt bataljon som uppträder någonstans i Sverige.
Sverigedemokraterna har lämnat in en rad reservationer på denna proposition. Vi anser att målen måste sättas betydligt högre och vara relevanta. Målen måste dessutom vara tydliga. Våra förslag till mål och uppgifter för Försvarsmakten som helhet samt för de enskilda försvarsgrenarna framgår av vår följdmotion. Jag ska inte beröra varje punkt utan endast lyfta fram ett urval.

Herr talman! Vi föreslår bland annat att försvaret ska ha uppgifterna att

avvisa vid kränkningar och möta alla angrepp

genom ett skalförsvar kunna tillfoga en angripare svåra och kostsamma förluster

genom ett djupförsvar kunna slå ett angrepp av mekaniserade förband av brigads storlek i en riktning och samtidigt möta angrepp i två andra riktningar

skydda rikets ledning och krigsbaserna genom skydd och spridning

vidmakthålla aktuell försvarsplanering mot alla relevanta hotbilder.

Vårt förslag till uppgifter för försvaret är konkretare, och uppgifterna är större än regeringens. För att kunna klara uppgifterna skulle det krävas högre anslag än i dag. Men det är också vår poäng att en upprustning aldrig är gratis.

Värt att lägga märke till är att även i vår budget för försvaret är det långsiktiga
målet endast åtta brigader i armén och fem reducerade amfibiebrigader i marinen. Det innebär att hemvärnet måste vara med och lösa svårare uppgifter. Sverige är stort och ska vi kunna utnyttja planerade och övade försvarslinjer räcker inte brigaderna. Då måste samverkan med hemvärnet utnyttjas. Hemvärnet vill vi uppgradera till att bli en territorialarmé jämte den ordinarie fältarmén. Det kan bli territorialarméns uppgift att hejda en fientlig framryckning som fältarmén sedan kan slå. Det är därför som vi redan i det här läget vill utrusta hemvärnet med pansarvärnsrobotar och granatkastare.

Alla talar om att det är viktigt med en tröskeleffekt som gör att eventuella angripare bedömer att det inte är värt att angripa. Skillnaden är att vi sverigedemokrater så konkret talar om krigets realiteter och hur det skulle se ut om vi verkligen angreps. Varför gör vi det? Ja, det är inte så att vi mer än andra tror att Sverige ska bli attackerat de närmaste åren. Däremot tror vi att tröskeleffekten måste vara uppbyggd av ett systematiserat försvar som övats för att klara olika realiserade hot. Vi måste diskutera detta. Tröskeln måste vara massiv, annars blir den en kuliss som kan genomskådas.

Det är viktigt att också de enskilda försvarsgrenarna har egna mål och uppgifter. Vi föreslår att armén
ska kunna skydda Boden, Luleå, Piteå, Älvsbyn och flygbasen Kallax

ska kunna försvara Arlanda samt riksledningen och högsta försvarsledningen

ska kunna försvara Göteborg, Göteborgs hamn och Landvetter

ska kunna försvara Malmö och Sturup

ska kunna försvara Gotland

ska ha strategisk reserv till särskilda uppgifter

med långräckviddigt luftvärn ska kunna bidra till luftförsvaret av krigsbaserna, Stockholm och Gotland

tillsammans med territorialarmén, specialstyrkorna och svenska folket ska, om nödvändigt, kunna övergå i det fria kriget.

Genom dessa konkreta uppgifter kan cheferna inom armén söka skapa den taktik som kan lösa uppgifterna. Kan dessa uppgifter lösas, då har vi ett markförsvar som ger oss möjlighet till uthållig försvarsstrid.

Vad gäller flottans konkreta uppgifter föreslår vi att flottan

ska kunna hålla två patrullfartyg ständigt till sjöss i Östersjön och ett i Västerhavet
ska kunna sätta in minst tre operativa ubåtar i Östersjön och en i Västerhavet under lång tid

ska kunna sätta in en komplett ytstridsflottilj i Östersjön 24 timmar efter order och en division i Västerhavet

ska kunna hålla två handelshamnar öppna på västkusten, två i Östersjön och en i Bottenhavet

ska kunna upprätta två marina operationsbaser i Östersjön och en i Västerhavet

ska kunna lägga ut ett bestämt antal sjömineringar och minera ett bestämt antal hamnar

ska kunna hålla utpekade handelshamnar och marina operationsbaser minröjda

ska kunna sätta in en tillfälligt sammansatt ubåtsjaktstyrka i Östersjön 24 timmar efter order

ska kunna skydda våra sjötransporter i Östersjön, inklusive till och från Gotland samt i Västerhavet.

Vår viktiga import och export går mestadels sjövägen. En fiendes större förstärkningar skulle troligen komma sjövägen. Om vi inte minskar antalet kölar i vår flotta har vi bra förutsättningar att hävda oss i en konflikt. En eventuell angripare skulle aldrig kunna bortse från att vi förfogar över ubåtar av Gotlandsklass.
Beträffande flygvapnets konkreta uppgifter föreslår vi att flygvapnet

ska kunna föra fram och avfyra kryssningsrobot i två riktningar

ska kunna föra fram och avfyra sjömålsrobot i en riktning samt inneha beredskap för detta i nordlig riktning, Norska havet

ska kunna luftförsvara Sverige i två riktningar samtidigt

ska kunna understödja egen stridskraft och övriga stridskrafter samt vid behov det civila samhället med flygtransporter

ska kunna skapa luftlägesbild över Sverige och aktuellt operationsområde

ska kunna genomföra incidentberedskap dygnet runt med markbundna och flygande sensorer och jaktflyg

ska kunna uppträda kontinuerligt med minst två rotar i spärrbana över Östersjön

ska kunna uppträda kontinuerligt med minst en rote i spärrbana över Västerhavet

ska kunna uppträda kontinuerligt med två rotar i spärrbana i riktning norr, Finland, Norra ishavet.

Herr talman! Vi föreslår kraftigt höjda försvarsanslag och mer konkreta uppgifter för alla försvarsgrenar.

Hur fungerar ett ickevåldsförsvar?

th

I partiledardebatten 15 januari 2014 ställde Björn Söder följande frågor till  Åsa Romson (MP): 

anf.55 Björn Söder (SD):

Herr talman! Miljöpartiet är utan tvekan det parti som är Sverigedemokraternas absoluta motpol, och det är jag både glad och stolt över. I vissa frågor är skillnaderna väldigt tydliga. Migrationspolitiken är ett sådant område, försvarspolitiken ett annat. I ett program från Miljöpartiet som gällde fram till för något år sedan kunde man utläsa: ”Vi vill på sikt ställa om försvaret från ett militärt försvar till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot ickemilitära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp.” Det är dock en skrivning som har försvunnit i det senaste partiprogrammet. Är det så att Miljöpartiet har ändrat uppfattning? Det vore ytterst anmärkningsvärt om det fanns ett riksdagsparti som på fullaste allvar menade att vi ska möta en väpnad makt, en anfallande makt, med att sikta in oss på att föra dialoger. Man behöver inte titta på speciellt många väpnade konflikter, både historiskt sett och aktuella, för att inse hur verklighetsfrånvänd denna syn är. Det är därför högst relevant att ställa frågan till Miljöpartiets språkrör här i dag om hon fortfarande menar att ett icke-våldsförsvar är det försvarspolitiska förslag som man anser ska vara ledstjärnan inom svensk försvarspolitik i en eventuell regering där Miljöpartiet ingår.

anf.56 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Det är helt riktigt att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är svensk politiks motpoler. Sverigedemokraterna bygger politiken på rädsla medan vi bygger den på medmänsklighet. Sverigedemokraterna bygger upp murar och vill ha fler murar medan Miljöpartiet vill ha en öppnare värld. Ni bygger er politik på hat, och vi bygger den på kärlek. När det kommer till försvarspolitiken hänger vi med vår tid och ser att vi inte är kvar i kalla kriget. Vi ser, precis som Försvarsberedningen där alla partier då var överens, att det finns en breddad hotbild mot Sverige. De hot som Sverige står inför i dag är inte samma som under kalla kriget. De hoten heter cyberattacker, ökad antibiotikaresistens, klimatförändringar och översvämningar, som jag pratade om. De heter konflikter i vår omvärld långt borta som inte har uppstått mellan två olika länder utan är interna konflikter där konfliktlösning från det internationella samfundet sker framför allt med fredliga och civila medel. Det är så mycket effektivare att gå in och medla i en konflikt innan den bryter ut och eskalerar till fullt krig. Jag antar att det är en hållning. Att satsa på den civila delen av försvarspolitiken har alltid klassats som flum i svensk politik. Men efter den breddade hotbilden, efter de underlag som visar att vi inte är kvar i kalla kriget, är det ju där som vi kan jobba mest effektivt, inte minst att minska hotbilden i vår omvärld. Vi har inte längre kvar i partiprogrammet – du hade ett citat där – att vi skulle gå till aktivt motangrepp med civila medel. Den skrivningen finns inte kvar. Det vi pratar om är en fredlig konfliktlösning, för att lösa konflikter i världen. Det som är det stora hotet mot Sverige är våldsamma konflikter någon annanstans. Det finns inget militärt hot mot Sverige. Det är den nuvarande Försvarsberedningen överens om. Det var den förra Försvarsberedningen överens om. Om du har en annan bild av det militära hotet mot Sveriges territorium får du gärna förklara den här i kammaren. Jag tror att du har väldigt dåligt underlag för det.

anf.57 Björn Söder (SD):

Herr talman! Jag noterar att Åsa Romson inte svarar på den fråga jag ställde om icke-våldsförsvar, om man hade ändrat uppfattning när det gäller att göra motstånd med icke-våld mot en militärt anfallande makt. Vi får väl säga att Miljöpartiet i alla fall är konsekvent i sin retorik, med tanke på att man i sitt budgetförslag skär ned på Försvarsmakten med 10 miljarder under budgetperioden. Då kan jag ställa frågan: Om vi skulle bli attackerade, hur skulle vi kunna försvara oss om man dels har åsikten att vi ska möta en väpnad makt med icke-våld, dels har skurit ned med 10 miljarder under budgetperioden på vårt försvar, som det i stort sett inte är mycket kvar av i dagsläget? Vi ser hur till exempel Ryssland genomför Zapadövningen i vårt omedelbara närområde med 70 000 man. Ponera att 70 000 man skulle landstiga i Sverige! Det kanske inte är aktuellt just nu, men ponera att så skulle ske! Skulle vi då stoppa detta anfall med verbala metoder, Åsa Romson?

anf.58 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Jag svarade faktiskt på frågan. Jag sade att den där meningen inte längre står i vårt partiprogram. För de flesta demokratiska partier betyder det att man har ett annat partiprogram, som uttrycker och formulerar försvarspolitiken på ett annat sätt. Jag uttryckte vad vi formulerar. Vi formulerar oss om att vi vill jobba med konfliktlösning. Vi vill stärka de civila delarna av försvarsarbetet i Sverige – det handlar om Myndigheten för samhällsberedskap när det gäller till exempel klimatanpassning, hot om översvämningar och liknande. Inom budgetperioden flyttar vi 7 miljarder från försvaret. Det mesta flyttar vi inom ramen, det vill säga från den militära delen till den civila delen av försvarspolitiken, som ska möta den hotbild som Försvarsberedningen och andra är överens om. Björn Söder vill spekulera i hur många tusen. Det börjar låta som det där att 10 000 tyska bögar kanske skulle komma till Sverige om vi kom in i EU. Sådana spekulationer kan man göra, men vi låter dem stå för dig, Björn Söder.

Debatt om ISAF och framtida deltagande i Natos utbildningsinsats (RSM) i Afghanistan

Image

Måndagen den 16 december hölls en debatt från det samlade försvars och utrikesutskottet där Mikael Jansson och Julia Kronlid deltog.

anf.176 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Kriget i Afghanistan har många rötter. Våld har fött våld som har fött våld i området under årtusenden. Det finns inget slut på all hämnd som måste utkrävas.

Med Operation Enduring Freedom, OEF, störtade USA talibanregeringen och upplöste al-Qaidas träningsläger.Det var hämnden för det som hände den 11 september. Imperiebyggare har hemsökt området i alla tider. På 300-talet erövrade Alexander den store området och på 1200-talet gjorde Djingis khan det. Tsarryssland och det brittiska imperiet hade området som spelbricka på 1800-talet. År 1979 anföll Sovjet Afghanistan för att hjälpa de afghanska kommunisterna. ISAF och OEF är i Afghanistan sedan 2001.

När de historiska krigen har handlat om att ta kontroll över området handlar det nuvarande kriget om att besegra det onda och bana väg för välstånd och demokrati. Problemet är att fienden, talibanerna, är mer eller mindre synonym med det pashtunska folket. Frontlinjen går alltså mellan olika folk i området. Tadzjiker, hazarer, uzbeker, ajmaker, turkmener och balucher är stora minoritetsfolk. De går samman i en sak, nämligen att hålla talibanerna stången. Det går inte att komma ifrån grundproblemet som är att kolonialmakter en gång satte Afghanistans gränser utan hänsyn till de olika folkens hemvist.

Målet med allt förändringsarbete i Afghanistan måste vara att gynna folkstyre och modern utbildning för alla, naturligtvis även för kvinnor. Men de stora problemen i Afghanistan är rena systemfel – biståndspengar som fräckt stjäls av regimens egna män, korruption, en icke fungerande polisorganisation och en medeltida syn på kvinnors rättigheter. Att avskaffa dessa systemfel kräver fred, demokrati och ett fungerande utbildningsväsen. Vi får alla hålla våra tummar för att den omfattande internationella insatsen i Afghanistan har gett de goda krafterna tillräckligt bra förutsättningar inför framtiden. Grundvalen för Sverigedemokraternas inställning till militärt utlandsbistånd är att vi nu måste ta en paus för att i stället stärka vårt nationella försvar.

Sverigedemokraterna menar att eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som i fråga om antalet förband innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar. Sverige har inte detta längre. Vår primära målsättning måste vara att bygga upp ett existensförsvar för att möta framtida hot i vårt närområde. De nationella försvarsmålen ska vara dimensionerande. Internationella insatser kommer i andra hand, men de kan vara viktiga. Och om Sverige återbygger ett existensförsvar och tar upp en partiell värnplikt får vi en rekryteringsbas till framgångsrika kommande internationella insatser.

För att en internationell insats ska vara meningsfull måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre Sverige stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier. De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De svenska soldaterna har möjliggjort att vi har kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned, och det är tid för det svenska förbandet att åka hem.

Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas senast den 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Mot denna bakgrund medger Sverigedemokraterna att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan till utgången av december månad 2014. När Sverige skickar en fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för den sittande regimens egen skull. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för ekonomisk vinning. Hur dessa förhållanden påverkar taktiken för krigföring är inte givet, men det verkar många gånger som att Natotrupperna får order som inte tar fasta på de lokala omständigheterna eller möjligheten att rädda maximalt antal liv.

När naturliga befolkningsgrupper klyvs av onaturliga gränser eller befolkningsgrupper tvingas till samlevnad de inte är mogna för kan konflikter bli väldigt svåra att lösa. Det gäller särskilt när det handlar om folk utan utbildning eller erfarenheter av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror att människoliv många gånger skulle kunna räddas om de fredsbevarande insatserna tog mer fasta på att hålla stridande isär på det sätt som vi minns att de FN-ledda insatserna förr ofta hade som naturligt mål. På den tiden hette det fredsbevarande insatser och inte fredsskapande. Skillnaden består alltså i att hålla isär eller att slå ut den ondaste sidan i en konflikt. Jag är inte naiv och tror att det alltid går att hålla isär parter i en konflikt, men det borde vara den taktik som man eftersträvar.

För att hålla isär krävs också en starkare militär förmåga. Efter en insats från luften som den i Libyen borde nästa steg ha blivit marktrupp, boots on the ground. Avsaknad av boots on the ground gör nu att Libyens utveckling ter sig mycket oviss. Om en fredsbevarande insats i stället inleds med att en spärrlinje sätts upp för att i huvudsak sära de stridande parterna åt måste också de med vapen som passerar en sådan linje bekämpas.

Brytpunkten mellan positiva och negativa utvecklingsspiraler är helt avgörande. Om folken i Afghanistan inte får modern utbildning kommer de inte att kunna lösgöra sig från klansamhället och extrema religiösa dogmer, och då kommer de att fortsätta att kriga och hämnas på varandra i all evighet. Om folken i Afghanistan däremot skulle få modern utbildning skulle de kunna förstå att bygga ett demokratiskt samhälle och även börja bygga fred och säkerhet med sina grannar och internt i landet. Innan Sovjet anföll landet och mujahidin med USA:s stöd bedrev gerillakrig mot ockupanten var Afghanistan ett tryggare land och skulle troligen kunna ha blivit än tryggare med tiden om inte krig hade förts på dem utifrån. Det fanns ingenjörer, modernt utbildade hantverkare och läkare. Dessa utgjorde ett hopp för modernisering. Men detta förstördes alltså av krigen med början 1979. Likaså förstördes kvinnornas möjligheter att utbilda sig, som de flesta känner till, av talibanerna.

En sista aspekt jag vill belysa är de omfattande opiumodlingarna som finns i Afghanistan. Vi vet i dag att det är svårt att få de afghanska bönderna att frångå denna syssla. Först när Afghanistan har andra starka inkomstkällor som mineralbrytning, industriproduktion och export kommer det att vara möjligt att slå till mot opiumodlingarna, och det är viktigt.

anf.192 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Heder åt alla uthålliga ledamöter denna sena afton. All heder också åt våra svenska militärer som trots svåra förutsättningar gjort det bästa möjliga av situationen och insatsen.

Herr talman! År 2014 går, som vi har hört, den militära insatsen i Afghanistan mot sitt slut. Samma år står också Afghanistan inför ett viktigt presidentval. Hur framtiden kommer att te sig för landet är osäkert, men vi vet att landet är ett av de fattigaste i världen och fortfarande har stora behov av bistånd. I regeringens strategi för Afghanistan framkommer att Sverige liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen, har åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar.

I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad där inriktningen är att stödja den afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att vi genom stöd till den afghanska ekonomin kan bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktning på biståndet till Afghanistan. Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor om korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas. Jag har inte sett några indikationer på att några förbättringar har skett i dessa avseenden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och om pengar som forslas ut ur landet.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Afghanistan på delad sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på afghanska myndigheter att visa en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen, och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Herr talman! Sverigedemokraterna vill snarare se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. Herr talman! Två av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Insatser genom organisationer i civila samhället, humanitärt bistånd och hjälp till flyktingar i närområdet är något vi prioriterar i biståndet, och vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera den typen av insatser i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser även innan några västliga trupper fanns i landet.

Svenska Afghanistankommittén riktar sig särskilt till kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättning och genomför insatser inom utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. De har 6 000 anställda varav 99 procent är afghaner från lokalbefolkningen. De riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna, och därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden. Sådant arbete bör prioriteras högre än att kanalisera bistånd via myndigheter i ett land som har den högsta korruptionen i världen. I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).

Frågor till Karin Enström- sjö och luftstridskrafter

Image

Under debatten 10/12  i riksdagen ställde Mikael Jansson följande frågor till försvarsminister Karin Enström:

anf.132 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Jag har här en utskrift från Tidskrift i Sjöväsendet , det första numret i år. Det är en del artiklar om marinmateriel. Framför allt är det en artikel av en kommendörkapten vid marintaktiska staben. Han leder i artikeln i bevis att anslagen för marinmateriel – alltså inom anslagen 1:3 och 1:4 – bör vara minst 4-4,5 miljarder per år. I det aktuella utslaget, vad man har kunnat få, ligger man på 1,5-3,4 miljarder per år, alltså väldigt mycket lägre. Man tror att det kommer att urholka marinens materiel. Jag minns också förra året, när ÖB varnade för att en försvarsgren kanske behövde läggas ned på grund av bristande anslag till Försvarsmakten. Då läste jag ut att det kanske är marinen som är mest hotad. Då är mina två frågor: Kommer antalet kvalificerade ytstridsfartyg i marinen att minskas kraftigt? Finns det risk för att försvarsgrenen marinen avvecklas helt?

anf.133 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag har mycket svårt att se framför mig att Sverige och Sveriges försvar inte skulle ha behov av förmågor på alla de arenor som vi har, nämligen mark, luft och sjö. Därför skulle jag bli förvånad om det skulle komma in den typen av konkreta förslag från Försvarsmakten. Jag ser framför mig att vi behöver förmågor när det gäller markstridskrafter, marinstridskrafter och luftstridskrafter. I fråga om materiel och materielplanering är det, precis som den här debatten har vittnat om under hela kvällen, avgörande för vår försvarsförmåga att ha rätt materiel. Men en klok materielplanering är inte helt lätt att åstadkomma, eftersom vi har en obalans mellan hur vi avsätter medel i den ordinarie budgetprocessen, ett plus tre år, och sedan har Försvarsmaktens materielplan, som sträcker sig över tio år. Det är inte minst på grund av den obalansen som vi nu har tillsatt en utredning som ska titta på och ge förslag på hur vi kan få en klokare och bättre strategisk styrning av materielinvesteringarna, eftersom det handlar om mycket pengar och handlar om beslut som tas i dag som får konsekvenser på mycket lång sikt. Därför behöver vi hitta bättre system för att få en helhetssyn när det gäller materielinvesteringar. Det gäller också marin materiel, och det gäller olika fartygssystem. Här gäller det att ha en strategisk överblick och att bädda för så kloka beslut som möjligt i framtiden. Det är det utredningen syftar till, och det är också den dialog som vi ständigt för med Försvarsmakten när det gäller materiel och anskaffning.

anf.134 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Då går jag till luftstrid och materiel. När vi skulle besluta om anskaffning av Gripen E hade Högkvarteret och ÖB en utredning som sade: 60-80 plan är det minsta vi kan beställa för att upprätthålla ett rimligt luftförsvar. Beställer vi 60 flygplan krävs det väldigt mycket luftvärn. Beställer vi 80 plan krävs det lite mindre luftvärn. Min fråga är: Kommer Försvarsmakten inom överskådlig tid att få tillgång till långräckviddigt luftvärn?

anf.135 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill återkomma till vad jag sade i min första replik, nämligen att materiel, oavsett till vilken arena det gäller, är en viktig förutsättning, tillsammans med rätt personal och att materielen och personalen får öva tillsammans – det är det som bygger försvarsförmåga. Grunden till de beslut som vi har fattat när det gäller vår framtida luftförsvarsförmåga är att vi ser att det finns ett behov av att även i framtiden ha en avancerad luftförsvarsförmåga där stridsflygsystemet är en viktig del. Alla som kanske bara har lyssnat under en kort tid på en försvarsbudgetdebatt inser att stridsflyg är en mycket kvalificerad förmåga, men det är också någonting som kostar pengar att utveckla. Här har vi haft tydliga krav, inte minst från riksdagen och från Försvarsmakten, att vi ska ha en partner. Det har vi funnit i Schweiz, så att vi tillsammans kan utveckla denna förmåga. Det är alltid en avvägning mellan vad man behöver för förmåga och vad man kan få ut för de pengar man lägger in. Då gäller det att fatta kloka strategiska beslut så att man bäddar för framtiden. Det som vi nu har föreslagit och fått ett bemyndigande för är 60 plan. Samtidigt har vi en försvarsberedning som tittar på framtida behov totalt sett för Försvarsmakten. Vi har också en luftförsvarsutredning som ska titta på behovet av luftförsvarsförmåga ända bortom 2040. Jag kan inte ställa någon fråga nu eftersom detta är min slutreplik. Jag får därför återkomma vid ett annat tillfälle. Men man kan naturligtvis fråga sig hur Sverigedemokraterna ser att de ska kunna finansiera de ofantliga ökningar som de föreslår och som jag inte riktigt kan se som seriösa alternativ. Men det får bli en annan debatt.

Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap

Image

Den 10 december hölls en debatt i Riksdagen om utgiftsområde 6, försvar och samhällets krisberedskap. Mikael Janssons anförande kan läsas nedan.

Herr ålderspresident!

På punkt 1 har jag ett särskilt yttrande. I övrigt bifaller jag reservation 3 och 4.

Säkerhetsläget i världen säger oss två saker: För det första har det ömsesidiga beroendet länder emellan ökat. För det andra kan vi se att världen blir alltmer militärt multipolär även om USA idag fortfarande är den enda supermakten.

Försvarsberedningen slog fast i våras i sin säkerhetsrapport att den kraftfulla ryska upprustningen påverkar säkerhetsmiljön i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till detta. Majoriteten i försvarsberedningen ser alltså den ryska upprustningen som ett potentiellt hot inför framtiden. Vi vet inte vilken makthavare som tar över efter Putin. Vi vet bara att denne kommer ha stora militära resurser vid handen. Den ryska upprustningen fortgår enligt planering. Risken med en rysk-kinesisk allians och Rysslands strävan att binda upp de forna sovjetrepublikerna är en hotbild vi måste ta höjd för. Inget parti ser däremot dagens Ryssland som ett omedelbart aktuellt hot. Allt detta sammantaget, vilket försvar behöver vi?

Försvarsberedningen kommer i vår att lägga en försvarsrapport som ett svar på den frågan. Sverigedemokraterna anser att frågan om återtagande av försvarsförmåga inte kan vänta. Sverige kan inte kapprusta med Ryssland, men vi höja vår avskräckande tröskel när ett land som Ryssland agerar som de gör. I vår budgetmotion lägger vi inte bara 3 miljarder kr mer för 2014, vi bifogar en 10-årig vision där vi stegvis ökar försvarsanslaget så att vi om tio år har ett försvarsanslag om 2,0 % av BNP.

Det militära försvaret är en trygghetsfaktor vi inte kan vara utan. Det finns pengar att lägga på försvaret, det visar vårt budgetförslag. Allt beror hur högt vi värderar vår trygghet. Av vår ökning av försvarsanslaget kommer varje år flera miljarder kronor gå till den teknikdrivande svenska försvarsindustrin.

Totalförsvaret och våra förband:

Vi har valt att lägga ett konkret förslag till ett alternativt försvar till det försvar som regeringen bygger. Naturligtvis kan inte ett parti i opposition från riksdagen i detalj föreslå en organisation för försvaret. Men vi har valt att skapa en modell som kan vara en norm för återbyggandet av det svensk försvarsförmåga. Fördelen är att vi utifrån modellen kan beräkna kostnader och därmed föreslå rimliga anslag. Vi vill alltså på tio år fördubbla försvarsanslaget. Vi tror att det är nödvändigt.

Insatsorganisation 2014 (IO14) som riksdagen beslutat, beräknas inte intas nästa år utan först år 2023. Ett problem är att materielförsörjningen av IO14 är underfinansierat med 25-40 miljarder kr. Regeringen avser inte att täcka detta underskott. Regeringen lär ändå inse att det inte går att effektivisera fram dessa pengar. Så hur tänker regeringen anseende försvarets återbyggnad? Frågan är obesvarad.

Hur ser då SD: s modell ut för framtidens svenska försvar?

För de första så täcker vi de liggande underskotten. Underskottet i finansieringen av Gripen Erik om 548 miljoner kronor per år täcker vi från år 2014. Underskottet i investeringsplanen om 2,5 miljarder kronor per år täcker vi från och med år 2015. Med vår budgetmotion så har vi alltså möjlighet att verkligen se IO14 förverkligat år 2023. Utöver detta har vi låtit beräkna kostnader för utvecklande av vår försvarsmodell. Med vårt förslag återgår blir de planerade manöverbataljonerna delar av nya brigader istället. Försvarsmakten återgår även till att omfatta en freds- respektive en krigsorganisation.

Vår modell för flygvapnet rymmer: 

  • 100 st stridsflygplan Gripen Erik istället för regeringens 60 st
  • Återupprättande av F16 och två nya stridsflygsdivisioner.
  • Divisionerna vid F7 Såtenäs ska krigsplaceras.
  • Inköp av långräckviddigt luftvärn, åtta eldenheter Aster-30.
  • Delvis återtagande av BAS-90 systemet.
  • Påbörjande av nyanskaffning av skol- och transportflygplan.

Vår modell för marinen rymmer: 

  • Luftvärnsrobotbestyckning för örlogsfartygen.
  • 5 st nya U-båtar A 26.
  • Påbörjande av nyanskaffning av robotbåtar och ytterligare korvetter.
  • Upprättande av 3 st kustartilleribrigader.

Vår modell för armén rymmer: 

  • En kraftig ökning av budgeten för armémateriel
  • Upprättande av 6 mekaniserade brigader och en halv mekaniserad brigad på Gotland.

Vi anser att Sverige behöver ett existensförsvar. Existensförsvaret bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige ska vara en självständig och fri nation samt på en Försvarsmakt, som på ett trovärdigt sätt kan hävda förmåga att skydda landet genom ett organiserat totalförsvar som inkluderar civila komponenter i samverkan. Totalförsvaret ska ha en yta, skalförsvaret, och ett djup, invasionsförsvaret. Regeringens alternativ till existensförsvaret är insatsförsvaret som har en mycket låg numerär men kommer att bli omedelbart gripbar. Insatsförsvaret är bara ett neutralitetsvärn och vaktvärn, d v s en typ av köp-från-hyllan försvar”där man låtsas ha vilja och förmåga att hävda Sveriges folkrättsliga grund.

Samarbeten och allianser:

 Efter Warszawapaktens upplösning finns idag endast en viktig försvarsallians, nämligen NATO. NATO utvidgades efter Warszawapaktens upplösning så att samtliga före detta stater i Östeuropa som varit medlemmar i Warszawapakten blev medlemmar i NATO. Även de tre före detta baltiska delrepublikerna i Sovjetunionen blev medlemmar i NATO. Samtidigt lades NATO:s fokus om från att primärt försvara medlemmarnas eget territorium till att bli en organisation som främst agerar internationellt för att försvara NATO‐ländernas intressen.

NATO har också utvecklat ett omfattande samarbete med andra länder i närområdet via Partnership for Peace (PfP). PfP utvecklas nu så att samarbetet fördjupas med vissa nationer som upplevs har särskilt bra samarbetspotential.

NATO:s kapacitet att agera reduceras nu kraftigt genom kraftiga nedskärningar i försvarsanslagen både i USA och i Europa som följd av den rådande ekonomiska krisen. Samtidigt genomför USA en omprioritering av sin försvarspolitik från Europa och Mellersta Östern till Stilla Havet. Det finns också ett ökande missnöje i USA med att Europas försvarsanslag bara är 30 % av USA: s trots att ekonomierna är jämnstora. Mot den bakgrunden framstår den svenska regeringen som djupt ansvarslös när man svälter ut vårt försvar. I det långa loppet kan vi inte räkna med att andra ska betala vår säkerhet.

Vilken linje vi än väljer angående allianser måste det svenska försvaret få mer resurser. Det finns partier som förordar ett Nato-medlemskap. Sverigedemokraterna förordar en annan väg. Vi vill att det nordiska samarbetet stärks så mycket som möjligt. Visionen är klar: en nordiskt gemensam incidentberedskap och ett gemensamt sjö- och luftförsvar. Norden borde också bli en gemensam beställare av försvarsmateriel.

Frågan har ställts till det amerikanska försvarsdepartementet om Norden kan ha en gemensam försvarsplanering trots att Norge och Danmark är medlemmar i Nato och Sverige och Finland inte. Svaret var: Ja, det går bra. För USA är det primärt att vi tar vårt ekonomiska ansvar, och varför skulle vi inte göra det?

Bidrar vi kraftfullt till säkerhet i Norden, Östersjön och Arktis avlastar det USA. Samtidigt gäller det att konkretisera våra försvarssamarbeten. ”Att inte förhålla sig passiv” är en alldeles för vag formulering.

Försvarsmateriel och industri:

För att få köpa utländskt försvarsmateriel och till bra villkor krävs ofta att Sverige har något att erbjuda i gengäld. Handeln med försvarsmateriel har utrikes‐ och säkerhetspolitiska inslag. Sverige är av hävd en nation med kvalificerade vapensmedjor. Den tid Sverige självt var en stor beställare av försvarsmateriel var vi i hög grad självförsörjande.

Nu är exporten viktig för att uppnå tillräckliga serier av nya produkter. Vid utveckling av nya materielsystem är samarbeten och kostnadsdelning ofta helt nödvändiga, men alla samarbeten är inte lyckosamma. Målmedvetenhet och fokus på innovation som finns i industrin måste vara ledstjärna för utvecklingen. När försvarsindustrin själva finner samverkan brukar det bli bra.

EU vill gärna att medlemsländernas FoU-pengar i framtiden samlas in till European Defence Agency (EDA). Byråkratin inom EDA visar alla tecken på att detta EU‐organ är fel korg att lägga äggen i. EU vill samla FoU pengar till materielprojekt som inte skapas ur marknadsprinciper utan som beslutas politiskt. Nyckelindustrier ska garanteras inkomster. Den svenska regeringen som motsatt sig detta för Sveriges räkning men är nu positiva till att EU vill göra detsamma.

Det skulle gynna Sverige om försvarsmaterielupphandlingen inte var öppen. Svenska försvarsmateriel exporteras idag inte för att marknaden är särskilt öppen utan snarare på kvalité, teknik och prisbild. Den svenska regeringen anser att Sverige bör gå långt före andra EU‐länder med att tillämpa öppen upphandling av försvarsmateriel. Andra EU‐länder nonchalerar lagstiftningen. Sveriges gå‐före‐attityd kan därför komma att kosta oss mycket. Försvarsdepartementet har nu dock äntligen slagit fast att Gripen är en artikel-346‐produkt, dvs. en för Sverige säkerhetspolitiskt strategisk produkt. Det är en bra början Men återstår att säkra är sensorer, undervattenssystem,mikrosatellit teknik mm.

Vidare bör Sverige i vissa fall återta kravet på offset (motköp) i syfte att gynna svenska SME‐företag. Statligt finansierad FoU är väldigt viktig för försvarsindustrin och bör koncentreras mot områden där vår industri är framgångsrik. De produkter vår försvarsindustri ska konkurrera mot på världsmarknaden är så gott som uteslutande initierade med statliga FoU‐anslag.

När stora och tekniktunga affärer görs upp med för oss allmänt viktiga industriländer bör en stat‐till stat‐överenskommelse eftersträvas från svensk sida. Det sista vi bör göra är att jaga försvarsindustrin ut ur Sverige.

Personalförsörjningen:

Marinens fartyg och stridsflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Personalen har blivit en bristvara på dessa system. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten.

Marinens fartyg som exempel har bara en besättning blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför i dag endast 20–30 procent av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 procent.

Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras. De mekaniserade brigader och kustartilleribrigader vi planerar för ska delvis ha värnpliktig personal. För detta krävs en selektiv värnplikt. Likt den i Norge. Dessa värnpliktiga skulle dessutom bli en viktig källa för rekrytering till anställda och kontrakterade sedan. Vi har ju ganska svåra problem med att fylla GSS-T, deltidskontrakten.

Tack herr ålderspresident!

//Mikael Jansson

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap

Den 5 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen

anf.57 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 2. Nordisk säkerhetspolitik måste grunda sig på en klok utblick på förhållandena i vår omvärld. I första hand gäller det naturligtvis vårt närområde. Det kan finnas aktuella hot som vi omedelbart måste reagera på.

Det kan finnas potentiella hot genom uppbyggandet av omfattande militära förmågor i ett annat land. Vi ser i dag inga aktuella hot som snabbt tvingar oss att se över vår militära förmåga. Det finns dock ett potentiellt hot, vilket är Rysslands kraftiga upprustning. Eftersom vi inte vet hur världen ser ut om 10, 15 eller 20 år måste vi reagera på detta. Vi vet inte heller hur maktbalansen ser ut i framtiden. De europeiska länderna har nedrustat kraftigt och USA kommer att tvingas minska på sina militära utgifter – detta samtidigt som alltså Ryssland och Kina upprustar.

Det finns krafter i Kina och Ryssland som verkar för en militär allians mellan länderna. Oavsett om detta är sannolikt eller inte måste vi räkna med risken och ta höjd för en utveckling där Kina och Ryssland garanterar sin gemensamma gräns och förstärker i övriga militärdistrikt. USA kommer att flytta sitt säkerhets- och försvarsfokus från Europa till Asien. Så mycket vet vi säkerhetspolitiskt om framtiden. Det tar långt tid från investering i militär förmåga till faktisk höjd förmåga.

Vi kan därför inte vänta med att stärka vår militära förmåga. Vi måste upprusta försvaret så att det når en nivå varifrån vi kan återta tillräcklig förmåga för att möta ett aktuellt hot som tornat upp sig. Samarbete är ett bra sätt att uppnå säkerhet. Samarbeten kan gälla operativa förband, alltså militära allianser, eller gälla försvarsmaterielsamarbeten. Samarbetena kan vara mellanstatliga eller överstatliga. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Som medlem är man dock, enligt artikel 5, bunden att bistå andra medlemmar.

EU är för närvarande också ett mellanstatligt samarbete på försvarssidan. Men den som känner EU vet att utvecklingen går mot mer och mer överstatlighet, och det går snabbt. Den kloke betraktar allt försvarssamarbete inom EU som något som snart kommer att vara överstatligt. Om det inte blir så får vi tacka de länder som vågar stå upp mot EU-byråkratin, främst Storbritannien. Sverige räknas inte till den modiga skaran utan är EU:s mest lydiga medlem. Om det utvecklas ett EU-försvar eller inte bestäms av de stora europeiska Natomedlemmarna.

Fru talman! Detta är de yttre villkoren för Sveriges säkerhet som jag ser det. I den svenska säkerhetspolitiska debatten låter det ofta som att utvecklingen är oundviklig och att det inte finns plats för en svensk säkerhetspolitisk linje längre. Jag håller inte med. Vi kan uppbåda politisk vilja tillräcklig för att kunna se och välja olika säkerhetspolitiska alternativ. Det förutsätter att vi höjer försvarsanslaget, som nu närmar sig 1,1 procent av bnp, väsentligt. Annars kommer försvarsmakten att fortsätta att urholkas. Då tvingas vi att söka den hjälp vi kan få.

Om vi höjer anslaget kan vi söka aktiva vägar till ett stärkt försvar. Vi kan välja mellan olika alternativ. Linje 1 är att följa Danmarks exempel och bli medlem i Nato och satsa på att upprusta enstaka förmågor som kan tillställas Nato vid behov och ge stora bidrag till internationella Natoledda insatser så som Danmark gjorde i Afghanistan.

Danmark räknar då med Nato:s fulla och omedelbara support i händelse av krig. Linje 2 är att satsa på EU-alternativet, att ställa upp på systemet med stridsgrupper och att helt förlita sig på EU:s militärbyrå Eda när det gäller materielsamverkan. Det EU-land som verkar så förlitar sig på EU som säkerhetsgarant. Linje 3 är att satsa på regional samverkan och ett fortsatt partnerskap med Nato. Regionalt för oss är Norden i första hand och Baltikum i andra hand. Det finns redan en nordisk samverkan inom Nordefco. Vi övar fredsfrämjande insatser tillsammans och även krishanteringsinsatser. Nästa steg är att vi ändrar lagstiftningen så att vi kan öva krigsinsatser tillsammans. För att det nordiska samarbetet ska få full väsentlighet måste vi naturligtvis kunna samverka direkt i händelse av krig.

Det ligger stor svårighet i detta eftersom Norge och Danmark leds av Nato i händelse av krig och Sverige och Finland har egna nationella krigsledningar. Min mening är att en gemensam nordisk försvarsplanering kan upprättas men att den måste vara konkret och förhandlas tillsammans med Nato. När Försvarsberedningen besökte Washington ställdes frågan till en hög representant för försvarsdepartementet. Denne verifierade att frågan är svår men att en gemensam nordisk försvarsplanering är möjlig. Det är alltså den sista linjen, linje 3, som är bäst. Våra ansträngningar bör inrikta sig på att vi först ändrar lagarna så att vi kan ha samnordiska övningar för territoriellt försvar. Därefter bör vi inleda diskussioner med grannländerna om en gemensam försvarsplanering.

Mikael Jansson

Frågor om Försvarsmaktens personal

jansson2

Den 15 maj höll Mikael Jansson ett anförande angående personalförsörjningen

anf.126 Mikael Jansson (SD):

Herr talman!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter. Den av riksdagen beslutade Insatsorganisationen 2014 har som mål att markförsvaret ska bestå av tolv manöverbataljoner. Redan detta är enligt vår mening för lite, men det är en annan diskussion. Insatsorganisation 14 intas inte år 2014 utan planeras nu att förhoppningsvis intas år 2023. Den begränsade förmåga till territoriellt försvar som IO 14 eventuellt kommer att ha har vi alltså inte ännu. När vi väl har intagit IO 14, ja, då och först då kommer vi att ha tillräcklig förmåga att försvara en del av landet i en vecka, om en potentiell fiende är snäll nog att säga till i tid först förstås så att vi kan mobilisera våra styrkor och förflytta dem i lugn och ro. I det tidigare försvaret med fördelningar och brigader hade markstridskrafterna sammanlagt mellan 150 och 200 bataljoner, hemvärnet oräknat. Det fanns då stora personalreserver. Det säger sig självt att det är extra viktigt att personalen nu är fulltalig när försvaret är så bantat som det är nu. Riksrevisionen har kunnat konstatera att det tyvärr föreligger svåra problem. Sett över alla försvarsgrenarna saknas det redundans för personalen så att vi ibland är tvungna att skära ned på nyttjandetiden för dyra materielsystem, vilket ofta får direkt negativ inverkan på beredskapen. Det är inte utan att man kan se en koppling mellan denna typ av problem å ena sidan och det faktiska utfallet av situationer likt den som nyligen uppstod med ryska plan som övade i närheten av svenskt territorium under den så kallade ryska påsken å den andra. Om vi hade haft en bättre redundans, om vi annorlunda uttryckt hade haft ytterligare markpersonal och piloter tillgängliga för att tjänstgöra under denna helg, hade vi då kunnat hantera denna situation på ett bättre sätt? Jag misstänker att svaret är ja på den frågan.

Herr talman!

På armésidan har det varit svårt att över tid teckna nödvändiga kontrakt för dem som temporärt ska tjänstgöra, de så kallade GSS/T. Det gäller att komma ihåg att det inte enbart räcker med att uppfylla målen för intresseanmälningar och tecknade kontrakt, utan det är också viktigt att de som anställs stannar kvar i organisationen tillräckligt länge. Om detta inte sker håller inte beräkningarna för den nya organisationens personalförsörjning. Det har sparats på försvaret länge med både tårtspadar och osthyvlar. Till sist blir kvarvarande förmåga på många olika sätt urholkad. Personalpolitiken är ett område som tyvärr kan sägas ha urholkats på detta sätt. Till att börja med är soldaternas löner ett problem. Varför ska unga duktiga killar och tjejer behöva uthärda löner på städarnivå trots att de är skyldiga att tjänstgöra till och med i krig utomlands? Varför ska de betala för sin mat i fält? Varför ska de betala hyra för sina logement?

Naturligtvis bottnar detta i grunden i Sveriges ekonomi och riksdagens budgetprioriteringar. Att höja löner generellt för hela kategorier av människor är inte billigt eller lätt att räkna hem. Men vi måste se och förstå dessa problem och på sikt försöka rätta till dem. Vi har inte råd att vara naiva. Herr talman! Totalförsvarsplikten är nu enbart ett verktyg vid höjd beredskap. Normalt ska vårt försvar bemannas med anställd frivillig personal. När frågan om villkor och lagstöd för de nya kontraktsformerna GSS/K och GSS/T, alltså kontinuerliga respektive tidvisa kontrakt, lades fram för beslut i riksdagen röstade Sverigedemokraterna för förslaget – detta för att det aktuella systemet ska fungera. Men det är ingen hemlighet att vi vill att värnplikten återtas även i fred och normal beredskap för att fylla ut och utöka antalet förband. Socialdemokraterna påpekar ofta att det var med en mycket knapp majoritet som riksdagen beslöt om det nya personalförsörjningssystemet. Det stämmer. Vi sverigedemokrater var dock inte med; det var före vårt inträde i riksdagen. Frågan är hur majoriteten ser ut i dag. Många talar i alla fall med värme om värnpliktsutbildning.

Kanske hade vi i denna kammare med kammarens nuvarande sammansättning kunnat besluta om någon form av värnpliktsutbildning, även inom ramen för regeringens budget – nåväl. I detta betänkande samsas 13 motioner specificerade i fyra punkter. Under punkt 1 biträder vi Hultqvists motion 228 yrkande 11. Varför gör vi detta? Jo, därför att i yrkandet föreslås en översyn av befintligt personalförsörjningssystem. Vi finner detta lämpligt. De brister som tycks finnas bör verifieras om vi politiker ska kunna föreslå konkreta förbättringar. Åtgärder för att åter folkförankra försvaret bör vidtas. Samtidigt med dessa ambitioner måste vi veta att personalkostnader och förbättringar inte kan finansieras av den nuvarande materielbudgeten, där det redan saknas tiotals miljarder för att kunna nå fram till de krav som ställs för IO 14. Anslagen till försvaret har ramlat ned till lägsta tänkbara nivå. Försvarets anslag måste öka, och äntligen har vi hört att statsministern vaknat i frågan. Tyvärr är det svårt att fästa särskilt stor tilltro till uttalandena från statsministern, med tanke på den historia som finns av Moderaternas och borgerlighetens tidigare tal om satsningar på försvaret.

Budgetförstärkningar tycks betyda något helt annat för Moderaterna än vad de gör för resten av världen. Vi är alla redo för debatten om hur mycket försvarets anslag måste öka fram till 2023 som ett planmål för insatsorganisationen. När vi sedan i Nordefco söker vidga det nordiska försvarssamarbetet följer frågan: Kan de svenska soldaterna på sikt tjäna väsentligt mindre än sina nordiska kollegor? Är det verkligen rimligt?

//Mikael Jansson

Frågor om Försvarsmaktens personal

jansson2

Den 15 maj höll Mikael Jansson ett anförande angående personalförsörjningen

anf.126 Mikael Jansson (SD):

Herr talman!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter. Den av riksdagen beslutade Insatsorganisationen 2014 har som mål att markförsvaret ska bestå av tolv manöverbataljoner. Redan detta är enligt vår mening för lite, men det är en annan diskussion. Insatsorganisation 14 intas inte år 2014 utan planeras nu att förhoppningsvis intas år 2023. Den begränsade förmåga till territoriellt försvar som IO 14 eventuellt kommer att ha har vi alltså inte ännu. När vi väl har intagit IO 14, ja, då och först då kommer vi att ha tillräcklig förmåga att försvara en del av landet i en vecka, om en potentiell fiende är snäll nog att säga till i tid först förstås så att vi kan mobilisera våra styrkor och förflytta dem i lugn och ro. I det tidigare försvaret med fördelningar och brigader hade markstridskrafterna sammanlagt mellan 150 och 200 bataljoner, hemvärnet oräknat. Det fanns då stora personalreserver. Det säger sig självt att det är extra viktigt att personalen nu är fulltalig när försvaret är så bantat som det är nu. Riksrevisionen har kunnat konstatera att det tyvärr föreligger svåra problem. Sett över alla försvarsgrenarna saknas det redundans för personalen så att vi ibland är tvungna att skära ned på nyttjandetiden för dyra materielsystem, vilket ofta får direkt negativ inverkan på beredskapen. Det är inte utan att man kan se en koppling mellan denna typ av problem å ena sidan och det faktiska utfallet av situationer likt den som nyligen uppstod med ryska plan som övade i närheten av svenskt territorium under den så kallade ryska påsken å den andra. Om vi hade haft en bättre redundans, om vi annorlunda uttryckt hade haft ytterligare markpersonal och piloter tillgängliga för att tjänstgöra under denna helg, hade vi då kunnat hantera denna situation på ett bättre sätt? Jag misstänker att svaret är ja på den frågan.

Herr talman!

På armésidan har det varit svårt att över tid teckna nödvändiga kontrakt för dem som temporärt ska tjänstgöra, de så kallade GSS/T. Det gäller att komma ihåg att det inte enbart räcker med att uppfylla målen för intresseanmälningar och tecknade kontrakt, utan det är också viktigt att de som anställs stannar kvar i organisationen tillräckligt länge. Om detta inte sker håller inte beräkningarna för den nya organisationens personalförsörjning. Det har sparats på försvaret länge med både tårtspadar och osthyvlar. Till sist blir kvarvarande förmåga på många olika sätt urholkad. Personalpolitiken är ett område som tyvärr kan sägas ha urholkats på detta sätt. Till att börja med är soldaternas löner ett problem. Varför ska unga duktiga killar och tjejer behöva uthärda löner på städarnivå trots att de är skyldiga att tjänstgöra till och med i krig utomlands? Varför ska de betala för sin mat i fält? Varför ska de betala hyra för sina logement?

Naturligtvis bottnar detta i grunden i Sveriges ekonomi och riksdagens budgetprioriteringar. Att höja löner generellt för hela kategorier av människor är inte billigt eller lätt att räkna hem. Men vi måste se och förstå dessa problem och på sikt försöka rätta till dem. Vi har inte råd att vara naiva. Herr talman! Totalförsvarsplikten är nu enbart ett verktyg vid höjd beredskap. Normalt ska vårt försvar bemannas med anställd frivillig personal. När frågan om villkor och lagstöd för de nya kontraktsformerna GSS/K och GSS/T, alltså kontinuerliga respektive tidvisa kontrakt, lades fram för beslut i riksdagen röstade Sverigedemokraterna för förslaget – detta för att det aktuella systemet ska fungera. Men det är ingen hemlighet att vi vill att värnplikten återtas även i fred och normal beredskap för att fylla ut och utöka antalet förband. Socialdemokraterna påpekar ofta att det var med en mycket knapp majoritet som riksdagen beslöt om det nya personalförsörjningssystemet. Det stämmer. Vi sverigedemokrater var dock inte med; det var före vårt inträde i riksdagen. Frågan är hur majoriteten ser ut i dag. Många talar i alla fall med värme om värnpliktsutbildning.

Kanske hade vi i denna kammare med kammarens nuvarande sammansättning kunnat besluta om någon form av värnpliktsutbildning, även inom ramen för regeringens budget – nåväl. I detta betänkande samsas 13 motioner specificerade i fyra punkter. Under punkt 1 biträder vi Hultqvists motion 228 yrkande 11. Varför gör vi detta? Jo, därför att i yrkandet föreslås en översyn av befintligt personalförsörjningssystem. Vi finner detta lämpligt. De brister som tycks finnas bör verifieras om vi politiker ska kunna föreslå konkreta förbättringar. Åtgärder för att åter folkförankra försvaret bör vidtas. Samtidigt med dessa ambitioner måste vi veta att personalkostnader och förbättringar inte kan finansieras av den nuvarande materielbudgeten, där det redan saknas tiotals miljarder för att kunna nå fram till de krav som ställs för IO 14. Anslagen till försvaret har ramlat ned till lägsta tänkbara nivå. Försvarets anslag måste öka, och äntligen har vi hört att statsministern vaknat i frågan. Tyvärr är det svårt att fästa särskilt stor tilltro till uttalandena från statsministern, med tanke på den historia som finns av Moderaternas och borgerlighetens tidigare tal om satsningar på försvaret.

Budgetförstärkningar tycks betyda något helt annat för Moderaterna än vad de gör för resten av världen. Vi är alla redo för debatten om hur mycket försvarets anslag måste öka fram till 2023 som ett planmål för insatsorganisationen. När vi sedan i Nordefco söker vidga det nordiska försvarssamarbetet följer frågan: Kan de svenska soldaterna på sikt tjäna väsentligt mindre än sina nordiska kollegor? Är det verkligen rimligt?

//Mikael Jansson