En prekär situation för flottan

Det följande är ett inlägg av vår nye skribent Bertil Malmberg:

———————————–

Tidskrift i Sjöväsendet hade i förra årets första nummer (TiS 1/2013) särskilt två tänkvärda och insikts fulla inlägg författade av f.d. kommendören Christer Hägg respektive mariningejören och kommendörkaptenen Evorn Mårtensson. Inläggen kan läsas här. Båda inläggen pekar, från delvis olika utgångspunkter, på den minst sagt prekära situation flottan befinner sig i som följd av ett antal olyckliga politiska beslut allt från  Proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret och framåt.

Om det är något som präglar dessa beslut är det brist på insikt och operativ kompetens. Det är betecknande att just Proposition 1999/2000:30 på sammanlagt mer än 170 sidor nämner ”militärgeografi” endast en (1) gång och då i samband med den territoriella  ledningsorganisationen. Detta visar närmast övertydligt att de överväganden, som låg till grund för detta försvarsbeslut, utgick från allt annat än att tillförsäkra landet ett rimligt försvar. Hur kan jag då påstå detta? Jo, eftersom Sverige har en i många avseenden unik militärgeografi och att militärgeografin är en av de styrande faktorer varje seriöst militärt övervägande bör beakta.

I proposition 2008/09:140 inför det nu gällande Försvarsbeslut 2009 nämns överhuvud taget inte begreppet ”militärgeografi” en enda gång! Kan det sägas tydligare? Jo, för att understryka vad som är styrande sägs följande under rubriken Insatsorganisationens utformning: ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger. … I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.” Det låter närmast som en trollformel.

Det framgår här med all önskad tydlighet att det är viktigare att hålla den snäva budgetramen än att försvaret får resurser och förmåga att lösa rimligt ställda uppgifter. Det framstår som uppenbart att försvaret fjärrstyrs från finansdepartementet av en vapenvägrande finansminister, vars insikter om försvarsplanering inskränker sig till leka med nyckeltal i Du Pont-modellen, vilken som bekant inte har något som helst att göra med försvarsfrågor.

Hägg konstaterar tidigt i sin artikel, med utgångspunkt i ett uppmärksammat föredrag av Wilhelm Agrell att vi delvis bör bortse från det konventionella hotbildstänkandet och i stället vaska fram den grundläggande försvarsförmåga som vi behöver ”oberoende av hur vi tror att världen skall se ut”.  Jag anser att det är en rimlig utgångspunkt.

Regeringens proposition inför gällande försvarsbeslut anger följande uppgifter:

− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,

− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta och

− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

Den uppgiftsställningen är egentligen helt rimlig. Den andra strecksatsen är i själva verket vad vi minst måste kunna klara av i olika konfliktnivåer enligt gällande internationella konventioner och finns formulerat i IKFN-förordningen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820756.HTM ). Detta ”ställer krav på marinförband som har förmåga att möta och hantera en kvalificerad motståndare och kan verka i samtliga konfliktnivåer.”, som Mårtensson uttrycker det.

Båda författarna bryter ner de övergripande uppgifterna till konkreta sjöoperativa uppgifter respektive marina operationstyper. Efter en sådan analys kan man definiera den marina grundnivå som krävs.

Hägg för ett insiktsfullt resonemang rörande kritiskt nödvändig nivå för fartyg, helikoptrar och personal och kommer med rätta fram till att flottan för de viktigaste förbandstyperna redan ligger under ”kritisk massa”. Vad gäller ubåtsjakthelikoptrar är det värre än så – de saknas helt under ett antal år. Mårtensson konstaterar helt riktigt att marinen är kraftigt underfinansierad redan för att klara av den otillräckliga insatsorganisation som anges i FB 09.

Det är här problemet ligger. Marinen har tilldelats helt otillräckliga resurser för att lösa rimligt ställda uppgifter. Jag vill något komplettera bilden som ges i ovan relaterade artiklar. Kontakt med förbanden ger vid handen att de fåtaliga fartygen inte är fullt bemannade, vilket delvis beror på orealistiska personalramar. Viss utbildning och övningar genomförs i alltför begränsad utsträckning även när det gäller respektive förbandstyps huvuduppgifter. Som exempel kan nämnas att ytstridsförbanden övar ubåtsjakt endast sporadiskt. Ubåtarna skjuter torpeder i så ringa utsträckning att en nödvändig kompetens svårligen kan upprätthållas.

Ett annat förhållande som ingen av författarna tar upp är att det nominella antalet fartyg eller helikoptrar alls inte är detsamma som antalet operativt tillgängliga enheter. Erfarenheter visar att av en fartygsserie om sex enheter är 1-2 inte tillgängliga p.g.a. underhållsåtgärder eller grundläggande utbildning. Detta måste beaktas vid planering av det antal fartyg (motsv.) som behövs för att lösa ställda uppgifter.

En annan faktor som försummats under senare års försvarsplanering är militärgeografin. Mårtensson nämner att Sverige ”är den nation inom EU som har längst kust”. Detta är ett faktum som rimligen borde tillmätas större vikt vid tilldelning av resurser.

Jag bedömer med min långa erfarenhet av förbandsverksamhet, försvarsplanering och materielframtagning att flottan nu befinner sig i en minst sagt prekär situation. Att höra försvarsministern tala om att ”det är balans i försvarets ekonomi” visar på en förfärande inkompetens och låter närmast som ett hån mot dem inom försvaret som försöker göra det bästa av situationen. Regeringen har ett tungt ansvar för det bedrövliga tillståndet inom försvaret.

Försvarets personalförsörjning och personalpolitik

Den 22 januari 2014 hölls anförande angående försvarsmaktens personalförsörjning och personalpolitik: Vill även påminna om denna artikel 

anf.64 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5, 7 och 12. Innevarande mandatperiod är Sverigedemokraternas första i riksdagen. Vi deltog därför inte i 2009 års försvarsbeslut. Då beslöts i denna kammare, med en knapp marginal, att värnpliktsystemet skulle sättas i vilofas. Vi hann dock ge ett vallöfte i 2010 års val om att verka för åternyttjande av värnplikten, och det gör vi nu. Finland har värnplikt för alla som kan, och detta bygger en kraftfull finländsk armé. I Norge och Danmark gör 20-30 procent av varje årskull värnplikt. Det ger en möjlighet att fylla upp krigsförbanden men utgör också en förnämlig grund för att kontraktera soldater. Den svenska regeringen har valt att helt undvara värnpliktssystemet. Detta har medfört svåra problem att fylla personallistorna för förbanden.

Två typer av kontrakt utgör stommen i det svenska nuvarande systemet: GSS/K, heltida kontrakt, och GSS/T, deltida kontrakt. Problemet med de heltida kontrakten är avhopp innan kontraktstiden löpt ut. Problemet med de deltida kontrakten är att rekrytera tillräckligt många. Försvarsberedningen har konstaterat att den ryska upprustningen påverkar säkerheten i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till det. Vi kan då konstatera att det mål som försvarsbeslutet 2009 utpekade med insatsorganisation 2014, kallad IO 14, är en liten organisation att hålla sig med. Tar vi sedan i beaktande att IO 14 är både personellt och materiellt dåligt försörjt är vi en verkligt svår belägenhet.

På personalsidan gör vi bäst i att som de andra nordiska länderna åter aktivera värnplikten. Vi måste också fundera över villkoren för de kontrakterade soldaterna. Det bör utredas om kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän kan ha rätt att bo kvar på logementen till en låg hyra även efter provanställningstiden och där ha tillgång till billig och nyttig lagad frukost, lunch och middag samt kunna få subventionerade hemresor varannan vecka. Vi har ett försvar för att undvika att dras in i krig. Vi anser oss också vilja bistå våra grannar om de hotas. Vi kan inte löpa linan ut med det som beslöts i försvarsbeslut 2009. Vi måste göra en ny analys. Först när våra förband är fulltaliga, materielförsörjda och övade är de att räkna med.

Ytterligare en viktig aspekt finns på värnplikten. Värnplikten gör försvaret av Sverige till en gemensam angelägenhet. Jämför vi med Finland är det lätt att se att det finska försvaret är folkförankrat. I Sverige har det redan blivit så att försvaret är något som enbart angår de kontrakterade soldaterna. I en utdragen kris eller vid en ockupation är det lätt att inse vilket system som ger bäst effekt. Med värnplikt kan ett folk kämpa tills det återfår friheten. Det moderna militära försvaret är beroende av högteknologiska system för att skapa ett starkt skalskydd. Samtidigt är försvaret fortfarande beroende av folkets försvarsvilja och den enskilde soldatens mod och beslutsamhet.

Veteransoldatspolitiken ska vara sådan att stort stöd ges till dem som verkat i internationell tjänst, och den ska även omfatta de anhöriga. Medaljer och utmärkelser ska symbolisera de beundransvärda bedrifter och stora offer som gjorts för världsfreden och för undvikandet av mänskliga katastrofer. Minnesdagen för svenska veteraner bör enligt min mening förläggas till en helgdag – förslagsvis den sista söndagen i maj – så att veteraner och deras anhöriga kan delta i firandet utan att tvingas ta ut en extra semesterdag.

Eftersom Sverige ställer jämförelsevis låga krav för medborgarskap bör Försvarsmakten, utöver de gällande kraven, begära att den som söker till GMU ska ha varit bosatt i landet i minst tio år och under denna tid ha uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma samt ha undertecknat en deklaration där den sökande bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

 

Kommentar till Folk och Försvar

En snabb sammanfattning av Folk och Försvar hitintills: som vanligt agerar arrangören så att de kan låtsas att de inte diskriminerar SD. Bjuder man bara in sex partier o/e ungdomsförbund så kan man låtsas att det var en slump att SD/SDU inte är där. SD får kanske fem minuter i ett gruppsamtal. Gör ditt bästa Mikael Jansson!

I år hade man i alla fall inte ett tema om främlingsfientlighet som ett huvudhot mot Sverige och Europa. I år har man pratat om media och om partiernas syn på säkerhetspolitik. Miljöpartiet var lika flummiga som förväntat och är de enda som pratar mycket om pacifism och nedrustning. Vänsterpartiet är inte längre för nedrustning, men vill fortfarande ha värnplikt och inga nya Gripen. Hur flygvapnet skall vara utrustat i framtiden förklaras inte. Jag får väl fråga nästa vecka under vår resa med Luftförsvarskommittén. Socialdemokraterna pratar väldigt allmänt utan att lova någonting. Borgerlig politik generellt är i och för sig ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem enligt S. Man är också kritisk mot den borgerliga försvarspolitiken men lovar inget själva och är bestämda motståndare till NATO. Moderaterna verkar leva i lala-land. Allt är bra med försvaret idag och all kritik, även från Riksrevisionen, är bara struntprat. Undviker NATO-frågan. Folkpartiet och Kristdemokraterna är båda självkritiska och vill stärka försvaret. Långdistansluftvärnsrobotar och sjömålsrobotar till Gotland samt samt stärkt försvarsnumerär via en kombination av anställda och värnpliktiga soldater är bra idèer som Sverigedemokraterna redan lanserat. Det är dock lätt att prata om ett stärkt försvar när man inte lagt några förslag om ökade anslag. Det kommer att krävas rejäla anslagsökningar till försvaret för att uppnå det försvar som KD och FP pratar om, upp till bevis om ni vill bli tagna på allvar. SD har redan anslagit dessa resurser i sitt budgetförslag. FP är också uttalade NATO-förespråkare. Roligt att Wiseman fick vara på plats och prata från scen. I morgon är det roliga över för detta år och nästa år kommer Folk och Försvar antagligen inte undan att bjuda in SD/SDU.

/Mikael Valtersson

Grattis SAAB

Image

Vi gratulerar SAAB till försäljningsframgången om 36 SAAB 39 Gripen flygplan till Brasilien. Trots den svenska regeringens halvhjärtade stöd för affären vann alltså SAAB på egen hand denna upphandling. Som alla vet så vägrade regeringen Reinfeldt att göra Sverige till ensam referenskund på senaste Gripen versionen. För oss Sverigedemokrater är det en glädje att vi som positiva till svensk ingenjörskonst med detta fick rätt mot alla baksträvare och pessimister. 

//Mikael Jansson och Stellan Bojerud, försvarsutskottet. 

 

Mycket snack men färre verkstäder?

Image

Igår skrev bloggaren Wiseman ett inlägg som delvis berör den numera nedläggningshotade flygverkstaden vid Ronneby garnison, en utav rikets tre verkstäder. Wiseman beskriver problematiken och den ekonomiska och tidskrävande processen att man redan idag låter flygplanen transporteras till den verkstad som har tid för tillfället istället för att tillskjuta medel för att kunna lösa det inom sin respektive region.

Givetvis är detta ytterligare en förmåga som begränsas/avvecklas iomed regeringens ofinansierade organisation som saknar 40 miljarder kr i investeringsbudgeten. Försöken att spara pengar hjälper föga när man tvingas kannibalisera  på den logistiska verksamheten in på bara benet. Givetvis kommer detta bli kännbart både i den operativa verksamheten. Då dessutom dess verkstäder underhåller våra Gripen kunder kan det komma att påverka trovärdigheten för oss som moderflygvapen för Gripensystemet .

Vi Sverigedemokrater ser givetvis allvarligt på detta. Då det  redan är känt att verksamheten idag lider av stora brister även på underhållssidan skulle detta vara ytterligare en spik i kistan för vårt flygvapen att på ett trovärdigt vis kunna garantera underhållet på de insatsdivisioner och skoldivisioner vi förfogar över-i förlängningen vår trovärdighet att verka med ett flygvapen. Sedan får man betänka den psykologiska effekten, vem vill arbeta i en organisation eller företag som hela tiden talar om att lägga ned? Där lönerna givetvis inte är konkurrenskraftiga med den privata marknaden utan man arbetar för kamratskapen, de ovanliga arbetsuppgifterna och den unika erfarenheten- dock har alla människor privata kostnader och vill givetvis kunna utvecklas och bilda familj och känna en trygghet på sin arbetsplats, att kunna må bra och veta att man har sitt arbete kvar även nästa år.

Regeringen talar om ett försvar som finns här och nu, ett försvar som har flexibilitet, spetskompetens och kan verka med andra. Ett försvar som är omedelbart gripbart för insatser både inom och utanför rikets närområde. Ett försvar som inte var som det gamla, gråa och ineffektiva invasionsförsvaret. Dock är man inte villig att betala för det utan allt skall lösas inom ram, även om ÖB signalerar att utan ökade anslag kommer många förmågor gå förlorade. Ett insatsförsvar betyder inte per automatik mindre utan är en ambitionshöjning av ett invasionsförsvar. Försvaret är statens grundläggande uppgift och det är dags att regeringen tar sitt ansvar.det är man skyldig det svenska folket som vill ha ett försvar som fungerar och kan verka. Ett försvar som inte haltar runt med materiel från IB 77 eller där förbandstyper finns i singular och en ny organisation verkställs 10-15 år efter beslut.

Sverigedemokraterna åtgärdar regeringens ofinansierade organisation i vår skuggbudget där vi täpper igen de budgethål som finns samtidigt som vi anslår ökade medel med 3 miljarder utöver regeringens budget från 2014. Detta innebär att verkstäderna bibehålls och kan expandera. Vi uppsätter även flygverkstaden på F 16 i Uppland som idag nyttjas till andra ändamål. Kostnaden är beräknad till 30 miljoner kr för detta.

Logistik är ännu viktigare om man skall kunna som idag verka med fler förband utomlands samtidigt som man har en liten organisation då tillgängligheten måste vara så bra det bara går. Vi är idag på flertal system nära eller under kritisk massa. Exempel på detta är som Wiseman tar upp vedettbåtarna som vi återkommer i ett eget inlägg om framöver. Man kan fråga vad regeringen kommer vidta för åtgärder för att kompensera för detta bortfall. Denna fråga är likt många andra väl värd att ställas i Riksdagens kammare. Logistik sätter gränsen för vad den operativa verksamheten kan utföra och uppnå. Att regeringen då tvingar försvaret att banta just denna delen av verksamheten är därför ännu ett hinder för IO 14 att uppnås. Det är med andra ord mycket snack men färre verkstäder.

”Logistics .. as vital to military success as daily food is to daily work.”
– Capt. Alfred Thayer Mahan, Armaments and Arbitration, 1912

Ingebrikt Sjövik – en moderat av den gamla sorten? (UPPDATERAD)

Image

UPPDATERING: Ingebrikt Sjövik har själv hört av sig i kommentarsfältet och uppger sig vara felciterad på vissa punkter. Läs gärna kommentarerna för att ta del av hans påpekanden. 

Ingebrikt Sjövik, officer vid försvarsmaktens högkvarter och medlem i Gärdesmoderaterna höll idag en föreläsning vid Stockholms universitet med titeln ”VAD HÄNDER MED FÖRSVARET?”

Sjövik kandiderar till Riksdagen och har kommit in i debatten lika oväntat som en moderat budgetförstärkning då Sjövik inte har lika stor pensel för skönmålningen av försvaret som Cecilia Widegren (försvarsberedningens ordförande) eller Karin Enström (försvarsminister).

Föreläsningen inleddes med att berätta att EU är en icke fungerade enhetpå försvarsområdet, något som flera av försvarsdebattörerna säkert samtycker med. Vidare gick man vidare med att diskutera internationella konflikter och tog exempelvis upp Tjetjenien samt Rysslands inkompetens och försvarsstrategi i området. Att FN har visat sig helt värdelösa under internationella konflikter nämndes också.

Rysslands övning Zapad med 70 000 soldater var en ren styrkedemonstration och något som hotar oss i väst var det något som Sjövik gick på om, vilket är något helt annat än vad man hör i dagligt tal från de moderata proffsmålarna. Detta är något som välkomnas bland oss försvarsvänner men är säkert något som irriterar ledande moderata politiker.

Sjövik påstod bl.a. att ”på 80-talet låg försvarsbudgeten på 3% och idag ligger den knappt på 1,3-1,4%” vilket dock är ett mindre sakfel. Vi ligger idag neremot 1,1 % av BNP, lägst i Norden och då försvarsministern säger:

Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas. Det gäller även under det att materielsystem omsätts genom avveckling, ombyggnation eller anskaffning.

… så kan man enbart drömma om att alliansen skjuter till mer pengar, något som SD har redogjort för här.

Sjövik sa också att ”Försvarets högsta uppgift är att försvara vårt land” och kanske mer skarpa uttalanden var ”Insatsförsvaret var en fluga”. Detta uttalande med tydligheten om att Sverige behöver ett värnpliktsförsvar, ett anpassat försvar behöver båda anställda soldater och värnpliktiga.

Ska vi tolka detta som att Sjövik vill ha ett existensförsvar av Sverigedemokratisk modell? Kommer Sjövik då verka för detta inom sitt parti och stödja SD-motioner ihop med S om värnplikt?

En sak är säker, han har med dessa uttalanden gjort sig ovän med den moderata partiledningen som ser sådana åsikter som gamla och mossiga. Minns statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i kammaren:

Under hans sju år som statsminister har bara ett enda parti begärt mer pengar till Sveriges försvar – Sverigedemokraterna.

– Varken i regeringen eller i riksdagen finns det partier som oroat sig över resursbrist i försvaret, mer än Sverigedemokraterna

Sjövik kommentar om Sverigedemokraterna var att vi vill ta en paus i de internationella insatserna och satsa på det nationella försvaret – utan att lägga någon värdering i det. Vidare  sades att Sverige måste ha en militär förmåga på Gotland pga dess så extremt fördelaktiga läge mitt i Östersjön. Detta är klarspråk som inte har hörts sedan Anders Björcks tid.

Sjöviks åsikt om NATO var ”Ett NATO medlemskap är tyvärr ett nödvändigt ont om vi vill ha ett modernt teknologiskt försvar”.

Något som vi kommer ha anledning att återkomma till i ett längre inlägg framöver.

Avslutningsvis innan en kort frågestund avslutade Sjövik med att ”Svenskt försvar behöver blocköverskridande samarbeten på lång sikt.” Då SD ser ut att bli tredje största parti så kan man kanske hoppas att Sjövik vid ett inträde i Riksdagen tar sitt ansvar och samarbetar med SD.

Slutligen verkar Ingebrikt Sjövik vara en gammal moderat med sunda konservativa värderingar. Han ser saker för vad de är och är påläst. Han går emot sitt eget parti i frågan om personalförsörjningen och budgetnivån, där han på en fråga svarade att ”Man bör skjuta till 30-40 miljarder kr per år.” Notera, kära läsare, att detta är ungefär på samma nivå som Sveriges EU-avgift kostar oss. Dock saknades tydligheten varifrån dessa pengar ska tas. Sjövik verkade  även vilja se 5-7 brigader med 5000 man i varje, något som är snarlikt vårt förslag.

Vi önskar Sjövik lycka till, han har en hård motvind emot sig och efter dessa tydliga och behövliga uttalanden kommer nog orkanvindarna att blåsa upp. Men glöm inte:

”Hur än stormen viner, bakom molnen solen skiner”

Låt oss hoppas att detta gäller vår försvarspolitik också.

Image

Alliansens tillämpar modell Cajander?

Image

Då det saknas 40 miljarder kr i alliansens investeringsbudget  för att genomföra IO 14 och flera alliansföreträdare fortsätter skönmåla nuvarande förd försvarspolitik,där hela Sverige ska försvars, kan man kanske fråga sig om man tagit inspiration från Finlands statsminister Aimo Kaarlo Cajander försvarspolitiska modell.

Modell Cajander

Under vinterkriget namngavs soldatuniformen (eller mera avsaknad av denna) efter Cajander. Denna uniform bestod av den stridandes egen klädsel, en kokard och ett bälte. I juni 1939 hade Cajander uttryckt sin förnöjdhet över att arméns anskaffningar (och kostnaderna) hade överförts till nästa år. Detta visade sig vara en grav felbedömning och ett stort men i det kommande kriget.

Han gladde sig över att armén inte hade föråldrad materiel i sina förråd – det var bättre med ingen materiel alls.

Den sjuke mannens generaler

Britterna betraktade 1914 Turkiet som ”Europas sjuke man” och hade en nedsättande syn på den turkiska armén, som förvisso hade lidit förödmjukande nederlag i Libyen 1911-1912 och under Första Balkankriget 1912-1913. Den på förhand uträknade turkiska armén lyckades likväl 1916 tillfoga britterna svidande nederlag på Gallipoli-halvön och i Mesopotanien.

Det synes än idag vara en trend bland brittiska historiker att tillskriva tyska officerare äran för de turkiska framgångarna. Förvisso fanns det ett antal kompetenta tyska officerare i tjänst hos turkarna, men dessa var relativt lätträknade. Mer rättvisande vore att ge Tyskland kredit för att ha utbildat flera av de turkiska officerare, som var de mest framgångsrika under kriget. Denna utbildning skedde dels genom att lovande turkiska officerare genomgick generalstabsutbildning i Tyskland och dels genom i Turkiet verksamma tyska instruktörer.

Bland de mer framstående tyska officerarna i Turkiet kan nämnas fältmarskalkarna Colmar von der Goltz Pascha, Erik von Falkenhayn Pascha och Otto Liman von Sanders Pascha samt generalmajoren Paul Erich Weber Pascha och översten Friedrich Kress von Kressenstein Bey, som under krigets lopp befordrades till generalmajor.

Men det fanns även som ovan nämnts ett antal ytterst kompetenta turkiska officerare, av vilka här följer ett axplock inklusive en som var framträdande, men knappast särskilt framgångsrik, nämligen krigsministern Enver Pascha.

Esat Pascha (1862-1952)

Image

 

Då Turkiet i november 1914 gled in i det pågående storkriget var generalmajoren Mehmet Esat Pascha chef för III.armékåren i Rodosto (nu Tekirdag). Han var född Janina där fadern var borgmästare. Egentligen kom familjen från Tasjkent i Turkmenistan.

1890-1893 genomgick Esat generalstabsutbildning i Tyskland och blev därefter assistent åt Colmar von der Goltz, som hade i uppdrag att modernisera den turkiska armén.

Under Första Balkankriget 1912-1913 blev Esat nationalhjälte genom att som armékårchef hålla födelsestaden Janina mot överlägsna grekiska stridskrafter under sju månaders tid och ända fram till krigsslutet.

När striderna på Gallipoli började var Esat 53 år, men såg med sitt vita hår och sin gråsprängda yviga mustasch ut att vara tjugo år äldre. Esat såg ut som en snäll, jultomteliknande farbror, men det skenet var bedrägligt, för han var en effektiv och synnerligen professionell officer, som var mycket framgångsrik i försvaret av Gallipoli.

Esat befordrades i oktober 1915 till chef för 1.armén i Konstantinopel (Istanbul). I februari 1918 återvände han till Gallipoli såsom chef 5.armén. Där stannade han fram till juni 1918, då han utsågs till chef för 3.armén i Kaukasus.

Efter kriget var han en tid marinminister, men efter självständighetskriget lämnade han offentligheten. 1934 tog han sig efternamnet Bülkat.

Vehip Pascha (1877-1940)

Image

Mehmet Vehip Pascha var en femton år yngre broder till Esat och liksom denne född i Janina. Efter grundläggande officersutbildning genomgick han militärakademien i Konstantinopel och blev 1899 vid 22 års ålder kapten. Efter att ha tjänstgjort i Jemen och vid generalstaben blev han 1909 major och chef för kadettskolan i Konstantinopel.

Under Första Balkankriget var han underställd brodern Esat och chef för fästningen Janina. Efter kriget befordrades han till överste och chef för 22.infanteridivisionen. Den 8 juni 1915 övertog han befälet över XV.armékåren och ansvaret för försvaret av södra Gallipoli.

I februari 1916 utnämndes han till chef för den illa medfarna 3.armén i Kaukasus. Liksom vad gäller brodern Esat ljuger fotografierna om Vehip. Påtagligt överviktig och med svart helskägg ser han ut som en indolent och inkompetent fursteson, som fått sin befattning på grund av familjeband och inte genom egna kvalifikationer. Men Vehip var tvärtom en kunnig och viljestark officer, som till allmän förvåning lyckades reorganisera 3.armén och återskapa dess stridsvärde.

I juni 1918 utsågs han till chef för Östra armégruppen, som bestod av 3.armén, som övertogs av hans broder Esat och 9.armén under Yakup Sevki Pascha.

1936 verkade han, som 1934 antagit efternamnet Kaci, med framgång som militär rådgivare i Etiopien under kriget mot italienarna. Italienarna lyckades aldrig bryta igenom det försvar som han organiserat.

Enver Pascha (1881-1922)

Image

 

Enver Pascha torde vara en av de mest kända turkiska fältherrarna och är en än idag mycket omstridd person. Som krigsminister var han i realiteten närmast militärdiktator 1914-1918. Han var född i Konstantinopel (Istanbul) och blev officer 1899. Han genomgick militärakademien och blev kapten 1902.

Den snabbtänkte men impulsive Enver blev major redan 1906 och tre år senare utsågs han efter att ha genomgått utbildning i Tyskland till militärattaché i Berlin. Han deltog 1911-1912 med framgång i kriget mot italienarna i Libyen och tillhörde dem som gjorde bra ifrån sig under Första Balkankriget genom goda insatser vid återtagandet av Adrianopel (Edirne) den 22 juli 1913, vilket ledde till överstebefordran i december samma år.

I januari 1914 utnämndes han till generalmajor och krigsminister. Den självöverskattande Enver försökte sig mellan december 1914 och januari 1915 på att personligen leda 3.armén i Kaukasus, men det blev ett ordentligt bakslag. Han lämnade över den illa sargade armén till Hafiz Hakki Pascha och återvände till intrigerandet i Konstantinopel.

Enver hade minst sagt neurotiska relationer med såväl Liman von Sanders som Colmar von der Goltz och inte minst Mustafa Kemal. Han lyckades kasta in den turkiska armén i ett antal våghalsiga företag och än idag pendlar omdömena om honom mellan stor patriot och ren blådåre.

Han stupade den 4 augusti 1922 under en strid mot ryska bolsjeviker. Hans kvarlevor överfördes så sent som 1996 till Turkiet där han slutgiltigt jordfästes.

Hafiz Hakki Pascha (1879-1915)

Image

Hafiz Hakki var född i Monastir och var på militärakademien kurskamrat med Enver Pascha. Hakki gick ut som kursetta och blev redan 1912 överste i generalstaben. Han hade genomgått utbildning i Tyskland och befann sig vid krigsutbrottet på uppdrag i Berlin.

I januari 1915 fick han uppdraget att återställa ordningen efter den oreda Enver åsamkat 3.armén, med redan den 12 februari 1915 rycktes Hakki bort i en tyfusepidemi i staden Erzurum. Därmed förlorade Turkiet en av sina bästa officerare.

Halil Pascha (1882-1957)

Image

Halil var en ett år yngre farbror till krigsminister Enver Pascha, som favoriserade denne. Brittiska historiker förväxlar ofta Halil med den något äldre Khalil, som var guvernör i Bagdad och tror att dessa var en och samma person.

Halil var en kompetent officer som i december 1914 var verksam som överste och stridsgruppchef i Kaukasus. I december 1916 sändes han till Mesopotanien, där han fick befälet över XVIII.armékåren. Sedan Colmar von der Goltz Pascha avlidit övertog Halil den 19 april 1916 befälet över 6.armén och inkasserade segern vid Kut-al-Amara. Britterna betraktade honom som en ridderlig motståndare.

När det började gå illa för turkarna i Mesopotanien lät Enver förflytta Halil till Kaukasus, där han i juni 1918 blev chef för Östra armégruppen. Han tog 1934 efternamnet Kut.

Fahreddin Pascha (1868-1948)

Fahreddin var född i Russe 1868 och blev officer 1888. Efter att ha genomgått militärakademien blev han 1891 kapten. Han tillhörde de relativt fåtaliga franskspråkiga turkiska officerarna.

Han deltog som överstelöjtnant i kriget i Libyen 1911-1912 och under Första Balkankriget 1912-1913 var han chef för 31.infanteridivisionen som återtog Adrianopel (Edirne). Han befordrades till generalmajor i november 1914 och fick befälet över XII.armékåren i Mosul.

Efter att en tid ha varit ställföreträdande chef för 4.armén i Palestina sändes han den 23 maj 1916 till Medina. Där förde han ett framgångsrikt gerillakrig mot britterna och vägrade i november 1918 att lägga ner vapnen.

Han lät sig emellertid omsider övertalas av sin stab att upphöra med motståndet den 13 januari 1919, varvid han sattes i brittisk fångenskap på Malta fram till 1921. Efter sin återkomst till Turkiet utsågs han till ambassadör I Kabul, vilket uppdrag han skötte med den äran.

Nurettin Pascha (1873-1932)

Image

 

Denne kärve frontofficer fick länge stå emot britterna i Mesopotanien med otillräckliga resurser. Han var född i Bursa och blev officer 1893. Under Första Balkankriget var han chef för 9.infanteriregementet.

I juli 1915 blev han chef för 6.armén i Mesopotanien, vilket han var fram till december samma år då Colmar von der Goltz övertog ledningen av armén.

Von Der Goltz såg sig främst som chef för hela den Mesopotanska krigsteatern och lät därför Nurettin fortsätta att föra det dagliga befälet över 6.armén. Sedan von der Goltz avlidit sköts Nurettin åt sidan av Enver, som ville att hans farbror Halil skulle få triumfera som segraren vid Kut-el-Amara.

Nurettins revansch kom under självständighetskriget då han med stor framgång ledde 1.armén. Därefter var han parlamentsledamot för hemstaden Bursa.

Ahmet Izzet Pascha (1864-1937)

Izzet föddes i Monastir och utexaminerades från militärakademien 1887, varefter han blev assistent åt Colmar von der Goltz. 1891 sändes han till Tyskland för generalstabsutbildning och han blev generalmajor redan 1904.

1913 blev han chef för generalstaben och samma år krigsminister, vilken befattning han 1914 överlämnade till Enver.

Han reaktiverades i februari 1916 och blev då chef 2.armén fram till mars 1917 då han blev chef för Armégrupp Kaukasus, vilken befattning han innehade till juni 1918 då armégruppen upplöstes. 1934 tog han namnet Furgac.

Ismet Pascha (1884-1973)

Image

 

Image

 

Ismet kom med tiden att spela en synnerlig viktig roll i Turkiets historia, men det var först under frihetskriget 1921 som han steg fram på nationell nivå. Han föddes i Izmir och hade en intressant familjebakgrund. Fadern var kurd och modern var av bulgarisk härkomst. Detta hindrade inte att Ismet 1938 blev Turkiets president, vilket ämbete han innehade till 1950.

Den till växten lille Ismet var själsligt en stor man, som gav upp totalitär makt till förmån för demokrati. Sedan han 1950 förlorat presidentvalet var han under tio års tid oppositionsledare innan han 1960 återkom som premiärminister. I dagens Turkiet äras han för att ha hållit landet utanför Andra världskriget trots press både från Tyskland och västmakterna. Formellt gick Turkiet dock med i kriget 1945 på allierad sida, men det kom aldrig till några reella krigshandlingar.

Efter officersutbildning och trupptjänstgöring genomgick han militärakademien och utexaminerades därifrån 1906. Han utnämndes till överstelöjtnant 1914 och påföljande år till överste. I januari 1917 blev han chef för IV.armékåren. I maj 1917 förflyttades han till posten som chef för XX.armékåren och i juni 1917 till III.armékåren. Därefter blev han stabschef vid 7.armén under Mustafa Kemal Pascha, vars odelade förtroende han åtnjöt.

Under självständighetskriget mot grekerna segrade han 1921 i de avgörande slagen vid Inönu, och 1934 tog han sitt efternamn från de händelserna.

Mustafa Kemal Pascha (1881- 1938)

Mustafa Kemal präglar än idag den turkiska nationen. Han var en komplex personlighet. Viljestark, hård, hänsynslös, hypersexualiserad, alkoholiserad och kedjerökare, men likväl upplyst och socialt ansvarskännande. Dessa mänskliga karaktärsdrag återfinns för övrigt i större eller mindre proportioner hos många framgångsrika ledare såsom exempelvis Winston Churchill och Gustaf Mannerheim.

Mustafa var född i Saloniki, där fadern var tulltjänsteman. Han började redan som 12-åring i en militärskola och utexaminerades som löjtnant 1905. Hans matematiklärare hade då givit honom tillnamnet Kemal, som betyder den perfekte.

Som kapten sändes han 1910 på en militär studieresa till Frankrike. Därefter stred han framgångsrikt i Libyen 1911-1912 och som major i Första Balkankriget 1912-1913.

Enver hatade Mustafa Kemal och sände honom som militärattaché till Bulgarien bara för att få bort honom från Konstantinopel. Då kriget bröt ut 1914 återkom den till överstelöjtnant befordrade Mustafa till Turkiet och Enver satte honom då i inre exil genom att sända honom till ”bakgården” Gallipoli för att organisera den nyuppsatta 19.infanteridivisionen.

Mustafa Kemals insatser under Gallipoli-fälttåget är alltför välkända för att behöva upprepas här. Han befordrades till generalmajor och utsågs i mars 1917 till chef för 2.armén i Kaukasus, men förflyttades i juli samma år till 7.armén i Palestina. I oktober 1917 blev han ”kallställd” av Enver till följd av att han kritiserat användningen av tyska officerare, vilka han ansåg sökte göra Turkiet till en tysk koloni.

Krigsläget gjorde dock att Mustafa Kemal inte kunde avvaras och i augusti 1918 återfick han befälet över 7.armén för att i oktober samma år efterträda Liman von Sanders som chef för Armégrupp Yildirim i Palestina vilken omfattade 4., 6. och 8.arméerna jämte den tyska Asienkåren.

Mustafa Kemal var instrumentell i de följande inbördes- och självständighetskrigen och blev 1923 republiken Turkiets förste president. 1934 förlänade parlamentet honom hedersnamnet Ataturk – turkarnas fader.

Till slut

Här har presenterats ett fåtal turkiska officerare, som hade förmågan att väl hävda sig mot motståndarna. Det fanns flera av samma kaliber. Det var dessa ledare och deras soldaters vilja som kompenserade Ententens materiella och numerära överläge.

Segraren skriver historien och därför har många av dessa skickliga män förpassats till garderoben, för att mer mediokra brittiska generaler skall kunna sola sig i rampljuset.

//Stellan Bojerud