Nordiskt utrikes,säkerhets-och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap

Ovanstående motion behandlas i ett sammansatt utskott, utrikes- och försvarsutskottet.

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att sträva efter att samordna de olika nordiska samarbetsavtalen i en struktur.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna för att ta emot hjälp från de nordiska länderna i händelse av krig eller höjd beredskap eller att ge dem hjälp.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om luftpatrullering av Islands luftrum.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inom ramen för det nordiska samarbetet verka för ökade insatser för att uppnå samordnat luftförsvar och samordnad luftövervakning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inom ramen för det nordiska samarbetet verka för ökade insatser för att uppnå samordnad havsövervakning och samordnat satellitsystem.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inom ramen för det nordiska samarbetet verka för en konkretisering av den nordiska solidaritetsförklaringen i hela skalan från krishantering till fullskaligt krig på nordiskt territorium.

Motivering
Sverigedemokraterna betraktar Sverige som, i fallande ordning, en del av en nordisk, europeisk, västerländsk och global gemenskap. I linje med detta vill vi särskilt arbeta för att stärka den nordiska identiteten och bredda och fördjupa det nordiska samarbetet.

Vi vill, i likhet med vad som fördes fram i Stoltenberg­rapporten 2009, öka det nordiska samarbetet inom en rad frågor på försvars- och säkerhetsområdet. Vi ser uppenbara förtjänster i att de nordiska länderna tar ett gemensamt ansvar för regionens säkerhet, i likhet med vad som länge planerades under kalla krigets era. Det nordiska försvarssamarbetet bör därför drivas så långt som möjligt.

Av dessa skäl välkomnar vi att de nordiska länderna lanserade Nordefcosamarbetet 2009. Vi anser dock att det inte har gjorts tillräckligt mycket konkret för att uppnå ett fördjupat försvarssamarbete i linje med de förslag som finns i Stoltenbergrapporten och vi vill se ökade insatser i det nordiska försvarssamarbetet för att uppnå sådana resultat.
Danmark och Norge kommer under överskådlig tid vara NATO-anslutna och Finland och Sverige kommer under överskådlig tid vara alliansfria och det är viktigt att ett realistiskt uppbyggt nordiskt samarbete på detta område tar hänsyn till dessa förutsättningar.

Ett övergripande strukturellt problem för nordiskt samarbete på detta område är att det är splittrat mellan olika avtal och strukturer. Detta är enligt vår mening suboptimalt. För att kunna uppnå ett effektivt och fördjupat nordiskt samarbete, vilket vi i likhet med regeringen anser, så menar vi att de olika avtal som redovisas i skrivelsen så långt det är möjligt bör samordnas i en gemensam struktur, exempelvis i nordiska rådets eller det nordiska ministerrådets regi. Det nordiska försvarssamarbetet bör formaliseras för att kunna fortsätta att fördjupas. Sverige bör verka för detta och detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Förutsättningar för att ta emot hjälp från nordiska grannländer vid höjd beredskap eller krig eller att ge dem hjälp

I SOU 2012:29 har utretts vilka förutsättningar som existerar för att ta emot internationell hjälp i fredstid, vilket vi ser som positivt. Det måste dock ses som en brist att man inte på ett tillräckligt tydligt sätt har utrett vilka förutsättningar som finns för att ta emot hjälp från våra grannländer i händelse av höjd beredskap eller krig eller att ge dem hjälp. Den förstärkta nordiska solidaritetsförklaringen kan knappast realiseras utan att sådana möjligheter att ta emot hjälp existerar. Det är därför ett självklart krav att regeringen låter utreda vilka förutsättningar som finns för att ta emot hjälp. Detta bör riksdagen tillkänna ge för regeringen som sin mening.

Skyddet av Islands luftrum

Det redan accepterade uppdraget att tillsammans med Finland och Norge hantera luftövervakningen av Island är ett viktigt steg framåt och det är vår mening att detta skall genomföras i en solidarisk anda. Det torde ligga inte enbart i Sveriges utan i alla de nordiska ländernas intresse att bidra till försvaret av Islands suveränitet och att upprätthålla stabiliteten i området. I sammanhanget vill vi i Sverigedemokraterna poängtera att det inte enbart är luftövervakningsuppgifter (air surveillance) som det svenska flygvapnet bör erbjuda Island utan också luftpatrullering (air policing).

Nordiskt samarbete kring luftförsvaret

Vad avser luftförsvar så vill Sverigedemokraterna att Sverige långsiktigt ska verka för ett tätare samarbete av den nordiska luftövervakningen, inkluderat luftförsvaret över Island. I ett längre perspektiv bör nordisk personal skickas till Keflavik på permanent basis. De nordiska flygvapnen knyts därmed närmare varandra och utvecklar samarbetet i skarpt läge. I princip borde de nordiska flygvapnen klara luftförsvaret över hela det nordiska luftrummet inklusive Island utan att vara avhängiga NATO.

Havsövervakning och satellitsystem

Sverigedemokraterna menar vidare att Sverige ska verka för att de nordiska länderna utvecklar ett system för övervakning av havsområden. Sverige och Finland har redan ett militär utbyte vad gäller övervakning av Östersjön. Detta bör kunna vidareutvecklas till att innefatta även övriga nordiska länder.

Det är också av stor vikt att de nordiska länderna utvecklar isbrytarkapacitet vid Arktis för att inte tappa konkurrensfördelar gentemot USA, Kanada och Ryssland vilka alla har isbrytarkapacitet idag. Isbrytarkapacitet i arktiska förhållanden är mycket kostsamt och bör därför utvecklas gemensamt.

För att möjliggöra övervakning och insatser i de enorma nordiska havsområdena måste ett gemensamt satellitsystem för övervakning och kommunikation också utvecklas. Idag köper de nordiska länderna nödvändiga tjänster från annan part, men givet att man utvecklar systemen gemensamt kan man på sikt spara pengar genom att slippa köpa satellittjänsterna. Det är dock osannolikt att det är ekonomiskt försvarbart att utveckla satellitsystem för ett enskilt nordiskt land.

Solidaritetsförklaring

Sverigedemokraterna välkomnar att de nordiska utrikesministrarna under sitt möte i Helsingfors i april 2011 enades om en solidaritetsförklaring på det utrikes- och säkerhetspolitiska området mellan de nordiska länderna. Genom solidaritetsförklaringen säger de fem länderna att i det fall ett nordiskt land skulle drabbas av en kris eller ett angrepp, så kommer övriga länder bistå med relevanta medel. Denna solidaritetsförklaring är dock fortfarande väldigt allmänt hållen och säger inte mycket om hur länderna konkret avser att reagera och hjälpa varandra i händelse av att ett enskilt land hamnar i trångmål, exempelvis vid ett yttre angrepp eller otillbörlig press. När det nu har gått ett par år sedan denna allmänna solidaritetsförklaring anser

Sverigedemokraterna att Sveriges regering ska verka för att de nordiska utrikesministrarna utarbetar konkreta strategier för hur de nordiska länderna avser att reagera och hjälpa varandra i enlighet med tidigare antagen solidaritetsförklaring.

Det kan antas att det inte föreligger några större problem när de nordiska försvarsmakterna samarbetar i krishantering. Men när pooling & sharing förekommer, måste tillgången av resurser ändå regleras. Detsamma gäller nordiskt försvarsmaterielsamarbete. I händelse av krig på nordiskt territorium finns det idag inget nordiskt försvarssamarbete alls, annat än det som spontant i det läget kan skapas. Norska och danska försvaret leds av NATO. Svenska och finska försvaret leds nationellt. Endast efter en konkretisering av krigssamarbetet och ett formaliserat givande och tagande mellan länderna av militära förmågor kan en gemensam försvarsplanering skapas. Denna gemensamma försvarsplanering måste vara godkänd av NATO, vilket bara binder Sverige och Finland inom området nordiskt försvarssamarbete.

Stockholm den 17 april 2013

Mikael Jansson (SD) Björn Söder (SD)

 

Bedömningar av besparingar i Försvarsmaktens materielförsörjning och av arbetet med den nordiska stridsgruppen 2011

Herr Talman!

Jag yrkar bifall till utskottet på punkt 1 och bifall till reservation 2 på punkt 2.

Försvarets materielförsörjning är en fråga om svåra prioriteringar och rör sig ofta på det högteknologiska området. Olika parametrar sätter förutsättningarna. En del av försvarsanslaget ska finansiera investeringar, vidmakthållande och drift.

Ju större materielanslag desto bättre förutsättning att beväpna och utrusta försvaret. Samma gäller det statliga forsknings och utvecklingsanslaget. Statens anslag till teknisk grundforskning påverkar i hög grad försvarsindustrin. Ju högre forskningsanslag desto bättre förutsättning för försvarsindustrin. Vissa svenska försvarsföretag är ibland äldre än staten USA. Vi är det land i världen som exporterar mest försvarsmateriel per capita.

Detta vilar idag på tidigare bedrifter. Vi skulle knappast idag kunna bygga upp en försvarsindustri från scratch. Förutom de ekonomiska villkor som skapades har framgångssagan för svensktillverkat försvarsmateriel berott av en optimism och tilltro till svensk ingenjörskonst.

Saab Gripen kan gå till historien som stor exportframgång, men bara om vi är positiva till vad svenska ingenjörer kan åstadkomma och är beredda att satsa på forskning. Den sista parametern för försvarsindustrins vara eller inte vara är förmågan att förmågan att dra nytta av tekniska samarbeten.

I kalla kriget var hotbilderna tydliga och överhängande ända fram till den dag Sovjet föll sönder ekonomiskt. För en neutral stat som Sverige med en geografi mitt emellan NATO- och Warszawa pakten satsade då Sverige på en hög grad av självförsörjning av försvarsmateriel. Vi lyckades med detta remarkabelt bra.

Idag är situationen annorlunda. Försvarsföretagen måste samarbete internationellt för att få tillräcklig volym för att kunna skapa nya materielsystem. I den processen har Sverige förlorat mycket, idag är det mesta av försvarsindustrin i Sverige utlandsägd. I det ligger en stor risk, vi vet aldrig när teknik läcker ut eller för den delen när produktionsenheter lämnar Sverige.

Här borde staten kunnat bromsa utvecklingen, inhemsk ägo av försvarsindustri är viktig säkerhetspolitisk fråga. Riksdagspartierna förhåller sig olika till den uppkomna situationen. Alliansregeringen har tydligt visat sin analys genom att förorda ”köp från hyllan”.

Om Sverige köper från hyllan kan vi minska eller eliminera kostnader för grundforskning och systemanpassning. Regeringen tror sig få mer pang för pengarna. Helikopter 16 Blackhawk är ett sådant projekt. Ett rakt köp av utlandsproducerat materiel. Alla är nöjda med köpet av Blackhawk. Men så enkelt är det inte.

Riksrevisionen har invänt mot regeringens linje att ”köp från hyllan” inte alltid är billigast. Från fall till fall kan egenproducerat materiel eller materiel framtaget i samarbete vara billigast.

Vi har en minoritetsregering och de har inte kunnat få majoritet för alla sina förslag på försvarsmaterielområdet. Exempelvis motsatte sig riksdagen den kraftiga nedskärningen av FMLOG som föreslogs i en proposition.

Om Blackhawk är ett exempel på ett lyckat ”köp från hyllan”, Sverige hade inte inga bättre alternativ. Så är Gripen ett exempel på hur ekonomiskt lönsamt det kan vara med egenproducerat. Gripen bedöms av ekonomer vara en vinstaffär för den svenska ekonomin sammantaget.

Jämför det ekonomiskt med om vi skulle köpt ett utländskt stridflygplan. Försvarets materielförsörjning måste hela tiden öppet analysera olika alternativ. Vi kan välja att köpa egenproducerat endast när svensk teknik är i världsklass. Svensk teknik är världsledande på ett antal försvarsmaterielkategorier.

Det måste svenska staten slå vakt om genom att hävda undantag vid upphandling när det rör sig om svensk spetsteknik. Ett bra exempel på detta är Storbritannien och Frankrike som skyddar sin försvarsindustri.

För att försvarsindustriföretag ska överleva krävs det att de är stora så att de orkar med forskning och utveckling av nya system som inte kommer att ge inkomster förrän långt senare.

Svensk försvarsindustri är tvungen att hitta partners för kostnadsdelning. Det gäller då att de svenska företagen drar god nytta av samarbetena. Svenska Saab och andra svenska företag har visat att man är skicklig på det området. Tack vare detta finns det många högteknologiska materielprojekt där svenska företag har del.

Vid stora exportaffärer bör svenska staten gå kontraktspart i syfte att gynna och skydda svenska intressen.

Man förstår genast att regeringen är missnöjd med att inte ha majoritet för sin politik på försvarsmaterielområdet. Regeringen anser ju att minskade anslag för FMV, FMLOG och FOI automatiskt sparar pengar för staten vid given militär förmåga.

Riksdagen håller inte med .Därför är det fel av regeringen att klåfingrigt skicka in en politisk genomförandegrupp i försvarsmakten. Försvarspolitiker gör klokt att hålla sig till talarstolen. Politiken påverkar direktiv, chefstillsättningar, budget och lagar. Där bör det stanna.

Mig förvånar det inte att genomförandegruppen åsamkade störningar.Vari består t.ex. den meningsfulla besparingen i att avbryta Amosprojektet? Staten redan har lagt ned 700 miljoner kronor i projektet.

Enligt riksrevisionen uppnåddes inte i närheten den tänkta besparingen .De svenska soldaternas säkerhet i Afghanistan påverkades av förseningen av säkrare fordon som genomförandegruppen åsamkade.

Genomförandegruppen arbetade på informell basis utan en redig dokumentation. Det är inte lätt för försvarsmakten att hålla sitt tempo när de inte äger sin egen verksamhet. Vad som behöver göras på materielsidan är att finansiera redan planerade beställningar.

Debatten om en veckas försvaret var bra så till vida att svenska folket fick veta sanningen om försvarets status. Dock inte försvaret idag utan försvaret på 2020-talet om vi under tiden till dess skjuter till 40 miljarder kronor för att täcka underskottet i investeringsbudgeten.

Då först har vi en veckas försvar.

Alla vet att Sverigedemokraterna har en helt annan syn på vilken status det svenska försvaret ska ha.

Tack herr talman!

//Mikael Jansson

Norges sak var svår

Image

Varför ingrep inte Sverige till Norges hjälp i april 1940?

Ett återkommande fenomen är att skribenter upptäcker att Sverige inte gick till väpnad kamp för Norges frihet den 9 april 1940. Den vanliga tendensen är så att framhäva detta såsom utslag av svensk feghet och egoism. Medan Norge utkämpade en ödeskamp stod svenskarna passivt och tittade på. Men var det verkligen så?

Den 9 april 1940 fanns det ingen svensk militär bevakning längs gränsen mot Norge. Detta faktum har av en del skribenter tolkats som slapphet och försummelser från den svenska militärledningens sida. Ett sådant betraktelsesätt förutsätter emellertid att man bortser från två grundläggande förutsättningar. För det första var Norge ett fredligt sinnat land. Varför skulle Sverige hålla en militär beredskap mot Norge? För det andra var Värmlandsgränsen sedan unionsupplösningen 1905 en demilitariserad zon och Sverige fick inte stationera trupper där.

Med anledning av Sovjetunionens angrepp mot Finland ökades den svenska beredskapen i Norrbotten genom inkallelse av VI.fördelningen i december 1939. En fördelning – numera benämnd division – omfattade ca 20 000 man. I januari 1940 ökades beredskapen genom inkallelse även av V.fördelningen.

Sedan Finland i mars 1940 slutit fred med Sovjetunionen började avvecklingen av den svenska beredskapen i Norrbotten. Den 1 april 1940 började hemtransporterna av VI.fördelningen, vilka skulle vara avslutade den 15 april.

Sedan skulle V.fördelningen hemtransporteras före 15 maj 1940. För att transportera en fördelning och alla dess förnödenheter behövdes det ca 110 järnvägståg. Bilar var 1940 en bristvara i Sverige och trupptransporter genomfördes huvudsakligen med järnväg.

Ett trupptåg behövde tre dygn för en resa från Norrbotten till Skåne och lika lång tid för att återvända och hämta nästa transportomgång. Inräknat den tid som gick åt för översyn av lok och vagnar kunde alltså ett tågsätt transportera en truppstyrka per vecka.

En militär järnvägstransport var en komplicerad insats. Låt oss ta ett exempel. Trupptåget ilastas i Haparanda. Det består av en kombinerad 2- och 3.klass boggievagn (för officerare och underofficerare, respektive furirer), ett antal godsvagnar inredda för transport av trupp eller hästar samt öppna vagnar lastade med fordon.

Tåget dras av ett kraftigt ånglok litt B, som betjänas av förare och eldare. Vidare finns en tågbefälhavare (”konduktör”), samtliga med hemmastation Boden. Så börjar tåget sin resa och första uppehåll blir Karungi, där tågmöte sker. Nästa stopp blir Avafors, där vattentagning sker. Ångloket konsumerar mycket kol, men ännu mer vatten.

Så anländer tåget till Boden. Här sker personalbyte. Tåget framgår till den militära hållplatsen Boden Södra, där truppen får mat och kan göra toalettbesök. Så går tåget vidare till Jörn eller Vännäs. Byte av lok och personal.

I Långsele händer det något stort. Dit har elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland nått 1939, Ångloket ersätts av ett elektrolok litt Dg (se foto ovan). Detta har dubbel dragkraft jämfört med ångloket. Därför blir vårt trupptransporttåg stående i avvaktan på nästa tåg, så att de som s k kopplade militärtåg kan dras av ett elektrolok. På så sätt kan SJ spara in en tågbemanning, driftkilometer och tågunderhåll.

Så rullar det vidare. Uppehåll vid måltidsstationer och på ångsträckor vatten- och koltagning. På varje bemannad station eller hållplats, står en tågklarerare eller platsvakt och ser tåget rulla förbi. Syftet är att lyssna och se tecken på lossnande hjulringar eller s k tjuvbroms (som gör hjulringarna rödglödande). Vidare att ta stafetter.

Ombord på tåget kan tågbefälhavaren kasta ut en stafettstav när bemannad station eller hållplats passeras. Han skriver ett meddelande, som stoppas i den ihåliga stafetten, som kastas av tåget där personal, som kan läsa meddelandet är på plats.

Den som läst meddelandet skyndar sig in på expeditionen och ringer per bantelefon nästa hållplats i färdriktningen, där signalen läggs för stopp. Tågbefälhavare, lokförare och stationspersonal kan därefter muntligen överlägga om vad som bör göras.

Den trånga sektorn var inte lok och vagnar, utan lokpersonal. Antalet lokförare och eldare var naturligtvis anpassat efter de fredstida trafikbehoven. SJ löste frågan genom att återkalla fem årgångar pensionerade lokförare. Dessa fick ta över lokaltrafik och bangårdsväxling samt erhöll nybörjare som skulle läras upp till eldare. Därigenom frigjordes erfaren lokpersonal för linjetjänst.

Den 9 april 1940 började en omfattande mobilisering av det svenska försvaret, vilken av politiska skäl emellertid kallades ”krigsorganisering”. Av politiska skäl var det inte möjligt att göra en öppen mobilisering genom radioinkallelser och klockringning, utan inkallelserna måste ske med brev. Det blev bråda dagar för landets brevbärare.

Längs Värmlandsgränsen fanns det ingen och fick det inte finnas någon militär bevakning. Det blev därför polisens uppgift att bevaka och spärra vägarna, vilket arbete började bli klart den 11 april. Det påminde om posses i Vilda Västern. Landsfiskaler och fjärdingsmän uppbådade pålitligt manfolk på bygden. Dessa fick polismärke, pistol och batong, men var i övrigt civilklädda. Till fots, per cykel eller medelst droskbil sökte de sig till gränsövergångarna.

Påföljande dag började svensk militär trupp anlända till området samtidigt som norsk trupp började strömma in över gränsen. Fram till den 20 april flydde huvuddelen av norska 1.divisionen in till Sverige. Norrmännen medförde omkring 200 bilar, 400 hästar, 6 500 gevär, ett dussintal kanoner och 10 ton artilleriammunition.

Den 9 april 1940 hade demobiliseringen av VI.fördelningen, som 1 april omdöpts till II.fördelningen, i Norrbotten fortskridit så långt att en tredjedel av trupperna hade avrustats och hemsänts, en tredjedel höll på med att avrusta i kasernerna och en tredjedel befann sig under järnvägstransport. V.fördelningen befann sig öster om Boden och bedrev i väntan på tåglägenhet vinterövningar.

Danmark hade kapitulerat redan den 9 april, men norska försvaret kämpade vidare. Överbefälhavaren bedömde att det största hotet mot Sverige kom från de tyska trupperna i Danmark. Till försvar av Skåne insattes 1.armékåren, som bestod av I., IV och V.fördelningarna. I.fördelningen, som mobiliserade i Skåne, nådde med sina första förband fram till kusten redan den 11 april, men det dröjde till den 16 april innan hela fördelningen kommit på plats. Härefter började IV.fördelningen transporteras från Mälardalen till Skåne, vilket skedde under tiden 21 – 25 april. Slutligen tilltransporterades V.fördelningen under dagarna 26 – 30 april. Den 1 maj 1940 var svenska arméns uppmarsch i Skåne fullbordad.

Längs gränsen mot Norge hade under tiden försvar av gränsövergångarna improviserats alltifrån Riksgränsen och ner till Bohuslän. Kraftsamlingen låg i Bohuslän och Värmland där 2.armékåren bestående av II och III.fördelningarna sattes in. Det fanns inga svenska planer för ett försvar mot Norge, varför uppmarschen måste improviseras. Det blev bråda dagar för Statens Järnvägar. Under tiden den 14 – 18 april hade huvuddelen av III.fördelningen kommit på plats medan det dröjde till den 27 april innan uppmarschen var avslutad för II.fördelningen.

Från den 18 april 1940 fanns det en teoretisk möjlighet att låta III.fördelningen, som skyddade Bohuslän och Dalsland, ingripa i Norge. Men till vilken nytta? Den norska 1.divisionen, som skulle skydda Osloområdet hade ju då redan tagit sin tillflykt till Sverige och lagt ner sina vapen. Kongsvinger hade redan den 16 april erövrats av tyskarna. Det fanns alltså inga norska trupper att hjälpa.

När II.fördelningen, som skulle skydda Värmland, kommit på plats den 27 april var läget där likadant, för samma dag beslöt de allierade att avbryta striderna i södra Norge. Den 5 maj hade samtliga norska trupper söder om Trondheim kapitulerat.

Under tiden hade överbefälhavaren beslutat att förstärka försvaret mot Norge genom att omgruppera IV.fördelningen från Skåne, vilket skedde 10 – 17 maj. På Norges nationaldag förelåg det alltså förutsättningar för ett meningsfullt svenskt ingripande i södra Norge, som alltså redan givit upp kampen.

Vilja – kunna – våga. Nog fanns det en vilja att hjälpa Norge, men kunde svenska försvaret göra detta? Som ovan påvisats tog det avsevärd tid att mobilisera och uppmarschera mot gränserna. Detta berodde inte på slöhet eller bristande vilja, utan var helt enkelt en fråga om transportkapacitet. Den svenska armén var 1940 inte motoriserad, utan kanonerna drogs av hästar och truppen marscherade till fots med en hastighet av fyra kilometer i timmen sedan de urlastats från järnvägsstationerna.

Kunna? Med undantag för de förband som vintern 1939-40 legat i beredskap i Tornedalen, var resten av svenska armén nyligen mobiliserad och dåligt övad. I Norge stod tyska trupper, som under krigets förlopp blivit samtränade och segervissa. Att med sådana odds ta strid i onödan förefaller föga förnuftigt.

Våga? Vid den tidpunkten det svenska försvaret hade möjlighet att ingripa i Norge, hade striderna söder om Trondheim upphört. Den 6 juni började de allierade att utrymma även Nordnorge och den 9 juni 1940 kapitulerade de kvarvarande norska trupperna.

De norska regeringarna Mowinckel och Nygaardsvold hade försummat Norges försvar. Att hjälpa någon förutsätter att denne är villig att söka hjälpa sig själv. Genom att försumma sin militära beredskap svek inte bara den norska statsledningen sitt eget land utan satte även Sverige i ett ytterst riskfullt läge. När det svenska försvaret hade möjlighet att ingripa i Norge var det redan för sent och i det läget hade ett svenskt ingripande varit liktydigt med nationellt självmord.

Till vad nytta? Norges sak var helt enkelt för svår.

//Stellan Bojerud 

Integritetsskydd vid signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet

Herr Talman!

Jag yrkar bifall till reservationen.

Signalspaning är Sveriges första försvarslinje.

I en värld med nya hotbilder som global terrorism, informationsteknologiska hot och icke konventionell krigföring är signalspaning något vi inte kan avstå.

Samtidigt innebär det att den personliga integriteten hotas på ett nytt sätt.

När Internet skapar frihet att söka och finna skapar också Internet och annan ny teknik en bakdörr där individen inte vet om han är privat eller iakttagen.

Försvarets signalspaning som söker i information som inte går från en svensk adress till en annan svensk adress är inte största källan till otrygghet i och för sig.

Det finns mycket missförstånd angående svenska försvarets signalspaning.

Större risk för svenska medborgares integritet är andra nationers signalspaning.

Internettrafiken mellan svenska adresser passerar ju regelmässigt andra länder, när ip-paketen inte känner några gränser.

Det är viktigt emellertid att även svenska försvarets signalspaning granskas på ett sätt som skapar medborgarnas förtroende.

Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet (Siun) vakar över att signalspaningen följer lagens intentioner.

Det är en viktig parlamentarisk kontroll.

Tyvärr är bara tre partier representerade i inspektionen.

Detta bör ändras så att varje parti får minst en ledamot.

Först på så vis kan förtroendet byggas så vi inte får en ny missvisande debatt som den förra FRA-debatten.

Det är viktigt att våra duktiga medarbetare vid FRA får känna vår tacksamhet för deras förnämliga arbete.

Försvarets signalspaning räddar liv.

Tack herr talman!

//Mikael Jansson

Integritetsskydd vid signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet

Herr Talman!

Jag yrkar bifall till reservationen.

Signalspaning är Sveriges första försvarslinje.

I en värld med nya hotbilder som global terrorism, informationsteknologiska hot och icke konventionell krigföring är signalspaning något vi inte kan avstå.

Samtidigt innebär det att den personliga integriteten hotas på ett nytt sätt.

När Internet skapar frihet att söka och finna skapar också Internet och annan ny teknik en bakdörr där individen inte vet om han är privat eller iakttagen.

Försvarets signalspaning som söker i information som inte går från en svensk adress till en annan svensk adress är inte största källan till otrygghet i och för sig.

Det finns mycket missförstånd angående svenska försvarets signalspaning.

Större risk för svenska medborgares integritet är andra nationers signalspaning.

Internettrafiken mellan svenska adresser passerar ju regelmässigt andra länder, när ip-paketen inte känner några gränser.

Det är viktigt emellertid att även svenska försvarets signalspaning granskas på ett sätt som skapar medborgarnas förtroende.

Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet (Siun) vakar över att signalspaningen följer lagens intentioner.

Det är en viktig parlamentarisk kontroll.

Tyvärr är bara tre partier representerade i inspektionen.

Detta bör ändras så att varje parti får minst en ledamot.

Först på så vis kan förtroendet byggas så vi inte får en ny missvisande debatt som den förra FRA-debatten.

Det är viktigt att våra duktiga medarbetare vid FRA får känna vår tacksamhet för deras förnämliga arbete.

Försvarets signalspaning räddar liv.

Tack herr talman!

//Mikael Jansson

”Fosterlandet tackar Dig”-Minsprängningen av HMS Ulven

Image

Idag den 15 april 2013 är det exakt 70 år sedan ubåten av Drakenklassen HMS Ulven gick på en mina på västkusten och gick under med hela sin besättning. 33 man omkom. Det var och är fortfarande en av de värsta förlusterna för den svenska marinen under 1900-talet.

HMS Ulven ingick, tillsammans med sina systerfartyg HMS Gripen och HMS Draken, i Göteborgseskadern vars uppgift var att skydda västkusten. HMS Ulven byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 1930.

HMS Ulven kom att stationeras vid Marstrand, och deltog våren 1943 i en större övning. Redan på förmiddagen hade man förlorat kontakten med ubåten och man inledde snabbt ett sökande som kom att ta tre intensiva veckor och involvera mer än 1500 personer – en av de största räddningsinsatserna det dåtida Sverige hade skådat. Marinen fick stor hjälp av lokalbefolkningen och dess fiskebåtar i sökandet efter ubåten. Den 5 maj påträffades hon i Göteborgs norra skärgård på 52 meters djup, 100 meter innanför den svenska territorialvattengränsen. HMS Ulven var sprängd i förskeppet av en förankrad tysk mina och hade gått till botten med sådan kraft att den hade tryckt in hela förstäven i bergbotten.

Bärgningen inleddes omedelbart men det kom att dröja ända till den 2 augusti 1943 innan ubåten var helt bärgad och torrlagd och kvarlevorna efter de 33 omkomna sjömännen kunde tas om hand.  Vid bogseringen genom skärgården som gick mycket långsamt hälsade och hedrade öborna de omkomna genom en lång rad av flaggor på halv stång.

Image

HMS Ulven efter bärgning i torrdocka vid Eriksbergsvarvet

Riksmedia och det svenska folket följde räddningsoperationen och bärgningen med stort intresse och nyheten om förlisningen bidrog till en ytterligare påminnelse om krigets allvar och dess pris.

Av ubåtens 34 man starka besättning överlevde blott en person, ubåtskocken, som satt i arresten och ej var med ombord vid minsprängningen.

Den 4 augusti 1943 jordfästes de omkomna i en ceremoni ledd av marinpastor Uno Eklund på Nya varvet i Göteborg.  ”Fosterlandet tackar Dig” lydde inskriften på marinens kransar.

Image

Idag, 70 år senare, hölls en mycket värdig ceremoni ombord på ubåtsräddningsfartyget HMS Belos i Göteborg. Anhöriga och representanter för marinen m.fl. var inbjudna.

Minnet av HMS Ulven

Fiskerimuseet på Hönö har en permanent utställning som belyser denna händelse. Här finns flera fotografier samt en del bärgade föremål från HMS Ulven, även sjöhistoriska museumet har en mindre utställning med bl.a en metalldörr från ubåten, kraftigt skadad av trycket från explosionen.

Vila i frid, fosterlandet tackar er:

  • Kapten Eskil Gustav Hedelius,
  • löjtnant Lennart Westerlund,
  • flaggubåtsstyrman Vilhelm Jansson,
  • ubåtsstyrman Tage Malm,
  • flaggubåtsmaskinist Erik Lindgren,
  • fänrik Stig Liljegren,
  • ubåtsmaskinist John Olsson,
  • ubåtsmaskinist Nils Amboldt,
  • ubåtsmaskinist Gustav Roslund,
  • ubåtsmaskinist Arne Jönsson,
  • torpedmästare Sven Andersson,
  • furir Gösta Pettersson,
  • furir Stig Greko,
  • furir Bror Björkqvist,
  • furir Bengt Nicklasson,
  • furir Hjalmar Ekström,
  • furir Nils Hallberg,
  • furir Oskar Lindsjö,
  • furir Karl Nilsson,
  • furir Karl Bolander,
  • furir Sten Jansson,
  • sjöman Helge Larsson,
  • sjöman Karl Strömberg,
  • sjöman Ove Strömberg,
  • sjöman Erik Flodin,
  • sjöman Karl Löwenborg,
  • sjöman Karl Rydberg,
  • sjöman Ove Persson,
  • sjöman Karl Holm,
  • värnpliktig Alf Utbult,
  • värnpliktig Johan Andersson,
  • värnpliktig Karl Andersson och
  • värnpliktig Lars-Erik Tornberg.

”Fosterlandet tackar Dig”-Minsprängningen av HMS Ulven

Image

Idag den 15 april 2013 är det exakt 70 år sedan ubåten av Drakenklassen HMS Ulven gick på en mina på västkusten och gick under med hela sin besättning. 33 man omkom. Det var och är fortfarande en av de värsta förlusterna för den svenska marinen under 1900-talet.

HMS Ulven ingick, tillsammans med sina systerfartyg HMS Gripen och HMS Draken, i Göteborgseskadern vars uppgift var att skydda västkusten. HMS Ulven byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 1930.

HMS Ulven kom att stationeras vid Marstrand, och deltog våren 1943 i en större övning. Redan på förmiddagen hade man förlorat kontakten med ubåten och man inledde snabbt ett sökande som kom att ta tre intensiva veckor och involvera mer än 1500 personer – en av de största räddningsinsatserna det dåtida Sverige hade skådat. Marinen fick stor hjälp av lokalbefolkningen och dess fiskebåtar i sökandet efter ubåten. Den 5 maj påträffades hon i Göteborgs norra skärgård på 52 meters djup, 100 meter innanför den svenska territorialvattengränsen. HMS Ulven var sprängd i förskeppet av en förankrad tysk mina och hade gått till botten med sådan kraft att den hade tryckt in hela förstäven i bergbotten.

Bärgningen inleddes omedelbart men det kom att dröja ända till den 2 augusti 1943 innan ubåten var helt bärgad och torrlagd och kvarlevorna efter de 33 omkomna sjömännen kunde tas om hand.  Vid bogseringen genom skärgården som gick mycket långsamt hälsade och hedrade öborna de omkomna genom en lång rad av flaggor på halv stång.

Image

HMS Ulven efter bärgning i torrdocka vid Eriksbergsvarvet

Riksmedia och det svenska folket följde räddningsoperationen och bärgningen med stort intresse och nyheten om förlisningen bidrog till en ytterligare påminnelse om krigets allvar och dess pris.

Av ubåtens 34 man starka besättning överlevde blott en person, ubåtskocken, som satt i arresten och ej var med ombord vid minsprängningen.

Den 4 augusti 1943 jordfästes de omkomna i en ceremoni ledd av marinpastor Uno Eklund på Nya varvet i Göteborg.  ”Fosterlandet tackar Dig” lydde inskriften på marinens kransar.

Image

Idag, 70 år senare, hölls en mycket värdig ceremoni ombord på ubåtsräddningsfartyget HMS Belos i Göteborg. Anhöriga och representanter för marinen m.fl. var inbjudna.

Minnet av HMS Ulven

Fiskerimuseet på Hönö har en permanent utställning som belyser denna händelse. Här finns flera fotografier samt en del bärgade föremål från HMS Ulven, även sjöhistoriska museumet har en mindre utställning med bl.a en metalldörr från ubåten, kraftigt skadad av trycket från explosionen.

Vila i frid, fosterlandet tackar er:

  • Kapten Eskil Gustav Hedelius,
  • löjtnant Lennart Westerlund,
  • flaggubåtsstyrman Vilhelm Jansson,
  • ubåtsstyrman Tage Malm,
  • flaggubåtsmaskinist Erik Lindgren,
  • fänrik Stig Liljegren,
  • ubåtsmaskinist John Olsson,
  • ubåtsmaskinist Nils Amboldt,
  • ubåtsmaskinist Gustav Roslund,
  • ubåtsmaskinist Arne Jönsson,
  • torpedmästare Sven Andersson,
  • furir Gösta Pettersson,
  • furir Stig Greko,
  • furir Bror Björkqvist,
  • furir Bengt Nicklasson,
  • furir Hjalmar Ekström,
  • furir Nils Hallberg,
  • furir Oskar Lindsjö,
  • furir Karl Nilsson,
  • furir Karl Bolander,
  • furir Sten Jansson,
  • sjöman Helge Larsson,
  • sjöman Karl Strömberg,
  • sjöman Ove Strömberg,
  • sjöman Erik Flodin,
  • sjöman Karl Löwenborg,
  • sjöman Karl Rydberg,
  • sjöman Ove Persson,
  • sjöman Karl Holm,
  • värnpliktig Alf Utbult,
  • värnpliktig Johan Andersson,
  • värnpliktig Karl Andersson och
  • värnpliktig Lars-Erik Tornberg.

Besök vid HMS Södermanland och HMS Belos

Image

I helgen ligger HMS Belos  och Ubåten HMS Södermanland förtöjda i Göteborg och även Försvarsmaktens medicinska centrum från Göteborg garnison var representerade. Mikael Jansson och lokala företrädare för SD Göteborg samtalade med sjömän och befäl om behoven, framtiden och övningar.  HMS Belos är ett fartyg i mycket fint skick och nog ett utav de fartyg som kommer tjänstgöra många år till i Kungl flottan.

HMS Södermanland är en ubåt som trots sin ålder efter remo är en modern och kapabel ubåt.  Denna och dess systerfartyg, HMS Östergötland skall ersättas av de två nya A 26 Ubåtarna.

Sverigedemokraterna fick givande  och bra samtal med FM personal och ett positivt bemötande. SD kommer göra studiebesök på både första ubåtsflottiljen och på Göteborgs garnison i år.

För Sverigedemokraterna är försvaret ett riksintresse, och marinen är en avgörande del i försvaret av Sverige. Vi skall ha en slagkraftig effektiv flotta varav vi budgeterar för anskaffning av både fler fartyg,ubåtar, vapensystem samt ökad personal och fredsbaser. SD org för marinen är slagkraftig då den även inkl återtagande av kustartilleriet i rörlig form och vi anser att tre KA brigader skall sättas upp.

Vi skall även värna svensk teknik och Sverige är ledande i ubåtsteknik och övrig undervattens teknik.

Kommer komma fler djupare inlägg av Kommendörkapten Bertil Malmberg om HMS Belos och våra svenska ubåtar.

Besök vid HMS Södermanland och HMS Belos

Image

I helgen ligger HMS Belos  och Ubåten HMS Södermanland förtöjda i Göteborg och även Försvarsmaktens medicinska centrum från Göteborg garnison var representerade. Mikael Jansson och lokala företrädare för SD Göteborg samtalade med sjömän och befäl om behoven, framtiden och övningar.  HMS Belos är ett fartyg i mycket fint skick och nog ett utav de fartyg som kommer tjänstgöra många år till i Kungl flottan.

HMS Södermanland är en ubåt som trots sin ålder efter remo är en modern och kapabel ubåt.  Denna och dess systerfartyg, HMS Östergötland skall ersättas av de två nya A 26 Ubåtarna.

Sverigedemokraterna fick givande  och bra samtal med FM personal och ett positivt bemötande. SD kommer göra studiebesök på både första ubåtsflottiljen och på Göteborgs garnison i år.

För Sverigedemokraterna är försvaret ett riksintresse, och marinen är en avgörande del i försvaret av Sverige. Vi skall ha en slagkraftig effektiv flotta varav vi budgeterar för anskaffning av både fler fartyg,ubåtar, vapensystem samt ökad personal och fredsbaser. SD org för marinen är slagkraftig då den även inkl återtagande av kustartilleriet i rörlig form och vi anser att tre KA brigader skall sättas upp.

Vi skall även värna svensk teknik och Sverige är ledande i ubåtsteknik och övrig undervattens teknik.

Kommer komma fler djupare inlägg av Kommendörkapten Bertil Malmberg om HMS Belos och våra svenska ubåtar.

Riksrevisionens rapport om bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att, i syftet att öka uthålligheten vid komplexa och parallella förlopp, låta utreda behovet av redundans för personal inom marinen och flygvapnet med kritiska kompetenser.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den öppna redovisningen av bemanningen inom marinen och flygvapnet tydligare ska rapporteras riksdagen inkluderande vilken redundans som finns i bemanningen.

Motivering

Marinens fartyg och stridflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten. Marinens fartyg som exempel har bara en besättning och blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför idag endast 20-30 % av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 %. Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras.

För den politiska bedömningen i riksdagen allmänt och i budgetarbetet särskilt är riktiga underlag viktiga. Bemanning och personaluthållighet för marinen och flygvapnet är viktiga nyckeldata för bedömning av försvarsmaktens verkliga förmåga. För att inte riksdagen ska fatta dåligt underbyggda beslut är det avgörande att bemanningsdata tydligt, relevant och kontinuerligt tillhandahålls av försvarsmakten och departementet. Den information som ges idag ger inte hela bilden.

Stockholm den 10 april 2013

//Mikael Jansson