Wilhelm Agrell: Ett krig här och nu

De senaste dagarna har jag bland annat ägnat åt att ta mig igenom Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu som behandlar upptakten till och utfallet av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Boken är efter vad jag kan bedöma en gedigen genomgång av spelet i samband med detta, även om Agrell själv anmärker att rätt mycket av de centrala dokumenten bakom den politiska processen som ledde fram till det svenska deltagande är hemligstämplade än i denna dag.

När vi valdes in i riksdagen 2010 så var det här en av de frågor som vi fick hantera allra först på försvarsområdet. Mot slutet av boken börjar jag därför känna igen en del resonemang och faktauppgifter som ligger nära sådant som jag själv har tagit del av i och med mitt arbete med dessa frågor. Icke desto mindre så tycker jag att boken är värdefull för att få en djupare insikt i hur diskussionerna gick i samband med insatsen.

Framför allt tycker jag också att man lär sig en del om vilka effekter ett medlemskap i Atlantpakten skulle få för Sveriges del. När Agrell diskuterar Norges deltagande i OEF (som visserligen inte är ISAF, men ändå är verksamt i Afghanistan) skriver han:

I Norge togs dessa propåer på stort allvar. Landet var bundet av Natostadgans artikel 5, men också säkerhetspolitiskt beroende av att den kollektiva säkerhetsgarantin fungerade. Ett norskt styrkebidrag till OEF betraktades därför som en investering i ett halvt sekels återförsäkringspolitik från skyddsmakten USA.

I andra sammanhang har jag ju påpekat att ett svenskt medlemskap i Atlantpakten skulle få exakt denna följd. Vare sig man vill det eller inte så skulle man vara mer eller mindre tvingad att delta i de utrikespolitiska beslut och militära insatser som den dominerande paktmedlemmen Förenta Staterna beslutar om. Den formella handlingsfrihet som man har i dessa situationer är inte mycket värd om man utsätts för så hårt tryck att delta att man i realiteten inte har något val. I Danmark, till exempel:

…uppvaktades statsministern av den amerikanske Köpenhamnsambassadören som presenterade en lista på de styrkor som amerikanerna önskade insatta i Afghanistan. […] Trots en rad kritiska frågor under debatten [i Folketinget, min anm.] lämnade regeringen ingen närmare information om vilka uppgifter det var tänkt att de danska förbanden skulle lösa.

Så, amerikanerna marscherar alltså upp till den danske statsministern och mer eller mindre kommenderar vilka danska trupper som ska rekvireras, och den folkvalda församlingens roll är att föreläggas vad som realiteten är redan fattade beslut. Och hur var det då för Sveriges del?

Propositionen [till riksdagen, min anm.] den 20 december 2001 var knapphändig och det militära underlag man hänvisade till var (och är fortfarande) sekretessbelagt. En obesvarad fråga var således om Sverige mottog amerikanska framställningar om bidrag till OEF av samma slag som redovisats från danskt och norskt håll.

Det verkar alltså ha varit så som Agrell själv säger att medlemmarna i pakten ställde upp på den här insatsen inte enbart eller ens i första hand för att man delade amerikanernas mål för Afghanistans utveckling utan för att man såg det som viktigt att sluta upp:

Uppslutningen av Natoallierade i OEF och kort därefter i ISAF hade mindre handlat om Afghanistan än om den fortsatta relevansen i västvärldens allianspolitik.

Min erfarenhet är att det också är så det har sett ut för Sveriges del. Deltagandet i den här insatsen har i princip gått ut på att ta oss in i ett alltmer integrerat samarbete med Atlantpakten utan att rent formellt skriva under ansökan till fullt alliansdeltagande:

De internationella operationerna utgjorde allt tydligare ett slag säkerhetspolitisk hävstång med vars hjälp ett funktionellt samarbete med Nato steg för steg etablerades utan att den formella svenska alliansfriheten behövde tas upp till öppen prövning.

Själva insatsen i Afghanistan var från början kantad av missbedömningar såväl från svenskt som amerikanskt håll. För svensk del ville man länge inte inse vad det var för sorts situation som man placerade de svenska soldaterna i, vilket bland annat kunde leda till att svenska soldater inte fick den bästa utrustning som var möjlig eftersom detta kanske kunde ”skrämma” folk i insatsområdet:

”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu?” frågade [general X].

Tja, jag vet inte, som att vi tog våra soldaters säkerhet på allvar och var redo att möta alla eventuella attacker på våra styrkor med fasthet? Man baxnar inför detta. Idioter finns uppenbarligen även på generalsnivå. Lyckligtvis kom detta att förändras, och man tvingades tillföra pansarfordon – dock utan att erkänna att deltagandet ditintills hade varit baserat på rena glädjekalkyler.

Efter talibanregeringens fall 2001 så försökte de olika privatmiliserna installera sig som regeringstrupper genom ett enkelt uniformsbyte, vilket var ett problem som man ännu inte helt har lyckats komma tillrätta med. Än värre är situationen i den afghanska polisen ANP, där man i princip verkar ha misslyckats helt med att stämma i bäcken. På sina håll verkar det vara rena rövarband som har tagit på sig polisuniformer, och om man upplöser ett polisdistrikt som har för stora problem så kan det resultera att de f.d. ”poliserna” helt enkelt återgår till mer traditionellt landsvägsröveri istället. För arméns del (ANA) har den mycket snabba expansionen av styrkorna lett till dels omfattande deserteringar (uppemot 20-30% av de anställda har periodvis varit ”frånvarande utan tillstånd”, som man kallar det) eller mer eller mindre uppenbara infiltratörer från talibansidan. Man räknar med att ca 5-10% av soldaterna i ett nyvärvat kompani afghanska soldater ”har en annan agenda”, det vill säga sympatiserar med rebellerna. För de svenska officerare som haft till uppgift att hjälpa till med utbildningen av ANA kan det leda till den absurda konsekvensen att man stundom måste gå beväpnad och hålla ett öga på sina egna ANA-livvakter eftersom det kan hända att någon av dem visar sina rätta färger och öppnar eld mot den egna sidan. Av allt att döma var det ungefär det som var bakgrunden till dödsskjutningen av de båda svenskarna kapten Palmlöv och löjtnant Andersson 2010.

Överlag verkar man också ha varit lite väl optimistiska från amerikanskt håll rörande möjligheterna att använda sig av lokala förmågor för att skapa en stat. De sista åren återvände man till den typ av upprorsbekämpning (COIN) som tidigare prövats under Vietnamkriget, Algerietrevolten och under Malayakrisen. Trots detta är det svårt att kalla resultatet för något annat än ett misslyckande. En del debattörr menar att det kunde ha gått om man bara hade satt in ännu mer trupp (dr. Stefan Olsson är ett exempel på detta) – själv vet jag inte. Kanske vet ingen.

Förra året kom en FOI-rapport som lite krasst konstaterar att det bästa alternativet för Afghanistan i nuläget antagligen är att man ingår någon sorts överenskommelse med talibangrupperingarna och låter dem återkomma till makten i någon form – inte för att det är ett bra alternativ utanför att alla andra alternativ är sämre. Karzairegimen har hela tiden hållits under armarna av amerikanerna och när de släpper taget är det högst tvivelaktigt om den afghanska centralregeringen, sådan den nu är, håller ihop. Det är f.ö. också tveksamt om den afghanska armén håller ihop, eftersom lojaliteterna där ibland verkar vara mot enskilda befälhavare snarare än mot landet i sig, vilket inte bådar gott för framtiden.

Se även:

Joakim Larssons blogg, KKrVA, Atlantis bokförlag, Folket och försvaret, Wiseman, Agrell själv på Newsmill

Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 785 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2013, under förutsättning att det för det första även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd och för det andra att den svenska styrkan gradvis avvecklas helt under 2013.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt bistånd till Afghanistan inte ska kanaliseras genom den afghanska regeringens system utan att Sveriges regering i högre grad bör prioritera humanitära insatser och kanalisera bistånd via organisationer i det civila samhället, främst Svenska Afghanistankommittén.

Motivering

Sverigedemokraternas syn på Afghanistaninsatsen är att vi inte kan se några rimliga utsikter till framgång och att ett uttåg ur Afghanistan är ofrånkomligt. Afghanistaninsatsen kan inte heller frikopplas från vår syn på den svenska försvarsförmågan generellt. Man bör vara medveten om att insatser utomlands ofrånkomligen kommer att ske på bekostnad av resurser till det inhemska försvaret.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

Ett uttåg ur Afghanistan är enligt vår mening ofrånkomligt. För svensk del kan det ofrånkomliga uttåget lika gärna ske under den lugna perioden som väntas inträda under skörden år 2013. Efter denna tidpunkt är det vår mening att den svenska insatsen bör avvecklas helt och inga fler väpnade styrkor bör befinna sig i landet.

Sveriges väpnade trupp i Afghanistan arbetar idag mot den långsiktiga strategin att de afghanska regeringsstyrkorna successivt ska bli mäktiga att själva lösa uppgiften och att ISAF skulle fasas ut, först till en renodlad utbildande roll och slutligen helt och hållet som icke längre nödvändig assistans. Den stora expansionen av den afghanska armén har dock brottats med svåra problem. Graden av deserteringar har varit från hög till mycket hög och betydande delar av den beväpning som har delats ut till armén har istället hamnat i talibanernas händer. Vid de tillfällen där afghanska arméförband har deltagit i operationer har det förekommit att soldater har spridit information om detaljer i operationerna som sedan hamnat i talibanernas händer. Förbanden är snedrekryterade etniskt, korruptionen är stor och bristen på läskunniga och pålitliga afghanska soldater gör att det är svårt att bygga upp en stabil kår av officerare och underofficerare.

Det är knappast troligt att målet att lämna över säkerhetsuppdraget till en väl fungerande afghansk krigsmakt kommer att kunna realiseras. Det är inte ens särskilt troligt att Karzairegimen kommer att överleva när ISAF nu närmar sig den punkt när man ska lämna Afghanistan. Det sannolika alternativet är ett intensifierat inbördeskrig mellan olika fraktioner.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.

Vår syn på biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen, nämligen att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet att senast 2012 kanalisera minst 50 % av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi ställer oss frågande till att det i propositionen framgår att Sverige är på god väg att uppnå målet att kanalisera 50 % av biståndet via afghanska myndigheter, när samtidigt det framgår att få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste bland annat insatserna mot korruption skärpas. Vi vill se ett bistånd som når fram till de fattigas och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera biståndet via den afghanska regeringen. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen inte bör gå vidare med att uppfylla målet om att kanalisera minst 50 % av det svenska biståndet via den afghanska regeringen utan istället bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 22 november 2012
Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 785 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2013, under förutsättning att det för det första även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd och för det andra att den svenska styrkan gradvis avvecklas helt under 2013.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt bistånd till Afghanistan inte ska kanaliseras genom den afghanska regeringens system utan att Sveriges regering i högre grad bör prioritera humanitära insatser och kanalisera bistånd via organisationer i det civila samhället, främst Svenska Afghanistankommittén.

Motivering

Sverigedemokraternas syn på Afghanistaninsatsen är att vi inte kan se några rimliga utsikter till framgång och att ett uttåg ur Afghanistan är ofrånkomligt. Afghanistaninsatsen kan inte heller frikopplas från vår syn på den svenska försvarsförmågan generellt. Man bör vara medveten om att insatser utomlands ofrånkomligen kommer att ske på bekostnad av resurser till det inhemska försvaret.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

Ett uttåg ur Afghanistan är enligt vår mening ofrånkomligt. För svensk del kan det ofrånkomliga uttåget lika gärna ske under den lugna perioden som väntas inträda under skörden år 2013. Efter denna tidpunkt är det vår mening att den svenska insatsen bör avvecklas helt och inga fler väpnade styrkor bör befinna sig i landet.

Sveriges väpnade trupp i Afghanistan arbetar idag mot den långsiktiga strategin att de afghanska regeringsstyrkorna successivt ska bli mäktiga att själva lösa uppgiften och att ISAF skulle fasas ut, först till en renodlad utbildande roll och slutligen helt och hållet som icke längre nödvändig assistans. Den stora expansionen av den afghanska armén har dock brottats med svåra problem. Graden av deserteringar har varit från hög till mycket hög och betydande delar av den beväpning som har delats ut till armén har istället hamnat i talibanernas händer. Vid de tillfällen där afghanska arméförband har deltagit i operationer har det förekommit att soldater har spridit information om detaljer i operationerna som sedan hamnat i talibanernas händer. Förbanden är snedrekryterade etniskt, korruptionen är stor och bristen på läskunniga och pålitliga afghanska soldater gör att det är svårt att bygga upp en stabil kår av officerare och underofficerare.

Det är knappast troligt att målet att lämna över säkerhetsuppdraget till en väl fungerande afghansk krigsmakt kommer att kunna realiseras. Det är inte ens särskilt troligt att Karzairegimen kommer att överleva när ISAF nu närmar sig den punkt när man ska lämna Afghanistan. Det sannolika alternativet är ett intensifierat inbördeskrig mellan olika fraktioner.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.

Vår syn på biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen, nämligen att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet att senast 2012 kanalisera minst 50 % av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi ställer oss frågande till att det i propositionen framgår att Sverige är på god väg att uppnå målet att kanalisera 50 % av biståndet via afghanska myndigheter, när samtidigt det framgår att få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste bland annat insatserna mot korruption skärpas. Vi vill se ett bistånd som når fram till de fattigas och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera biståndet via den afghanska regeringen. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen inte bör gå vidare med att uppfylla målet om att kanalisera minst 50 % av det svenska biståndet via den afghanska regeringen utan istället bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 22 november 2012
Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Afghanistan efter 2014

Jag har precis avslutat läsningen av en rapport från Försvarets forskningsinstitut rörande framtiden för Afghanistan efter det att de internationella styrkorna lämnar landet 2014. Det var deprimerande läsning, ska jag säga.

Det är ett rätt imponerande arbete man har gjort på FOI. Ett försök har gjort att identifiera dels de viktigaste aktörerna på marken i Afghanistan och deras viktigaste motiv till sina val. Samtidigt har man också gjort en analys av andra faktorer som påverkar läget där, till exempel det outvecklade afghanska partisystemet och den korruption som genomsyrar hela den afghanska statsapparaten, om man nu kan kalla den för det.

Vad man kommer fram till är att utvecklingen i huvudsak är beroende av de val som två huvudaktörerna gör.

Den första är givetvis Förenta Staterna, som vid det här laget har arbetat hårt i ett drygt decennium för att försöka bygga upp någon sorts stabilitet i Afghanistan men som nu blir allt mer trött på att lägga tid och enorma penningmängder på något som ter sig alltmer avlägset.

Den andra aktören är Pakistan som har en dubbelroll – å ena sidan allierad till Förenta Staterna, å andra sidan också det land som tillhandahållit basområden för de talibangrupper som opererar inom Afghanistans gränser.

Med utgångspunkt från detta drar FOI upp fem scenarier:

1. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen med militär och pengar och om Pakistan stödjer den antydning till förhandlingsvilja som finns hos talibanerna,
SÅ lär det leda till en lösning där talibanerna får en del av regeringsmakten i Afghanistan och en väsentlig del av upprorsmännen lägger ned vapnen. Å andra sidan kan besvikna anhängare till den nuvarande regimen ta upp striden istället, men i det här scenariet kan den afghanska regeringen vara så stark att den klarar av att hålla någorlunda ordning.

2. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan stödjer förhandlingar mellan talibanerna och ISAF,
SÅ är det troligt att den nya storebror till Afghanistan istället blir Pakistan och att talibanerna blir dominerande i den nya regeringen. I så fall är det högst troligt att striderna kommer att fortgå mellan en talibansk regering och lokala krigsherrar. Med Förenta Staterna borta ur bilden är det inte omöjligt att Indien och Iran kommer att reagera på Pakistans ökade tyngd i området.

3. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ kommer striderna att fortgå ungefär som nu, men USA kommer antagligen att bryta med Pakistan förr eller senare, vilket i sin tur gör att Pakistan inte behöver hålla tillbaka talibanaktioner i Afghanistan. Dessutom kommer Pakistan sannolikt att söka en ny allierad bland stormakterna, troligen Kina. Situationen stabiliseras inte.

4. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ är det troliga resultatet ett fullskaligt inbördeskrig i Afghanistan, ungefär som på 90-talet. En skillnad kan dock vara att den afghanska armén (ANA) trots allt är starkare nu än vad regeringstrupperna var på 90-talet, så det är troligt att inget slut på inbördeskriget lär komma i närtid.

5. Slutligen, OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan kan övertalas att bryta med talibanerna och istället fokusera på att knäcka sina interna politiska problem med extremister,
SÅ kommer USA och Pakistan att ha många intressen gemensamt och talibanerna skulle inte längre ha tillgång till pakistanska operationsbaser. Detta alternativ är dock mycket osannolikt. Delar av det talibanska upproret (främst Haqqani-nätverket), säkerhetstjänsten ISI, militären och staten har klorna så djupt i varandra att det bitvis är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar. En sådan uppgörelse skulle mycket väl kunna leda till ett fullskaligt inbördeskrig i Pakistan. Kom ihåg: landet har kärnvapen. Man vill inte ha inbördeskrig i länder med kärnvapen.

Sammanfattningsvis kommer FOI fram till att det bästa vi kan hoppas på är det första alternativet – dvs någon sorts fredsuppgörelse och att talibanerna kommer tillbaka till makten. Det är detta som är det deprimerande. Efter mer än ett årtionde av insatser landar vi alltså i status quo ante bellum. Fantastiskt. Hur många miljarder har vi egentligen plöjt ned i det där misslyckandet?

Samtidigt kan det vara värt att påminna om att det för svenskt vidkommande egentligen inte har spelat någon roll om Afghanistan ser någon konkret förbättring eller ej. Det svenska motivet att delta har hela tiden varit att demonstrera att vi är lojala partners till Atlantpakten, alldeles oavsett om vi faktiskt uppnår något i den enskilda insatsen. Detta har vi uppenbarligen också lyckats med. Sverige fick tydligen mycket beröm för sin beredvillighet vid alliansmötet i Chicago häromveckan.

UPPDATERING 120623: Lade till direktlänk till rapporten.

Afghanistan efter 2014

Jag har precis avslutat läsningen av en rapport från Försvarets forskningsinstitut rörande framtiden för Afghanistan efter det att de internationella styrkorna lämnar landet 2014. Det var deprimerande läsning, ska jag säga.

Det är ett rätt imponerande arbete man har gjort på FOI. Ett försök har gjort att identifiera dels de viktigaste aktörerna på marken i Afghanistan och deras viktigaste motiv till sina val. Samtidigt har man också gjort en analys av andra faktorer som påverkar läget där, till exempel det outvecklade afghanska partisystemet och den korruption som genomsyrar hela den afghanska statsapparaten, om man nu kan kalla den för det.

Vad man kommer fram till är att utvecklingen i huvudsak är beroende av de val som två huvudaktörerna gör.

Den första är givetvis Förenta Staterna, som vid det här laget har arbetat hårt i ett drygt decennium för att försöka bygga upp någon sorts stabilitet i Afghanistan men som nu blir allt mer trött på att lägga tid och enorma penningmängder på något som ter sig alltmer avlägset.

Den andra aktören är Pakistan som har en dubbelroll – å ena sidan allierad till Förenta Staterna, å andra sidan också det land som tillhandahållit basområden för de talibangrupper som opererar inom Afghanistans gränser.

Med utgångspunkt från detta drar FOI upp fem scenarier:

1. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen med militär och pengar och om Pakistan stödjer den antydning till förhandlingsvilja som finns hos talibanerna,
SÅ lär det leda till en lösning där talibanerna får en del av regeringsmakten i Afghanistan och en väsentlig del av upprorsmännen lägger ned vapnen. Å andra sidan kan besvikna anhängare till den nuvarande regimen ta upp striden istället, men i det här scenariet kan den afghanska regeringen vara så stark att den klarar av att hålla någorlunda ordning.

2. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan stödjer förhandlingar mellan talibanerna och ISAF,
SÅ är det troligt att den nya storebror till Afghanistan istället blir Pakistan och att talibanerna blir dominerande i den nya regeringen. I så fall är det högst troligt att striderna kommer att fortgå mellan en talibansk regering och lokala krigsherrar. Med Förenta Staterna borta ur bilden är det inte omöjligt att Indien och Iran kommer att reagera på Pakistans ökade tyngd i området.

3. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ kommer striderna att fortgå ungefär som nu, men USA kommer antagligen att bryta med Pakistan förr eller senare, vilket i sin tur gör att Pakistan inte behöver hålla tillbaka talibanaktioner i Afghanistan. Dessutom kommer Pakistan sannolikt att söka en ny allierad bland stormakterna, troligen Kina. Situationen stabiliseras inte.

4. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ är det troliga resultatet ett fullskaligt inbördeskrig i Afghanistan, ungefär som på 90-talet. En skillnad kan dock vara att den afghanska armén (ANA) trots allt är starkare nu än vad regeringstrupperna var på 90-talet, så det är troligt att inget slut på inbördeskriget lär komma i närtid.

5. Slutligen, OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan kan övertalas att bryta med talibanerna och istället fokusera på att knäcka sina interna politiska problem med extremister,
SÅ kommer USA och Pakistan att ha många intressen gemensamt och talibanerna skulle inte längre ha tillgång till pakistanska operationsbaser. Detta alternativ är dock mycket osannolikt. Delar av det talibanska upproret (främst Haqqani-nätverket), säkerhetstjänsten ISI, militären och staten har klorna så djupt i varandra att det bitvis är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar. En sådan uppgörelse skulle mycket väl kunna leda till ett fullskaligt inbördeskrig i Pakistan. Kom ihåg: landet har kärnvapen. Man vill inte ha inbördeskrig i länder med kärnvapen.

Sammanfattningsvis kommer FOI fram till att det bästa vi kan hoppas på är det första alternativet – dvs någon sorts fredsuppgörelse och att talibanerna kommer tillbaka till makten. Det är detta som är det deprimerande. Efter mer än ett årtionde av insatser landar vi alltså i status quo ante bellum. Fantastiskt. Hur många miljarder har vi egentligen plöjt ned i det där misslyckandet?

Samtidigt kan det vara värt att påminna om att det för svenskt vidkommande egentligen inte har spelat någon roll om Afghanistan ser någon konkret förbättring eller ej. Det svenska motivet att delta har hela tiden varit att demonstrera att vi är lojala partners till Atlantpakten, alldeles oavsett om vi faktiskt uppnår något i den enskilda insatsen. Detta har vi uppenbarligen också lyckats med. Sverige fick tydligen mycket beröm för sin beredvillighet vid alliansmötet i Chicago häromveckan.

UPPDATERING 120623: Lade till direktlänk till rapporten.