Svar till Cornucopia

Jag har personligen med stort utbyte följt Lars Wilderängs blogg i flera år (jag har till och med träffat honom och skakat hand vid en föreläsning i riksdagen för några år sedan) och läst både Midvintermörker och Midsommargryning. Stjärnklart har jag inte hunnit köpa än pga pågående valrörelse, men jag har tänkt slå mig ner med den efter valet.

En tendens som jag över tid har märkt hos herr Wilderäng är att han då och då serverar ett generalangrepp på SD. Min misstanke har varit att det sker för att hetsa upp diverse SD-sympatisörer som sedan går bärsärkagång i kommentarsfältet och därmed driver upp trafiken på bloggen. Av det skälet har jag inte brytt mig så mycket om angreppen, som ibland har förefallit närmast pliktskyldiga. Den här gången är jag och vi tvungna att svara – ett sånt här angrepp i en blogg som kan jämföras med en större facktidskrift en vecka före valet kan man inte ignorera.

Jag vill påpeka att Wilderäng antingen är mycket slarvig med sina exempel eller också medvetet oärlig. Det är inte ungdomsförbundet som lägger partiets linje i utrikespolitiken. Det är inte mer eller mindre anonyma kommentatorer på debatt- och nyhetssidor som inte partiet kontrollerar. Det är inte personer som har lämnat partiet. Det är verkligen inte politiska motståndare som Sjöstedt och Hamilton. Det är inte ens enskilda medlemmar i partiet, faktiskt. I alla partier finns det en viss åsiktsbredd. Om man vill följa ett partis utrikespolitik borde det vara ganska grundläggande att följa uttalanden, debattartiklar och motioner från partiets utrikespolitiska talesperson, lyssna på riksdagens årliga utrikesdebatter osv, men Wilderäng hämtar tydligen sin kunskap om partiers politik från enskilda uttalanden på Facebook.

Det mest ohederliga tycker jag faktiskt är citerandet av Jan-Olof Bengtsson. Det inlägg av honom som Wilderäng refererar är från en debatt i SD-Kuriren där Bengtsson faktiskt fick mothugg från den person som är talesman i utrikesfrågor, nämligen vår ledamot i utrikesutskottet Julia Kronlid. Vidare är Wilderängs påpekande att det ”sitter en ryss i partistyrelsen” bisarrt. Det rör sig om landstingsrådet Pavel Gamov från Uppsala, som lämnade Moskva vid ett års ålder och är uppvuxen i Sverige. Menar Wilderäng att Gamov per automatik driver Putins agenda – att alla ryssar är genetiskt predisponerade att göra det? Menar han det på allvar så gör Wilderäng sig skyldig till just den rasism som han ofta hävdar att SD står för.

Jag får faktiskt ge Wilderäng rätt på en punkt: vi har inget program som vi har döpt till ”utrikespolitiskt program”. Däremot finns det en text på vår hemsida betitlad ”Omvärlden” där vi redogör för vår allmänna syn på internationella relationer. Vi har också texter om vår syn på EU samt mer försvarsrelaterade frågor.   I vårt valmanifest finns också en tydlig del under rubriken ”En politik för en stark, demokratisk och självständig svensk röst i världen” som redogör för viktiga punkter i vår utrikespolitik.

Sverigedemokraterna har alltså en utrikespolitik. I den ingår bland annat värnandet om alla folk och nationers rätt till självstyre (vilket bland annat har lett oss till att stödja Västsaharas krav på självständighet), ett motstånd mot överstatlighet (vilket gör att vi inte vill ha den överstatliga Europeiska Unionen) och en försiktighet rörande den iver till militära insatser som stundom gripit huvuddelen av de svenska utrikespolitikerna (t.ex. i Libyen och Afghanistan). Vi har förespråkat ett ökat bistånd till flyktinglägren runt om i världen och, faktiskt, en avveckling av flera projekt inriktade på Ryssland (vi vill t.ex. avveckla Sveriges finansiering av ryska pappaskolor – jo, sådana betalar Sverige för). I Sverige råder hos många debattörer en närmast ryggmärgsmässig avsky för Israel – vi har förespåkat en tvåstatslösning och varit aktiva i att lyfta fram andra perspektiv och kritisera medias ensidiga kritik av Israel. Julia Kronlid har vid flertalet tillfällen debatterat vikten att stödja förföljda kristna och hade nyligen en debattartikel i ämnet gällande händelserna i Irak. Sådär kan man fortsätta uppräkningen.

Den viktigaste punkten i den här frågan är vår hållning till Ukrainakriget. Det är rena fantasier att påstå att vi stödjer ryska expansionskrig. Tvärtom har vi i försvarsberedningens omvärldsrapport från förra året (Ds 2013:33, Vägval i en globaliserad värld) uttryckligen varnat för att Ryssland har stormaktsambitioner och att de demonstrerat en vilja att använda sin militärmakt. I försvarsberedningens slutrapport (Ds 2014:20, Försvaret av Sverige – Starkare försvar i en osäker tid) så upprepade vi detta och varnade uttryckligen för att Ryssland skulle komma att sätta Baltikum under press, vilket också har skett de senaste dagarna. I två artiklar i SD-Kuriren före sommaren har vår ledamot i utrikesutskottet Julia Kronlid redogjort för hur Sverigedemokraterna ser på Ukrainakriget:

http://sdkuriren.se/julia-kronlid-om-utvecklingen-i-ukraina/

http://sdkuriren.se/replik-nodvandigt-med-tydlighet-mot-ryssland/

Det är värt att påpeka att den senare av dessa två artiklar alltså är skriven i direkt polemik mot den av Wilderäng citerade Bengtsson.

Sverigedemokraterna var dessutom det parti i riksdagen som begärde aktuell debatt i riksdagen med anledning av händelserna i Ukraina men den debatten var väl Wilderäng inte intresserad av att se.

Avslutningsvis vill jag påpeka att den konferens i Budapest som Wilderäng talar om inte har ett smack med Sverigedemokraterna att göra. Vi är inte aktuella som deltagare och har aldrig varit det. Veterligen har vi inte ens fått någon förfrågan om deltagande. Det är obegripligt varför Wilderäng tar upp ett helt orelaterat evenemang i ett annat land som argument i en sådan här diskussion.

Snabbkommentar till försvarsberedningen

Hjälpligt återhämtad efter veckans slutspurt. Nu blir det snabbläsning av rapporten. Majoriteten kom tyvärr inte med några bra förslag som kan lösa försvarets problem. Det är glädjande att man vill höja anslagen, men eftersom anslaget inte höjs tillräckligt så kommer försvaret fortsatt tvingas skära ned på en rad områden. Kombinationen av vissa satsningar och samtida nedskärningar kommer inte ge en bra slutgiltig försvarsförmåga. Ett starkt försvar kräver att hela systemet sammantaget hänger ihop och är välbalanserat. Mycket av majoritetens ökade anslag är i dagsläget bara ambitioner. De måttliga höjningarna under kommande fyra år finansieras också till stor del internt inom Försvarsmaktens existerande anslag dvs det tillförs måttligt med nya resurser. Sverigedemokraterna vill öka nivån på försvarsanslagen 2018 med 9 miljarder. Under de kommande fyra åren vill SD ge Försvarsmakten 24 miljarder mer än i nuvarande planering. I det akuta allvarliga säkerhetspolitiska läget krävs också att Försvarsmakten får möjlighet att utnyttja den kredit, på upp till 50 miljarder kronor, som finns tillgängligt vid krig, krigsfara eller en höjd hotbild. Denna kredit bör användas till en snabb anskaffning av exempelvis långräckviddigt luftvärn. Detta är bara några av de många synpunkter som tvingades SD att skriva en avvikande mening gentemot majoriteten i Försvarsberedningen. Nu blir det extra viktigt att driva försvarsfrågan i valrörelsen för att få ett så bra försvarsbeslut som möjligt 2015.

Slutspurt för försvarsberedningen

Det är mycket nu. Idag sitter jag på kontoret och stöder Mikael Jansson i arbetet med försvarsberedningens slutrapport.  Den har ju sluttid nu i veckan och det kommer säkert att dominera arbetet för vår del. Vi kommer säkert att återkomma med kommentarer när allt är klart och offentliggjort.

Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap

Den 5 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen

anf.57 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 2. Nordisk säkerhetspolitik måste grunda sig på en klok utblick på förhållandena i vår omvärld. I första hand gäller det naturligtvis vårt närområde. Det kan finnas aktuella hot som vi omedelbart måste reagera på.

Det kan finnas potentiella hot genom uppbyggandet av omfattande militära förmågor i ett annat land. Vi ser i dag inga aktuella hot som snabbt tvingar oss att se över vår militära förmåga. Det finns dock ett potentiellt hot, vilket är Rysslands kraftiga upprustning. Eftersom vi inte vet hur världen ser ut om 10, 15 eller 20 år måste vi reagera på detta. Vi vet inte heller hur maktbalansen ser ut i framtiden. De europeiska länderna har nedrustat kraftigt och USA kommer att tvingas minska på sina militära utgifter – detta samtidigt som alltså Ryssland och Kina upprustar.

Det finns krafter i Kina och Ryssland som verkar för en militär allians mellan länderna. Oavsett om detta är sannolikt eller inte måste vi räkna med risken och ta höjd för en utveckling där Kina och Ryssland garanterar sin gemensamma gräns och förstärker i övriga militärdistrikt. USA kommer att flytta sitt säkerhets- och försvarsfokus från Europa till Asien. Så mycket vet vi säkerhetspolitiskt om framtiden. Det tar långt tid från investering i militär förmåga till faktisk höjd förmåga.

Vi kan därför inte vänta med att stärka vår militära förmåga. Vi måste upprusta försvaret så att det når en nivå varifrån vi kan återta tillräcklig förmåga för att möta ett aktuellt hot som tornat upp sig. Samarbete är ett bra sätt att uppnå säkerhet. Samarbeten kan gälla operativa förband, alltså militära allianser, eller gälla försvarsmaterielsamarbeten. Samarbetena kan vara mellanstatliga eller överstatliga. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Som medlem är man dock, enligt artikel 5, bunden att bistå andra medlemmar.

EU är för närvarande också ett mellanstatligt samarbete på försvarssidan. Men den som känner EU vet att utvecklingen går mot mer och mer överstatlighet, och det går snabbt. Den kloke betraktar allt försvarssamarbete inom EU som något som snart kommer att vara överstatligt. Om det inte blir så får vi tacka de länder som vågar stå upp mot EU-byråkratin, främst Storbritannien. Sverige räknas inte till den modiga skaran utan är EU:s mest lydiga medlem. Om det utvecklas ett EU-försvar eller inte bestäms av de stora europeiska Natomedlemmarna.

Fru talman! Detta är de yttre villkoren för Sveriges säkerhet som jag ser det. I den svenska säkerhetspolitiska debatten låter det ofta som att utvecklingen är oundviklig och att det inte finns plats för en svensk säkerhetspolitisk linje längre. Jag håller inte med. Vi kan uppbåda politisk vilja tillräcklig för att kunna se och välja olika säkerhetspolitiska alternativ. Det förutsätter att vi höjer försvarsanslaget, som nu närmar sig 1,1 procent av bnp, väsentligt. Annars kommer försvarsmakten att fortsätta att urholkas. Då tvingas vi att söka den hjälp vi kan få.

Om vi höjer anslaget kan vi söka aktiva vägar till ett stärkt försvar. Vi kan välja mellan olika alternativ. Linje 1 är att följa Danmarks exempel och bli medlem i Nato och satsa på att upprusta enstaka förmågor som kan tillställas Nato vid behov och ge stora bidrag till internationella Natoledda insatser så som Danmark gjorde i Afghanistan.

Danmark räknar då med Nato:s fulla och omedelbara support i händelse av krig. Linje 2 är att satsa på EU-alternativet, att ställa upp på systemet med stridsgrupper och att helt förlita sig på EU:s militärbyrå Eda när det gäller materielsamverkan. Det EU-land som verkar så förlitar sig på EU som säkerhetsgarant. Linje 3 är att satsa på regional samverkan och ett fortsatt partnerskap med Nato. Regionalt för oss är Norden i första hand och Baltikum i andra hand. Det finns redan en nordisk samverkan inom Nordefco. Vi övar fredsfrämjande insatser tillsammans och även krishanteringsinsatser. Nästa steg är att vi ändrar lagstiftningen så att vi kan öva krigsinsatser tillsammans. För att det nordiska samarbetet ska få full väsentlighet måste vi naturligtvis kunna samverka direkt i händelse av krig.

Det ligger stor svårighet i detta eftersom Norge och Danmark leds av Nato i händelse av krig och Sverige och Finland har egna nationella krigsledningar. Min mening är att en gemensam nordisk försvarsplanering kan upprättas men att den måste vara konkret och förhandlas tillsammans med Nato. När Försvarsberedningen besökte Washington ställdes frågan till en hög representant för försvarsdepartementet. Denne verifierade att frågan är svår men att en gemensam nordisk försvarsplanering är möjlig. Det är alltså den sista linjen, linje 3, som är bäst. Våra ansträngningar bör inrikta sig på att vi först ändrar lagarna så att vi kan ha samnordiska övningar för territoriellt försvar. Därefter bör vi inleda diskussioner med grannländerna om en gemensam försvarsplanering.

Mikael Jansson

Mikael Jansson om försvarsberedningen

Efter sju sorger och åtta bedrövelser presenteras nu intervjun med Mikael Jansson om arbetet med försvarsberedningen:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=c_VNwh1_OJI]

 

På grund av att vi är så grundligt otekniska här på bloggen så har det tagit sin rundliga tid att få upp det här klippet, trots att intervjun gjordes i tisdags och levererades i torsdags. Bildkvaliteten kunde vara lite bättre också, och vi ska försöka fixa det med teknikkillarna kommande vecka.
Vi har som sagt tänkt att vi skall ha det här som ett återkommande inslag på bloggen. Intentionen är att genomföra intervjuer om bl.a. försvarsberedningen men också att exempelvis svara på frågor från läsekretsen. Så, om någon vill ställa en fråga som det finns möjlighet att besvara (sekretess etc.  kan självklart spela in) så är ni välkomna att posta dem som kommentarer här eller skriva dem till lantvarnet (snabela) gmail punkt com, alternativt på Twitter: @Lantvarnet.