Debatten om försvarsbeslutet

Den 15 juni debatterades försvarsbeslutet i riksdagen. Mikael Jansson var Sverigedemokraternas huvudtalare. Hans anförande återfinns ovan och i text härinunder.

 
anf.92 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Precis som vid debatten om det förra betänkandet vill vi justera upp talartiderna. Jag kommer att sikta på tolv minuter och de andra kollegorna på tio minuter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga våra reservationer.

Vi håller på att återta militär förmåga från en mycket låg nivå. När den var som lägst hade vi ingen försvarsplanering och vår militära förmåga hade statusen strategisk timeout. Det var då som den ryska upprustningen började visa resultat och få sina följder.

Det saknades inte varningstecken långt innan, men den svenska säkerhetspolitiken var blind.

Det var innan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen.

Många svenskar ropar i dag efter ett starkare försvar. Det är en stark opinion. Hur starkt försvar vi ska bygga är alltid en öppen fråga. När det andra
världskriget bröt ut hade Sverige nedrustat och vi var dåligt förberedda. Efter andra världskriget hade vi å andra sidan ett starkt försvar.

Det var en stark fokusering på såväl det militära som det civila försvaret. Man kan säga att det svenska försvaret på 50-talet befann sig på en mycket hög nivå. Efter 1958, säger man, började en successiv minskning av vårt försvar, men det var först i och med Sovjetunionens sammanbrott som nedrustningen av försvaret accelererade.

Sverigedemokraterna vill att det svenska försvaret återgår till den nivå som vi hade 1999, alltså både till den militära förmåga och den finansiering som vi då hade. Det skulle innebära att vi kunde vidmakthålla både ett starkt skalförsvar och ett djupförsvar. Vi anser att 1999 års nivå ska vara en grundnivå som inte bör understigas.

Om världsläget allvarligt skulle försämras och vi skulle tvingas till kraftiga upprustningar sker det mycket lättare från en hög grundnivå än från en låg. Varför är det lättare att rusta från en högre nivå?

För det första krävs det en officerskader med stor kvantitet för att kunna utbilda och öva tillräckligt antal nyrekryterade.

För det andra krävs det en kritisk massa av materielsystemen för att de ska kunna underhållas till vettiga kostnader.
För det tredje så är det av stor vikt att vi har en kvalificerad egen produktion av försvarsmateriel, vilket förutsätter statliga satsningar.

FOI bedömer i dag att det svenska försvarsanslaget har sjunkit till 1,0 procent av bnp. Efter den föreslagna upprustningen under försvarsperioden 2016-2020 kommer anslaget fortfarande att vara 1,0 procent av bnp.

Det betyder att försvarsgruppen, det vill säga regeringen med Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna, satsar så lite på upprustning att det inte ens gör utslag på mätarna.

Hur tänker denna försvarsgrupp? Varför anser man att det är tillräckligt med en nivå på försvarsanslaget som är så lågt att vår militära förmåga fortsätter att minska och att våra förband blir färre? Det kan jag inte svara på. Varför denna inriktningsproposition är så tunn får den så kallade försvarsgruppen själv svara på.

Om det skulle krävas av oss att vi faktiskt ska försvara vårt land, om det värsta händer och Sverige står under angrepp, då är det Försvarsmakten i som i första hand ska lösa uppgiften. Därför är det klart att Försvarsmakten själv måste få välja taktik och utrustning.

Försvaret bör målstyras av regering och riksdag. Det är också viktigt att målen
är rimliga jämfört med anslaget. Det är politikernas ansvar att se till att så är fallet, och det är Försvarsmaktens ansvar att säga till, om så inte är fallet.

Målen för Försvarsmakten måste vara konkret ställda annars är det ingen funktionell styrning. Det övergripande mål som föreslås i inriktningspropositionen är att ”försvara Sverige och främja vår säkerhet”. Det är inget konkret mål. Hur ska man kunna mäta måluppfyllnad av det målet?

Den övergripande uppgiften är att ”kunna hantera konflikter och strid” och att ”försvara Sverige mot incidenter och väpnade angrepp”. Här kan man i alla fall läsa ut att det svenska försvaret inte har som uppgift att motstå en gränsinvasion. Eftersom jag har frågat vet jag vilken storlek på väpnat uppror det svenska försvaret har som uppgift att kunna röra sig mot och bekämpa. Det är en förstärkt bataljon. Det svenska försvaret har som uppgift att kunna bekämpa ett väpnat uppror med storleken av en förstärkt bataljon.

Men varför ha detta som mål? Tror vi att det försämrade säkerhetsläget innebär att vi står inför att i värsta fall bekämpa en förstärkt bataljon? Tror vi att en fientlig makt skulle landsätta en förstärkt bataljon och nöja sig med det? Det låter otroligt. Som jag läser de föreslagna målen så är det konkreta att luftförsvaret ska kunna upprätthålla incidentberedskap och att försvaret ska kunna bekämpa en förstärkt bataljon som uppträder någonstans i Sverige.
Sverigedemokraterna har lämnat in en rad reservationer på denna proposition. Vi anser att målen måste sättas betydligt högre och vara relevanta. Målen måste dessutom vara tydliga. Våra förslag till mål och uppgifter för Försvarsmakten som helhet samt för de enskilda försvarsgrenarna framgår av vår följdmotion. Jag ska inte beröra varje punkt utan endast lyfta fram ett urval.

Herr talman! Vi föreslår bland annat att försvaret ska ha uppgifterna att

avvisa vid kränkningar och möta alla angrepp

genom ett skalförsvar kunna tillfoga en angripare svåra och kostsamma förluster

genom ett djupförsvar kunna slå ett angrepp av mekaniserade förband av brigads storlek i en riktning och samtidigt möta angrepp i två andra riktningar

skydda rikets ledning och krigsbaserna genom skydd och spridning

vidmakthålla aktuell försvarsplanering mot alla relevanta hotbilder.

Vårt förslag till uppgifter för försvaret är konkretare, och uppgifterna är större än regeringens. För att kunna klara uppgifterna skulle det krävas högre anslag än i dag. Men det är också vår poäng att en upprustning aldrig är gratis.

Värt att lägga märke till är att även i vår budget för försvaret är det långsiktiga
målet endast åtta brigader i armén och fem reducerade amfibiebrigader i marinen. Det innebär att hemvärnet måste vara med och lösa svårare uppgifter. Sverige är stort och ska vi kunna utnyttja planerade och övade försvarslinjer räcker inte brigaderna. Då måste samverkan med hemvärnet utnyttjas. Hemvärnet vill vi uppgradera till att bli en territorialarmé jämte den ordinarie fältarmén. Det kan bli territorialarméns uppgift att hejda en fientlig framryckning som fältarmén sedan kan slå. Det är därför som vi redan i det här läget vill utrusta hemvärnet med pansarvärnsrobotar och granatkastare.

Alla talar om att det är viktigt med en tröskeleffekt som gör att eventuella angripare bedömer att det inte är värt att angripa. Skillnaden är att vi sverigedemokrater så konkret talar om krigets realiteter och hur det skulle se ut om vi verkligen angreps. Varför gör vi det? Ja, det är inte så att vi mer än andra tror att Sverige ska bli attackerat de närmaste åren. Däremot tror vi att tröskeleffekten måste vara uppbyggd av ett systematiserat försvar som övats för att klara olika realiserade hot. Vi måste diskutera detta. Tröskeln måste vara massiv, annars blir den en kuliss som kan genomskådas.

Det är viktigt att också de enskilda försvarsgrenarna har egna mål och uppgifter. Vi föreslår att armén
ska kunna skydda Boden, Luleå, Piteå, Älvsbyn och flygbasen Kallax

ska kunna försvara Arlanda samt riksledningen och högsta försvarsledningen

ska kunna försvara Göteborg, Göteborgs hamn och Landvetter

ska kunna försvara Malmö och Sturup

ska kunna försvara Gotland

ska ha strategisk reserv till särskilda uppgifter

med långräckviddigt luftvärn ska kunna bidra till luftförsvaret av krigsbaserna, Stockholm och Gotland

tillsammans med territorialarmén, specialstyrkorna och svenska folket ska, om nödvändigt, kunna övergå i det fria kriget.

Genom dessa konkreta uppgifter kan cheferna inom armén söka skapa den taktik som kan lösa uppgifterna. Kan dessa uppgifter lösas, då har vi ett markförsvar som ger oss möjlighet till uthållig försvarsstrid.

Vad gäller flottans konkreta uppgifter föreslår vi att flottan

ska kunna hålla två patrullfartyg ständigt till sjöss i Östersjön och ett i Västerhavet
ska kunna sätta in minst tre operativa ubåtar i Östersjön och en i Västerhavet under lång tid

ska kunna sätta in en komplett ytstridsflottilj i Östersjön 24 timmar efter order och en division i Västerhavet

ska kunna hålla två handelshamnar öppna på västkusten, två i Östersjön och en i Bottenhavet

ska kunna upprätta två marina operationsbaser i Östersjön och en i Västerhavet

ska kunna lägga ut ett bestämt antal sjömineringar och minera ett bestämt antal hamnar

ska kunna hålla utpekade handelshamnar och marina operationsbaser minröjda

ska kunna sätta in en tillfälligt sammansatt ubåtsjaktstyrka i Östersjön 24 timmar efter order

ska kunna skydda våra sjötransporter i Östersjön, inklusive till och från Gotland samt i Västerhavet.

Vår viktiga import och export går mestadels sjövägen. En fiendes större förstärkningar skulle troligen komma sjövägen. Om vi inte minskar antalet kölar i vår flotta har vi bra förutsättningar att hävda oss i en konflikt. En eventuell angripare skulle aldrig kunna bortse från att vi förfogar över ubåtar av Gotlandsklass.
Beträffande flygvapnets konkreta uppgifter föreslår vi att flygvapnet

ska kunna föra fram och avfyra kryssningsrobot i två riktningar

ska kunna föra fram och avfyra sjömålsrobot i en riktning samt inneha beredskap för detta i nordlig riktning, Norska havet

ska kunna luftförsvara Sverige i två riktningar samtidigt

ska kunna understödja egen stridskraft och övriga stridskrafter samt vid behov det civila samhället med flygtransporter

ska kunna skapa luftlägesbild över Sverige och aktuellt operationsområde

ska kunna genomföra incidentberedskap dygnet runt med markbundna och flygande sensorer och jaktflyg

ska kunna uppträda kontinuerligt med minst två rotar i spärrbana över Östersjön

ska kunna uppträda kontinuerligt med minst en rote i spärrbana över Västerhavet

ska kunna uppträda kontinuerligt med två rotar i spärrbana i riktning norr, Finland, Norra ishavet.

Herr talman! Vi föreslår kraftigt höjda försvarsanslag och mer konkreta uppgifter för alla försvarsgrenar.

Överföring av icke operativa flygplan till museum

Image

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att undersöka förutsättningarna för FM att skänka två stycken 32 Lansen, en styck 35 Draken skolversion och en 37 Viggen skolversion till Flygvapenmuseum.

Motivering

Vissa av flygvapnets tidigare flygplanstyper har skänkts till flygvapenmuseum vars ekonomi ligger under kulturdepartementet. Nu finns fler historiskt viktiga flygplanstyper som flygvapnet inte har operativ eller utbildningsnytta av. Dessa flygplanstyper kan flygvapenmuseum underhålla relativt billigt i ett flygvärdigt skick genom museéts underhållande verksamhet där ideella krafter bistår. Flygplanen företräder viktig svensk industrihistoria och innovationkraft samt utgör en länk i svensk flygindustris historia. Vill därför undersöka förutsättningarna för FM att skänka två stycken 32 Lansen, en styck 35 Draken skolversion och en 37 Viggen skolversion till Flygvapenmuseum.

Stockholm den 4 oktober 2013
Mikael Jansson (SD)

Studiebesök på F17G samt Visby garnision

Image

Foto: Försvarsmakten

Under almedalsveckan besökte Mikael Jansson, David Lång samt flera ledarmöten i SD försvars och säkerhetspolitiska råd F 17 Gotland, ett detachement till Kungl Blekinge flygflottilj F 17. basen nyttjades flitigt under almedalsveckan både av regeringens Tp 102D men även av incidentberedskapen. Även ÖB Sverker Göransson anlände i en Tp 84 Herkules.

På plats informerades vi av ansvarig på plats om basens historia och om nuvarande användning. Micael Foghagen, rådets flygvapenansvarig ställde frågor hur man kunde utöka verksamheten samt frågade om den reservbas som finns i anslutning till F 17G.

Trots en mycket bred försvarsdebatt som fördes under veckan vilket har varit mycket behövligt och något vi välkomnar så var sverigedemokraterna ensamma om att besöka F17G och dess personal. Läsarna får själv tolka varför det förhöll sig så.

Även besök vid Visby garnison gjordes, en garnison som SD vill återta för militärt bruk. Garnisonen är intakt, med miloverkstaden och hemvärnet fortsatt på området. Dock är miloverkstaden för i civilt bruk.

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2012/13:173 Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali.

Motivering

Situationen i Mali förblir högst osäker. Islamisterna har för tillfället tryckts undan, men finns sannolikt kvar i bakgrunden. Samtidigt finns det grundläggande problemet med den tuaregiska minoritetens ställning kvar som potentiell konfliktgrund. Mali är synnerligen korrupt och den etniska och politiska splittringen inom Malis krigsmakt är stor, samtidigt som dess militära värde är högst begränsat, något som understryks av rebellernas snabba avancemang genom landet under vintern. Rebellerna stoppades i stort sett enbart på grund av det franska militära ingripandet. Den nuvarande militärjuntan som i realiteten styr har en högst begränsad legitimitet och huruvida någon mer trovärdig regering kan tillsättas är högst osäkert. Läget företer påtagliga likheter med läget i Afghanistan.

Samtidigt bör man hålla i minnet att Sverige har en högst begränsad roll att spela i MINUSMA. Den av regeringen föreslagna insatsen är inte stor, men detta innebär också att dess värde för situationen i Mali är marginellt. Det går faktiskt att hävda att vårt deltagande i MINUSMA påverkar Sverige betydligt mer än vad det påverkar situationen i Mali. I sammanhanget är det värt att komma ihåg att läget för den svenska försvarsmakten är allvarligt och att det finns stora behov vad gäller inköp av ny materiel till den av regeringen beslutade insatsorganisationen. Det är i det läget tveksamt om det egentligen är rimligt att ta på sig nya internationella insatser i ett läge där det finns så stora behov som det trots allt gör i Sverige för tillfället.

Den svenska Afghanistaninsatsen började som ett högst begränsat deltagande som sedan kom att utvecklas till att bli mycket omfattande allt eftersom tiden gick. Eftersom situationen på marken i Mali har påtagliga likheter med Afghanistan så går det inte att frigöra sig från farhågan att situationen kan bli precis lika långvarig i Mali som den har blivit i Afghanistan. Det är därför enligt vår mening inte rimligt att godta regeringens proposition, och vi yrkar därför avslag på densamma.

Stockholm den 5 juni 2013
Mikael Jansson (SD) Björn Söder (SD)

Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap

Den 5 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen

anf.57 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 2. Nordisk säkerhetspolitik måste grunda sig på en klok utblick på förhållandena i vår omvärld. I första hand gäller det naturligtvis vårt närområde. Det kan finnas aktuella hot som vi omedelbart måste reagera på.

Det kan finnas potentiella hot genom uppbyggandet av omfattande militära förmågor i ett annat land. Vi ser i dag inga aktuella hot som snabbt tvingar oss att se över vår militära förmåga. Det finns dock ett potentiellt hot, vilket är Rysslands kraftiga upprustning. Eftersom vi inte vet hur världen ser ut om 10, 15 eller 20 år måste vi reagera på detta. Vi vet inte heller hur maktbalansen ser ut i framtiden. De europeiska länderna har nedrustat kraftigt och USA kommer att tvingas minska på sina militära utgifter – detta samtidigt som alltså Ryssland och Kina upprustar.

Det finns krafter i Kina och Ryssland som verkar för en militär allians mellan länderna. Oavsett om detta är sannolikt eller inte måste vi räkna med risken och ta höjd för en utveckling där Kina och Ryssland garanterar sin gemensamma gräns och förstärker i övriga militärdistrikt. USA kommer att flytta sitt säkerhets- och försvarsfokus från Europa till Asien. Så mycket vet vi säkerhetspolitiskt om framtiden. Det tar långt tid från investering i militär förmåga till faktisk höjd förmåga.

Vi kan därför inte vänta med att stärka vår militära förmåga. Vi måste upprusta försvaret så att det når en nivå varifrån vi kan återta tillräcklig förmåga för att möta ett aktuellt hot som tornat upp sig. Samarbete är ett bra sätt att uppnå säkerhet. Samarbeten kan gälla operativa förband, alltså militära allianser, eller gälla försvarsmaterielsamarbeten. Samarbetena kan vara mellanstatliga eller överstatliga. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Som medlem är man dock, enligt artikel 5, bunden att bistå andra medlemmar.

EU är för närvarande också ett mellanstatligt samarbete på försvarssidan. Men den som känner EU vet att utvecklingen går mot mer och mer överstatlighet, och det går snabbt. Den kloke betraktar allt försvarssamarbete inom EU som något som snart kommer att vara överstatligt. Om det inte blir så får vi tacka de länder som vågar stå upp mot EU-byråkratin, främst Storbritannien. Sverige räknas inte till den modiga skaran utan är EU:s mest lydiga medlem. Om det utvecklas ett EU-försvar eller inte bestäms av de stora europeiska Natomedlemmarna.

Fru talman! Detta är de yttre villkoren för Sveriges säkerhet som jag ser det. I den svenska säkerhetspolitiska debatten låter det ofta som att utvecklingen är oundviklig och att det inte finns plats för en svensk säkerhetspolitisk linje längre. Jag håller inte med. Vi kan uppbåda politisk vilja tillräcklig för att kunna se och välja olika säkerhetspolitiska alternativ. Det förutsätter att vi höjer försvarsanslaget, som nu närmar sig 1,1 procent av bnp, väsentligt. Annars kommer försvarsmakten att fortsätta att urholkas. Då tvingas vi att söka den hjälp vi kan få.

Om vi höjer anslaget kan vi söka aktiva vägar till ett stärkt försvar. Vi kan välja mellan olika alternativ. Linje 1 är att följa Danmarks exempel och bli medlem i Nato och satsa på att upprusta enstaka förmågor som kan tillställas Nato vid behov och ge stora bidrag till internationella Natoledda insatser så som Danmark gjorde i Afghanistan.

Danmark räknar då med Nato:s fulla och omedelbara support i händelse av krig. Linje 2 är att satsa på EU-alternativet, att ställa upp på systemet med stridsgrupper och att helt förlita sig på EU:s militärbyrå Eda när det gäller materielsamverkan. Det EU-land som verkar så förlitar sig på EU som säkerhetsgarant. Linje 3 är att satsa på regional samverkan och ett fortsatt partnerskap med Nato. Regionalt för oss är Norden i första hand och Baltikum i andra hand. Det finns redan en nordisk samverkan inom Nordefco. Vi övar fredsfrämjande insatser tillsammans och även krishanteringsinsatser. Nästa steg är att vi ändrar lagstiftningen så att vi kan öva krigsinsatser tillsammans. För att det nordiska samarbetet ska få full väsentlighet måste vi naturligtvis kunna samverka direkt i händelse av krig.

Det ligger stor svårighet i detta eftersom Norge och Danmark leds av Nato i händelse av krig och Sverige och Finland har egna nationella krigsledningar. Min mening är att en gemensam nordisk försvarsplanering kan upprättas men att den måste vara konkret och förhandlas tillsammans med Nato. När Försvarsberedningen besökte Washington ställdes frågan till en hög representant för försvarsdepartementet. Denne verifierade att frågan är svår men att en gemensam nordisk försvarsplanering är möjlig. Det är alltså den sista linjen, linje 3, som är bäst. Våra ansträngningar bör inrikta sig på att vi först ändrar lagarna så att vi kan ha samnordiska övningar för territoriellt försvar. Därefter bör vi inleda diskussioner med grannländerna om en gemensam försvarsplanering.

Mikael Jansson